Upp till kamp mot historien

”De {våra principer} har torpederats – inte av en effektiv argumentation eller av propaganda från motståndarens sida. Utan av ett betydligt grövre och tyngre artilleri och det har verkligen lagt en hel rad av våra ideologiska föreställningar – eller om man så vill ’socialistiska fördomar’ – i grus och aska. De har smulats sönder av praktiken, av den konkreta historiska utvecklingen.”

Det var en formativ tid för Vänsterpartiet Kommunisterna när den dåvarande partiledaren Lars Werner höll sitt inledningsanförande på partiets kongress 1990. Ett år tidigare hade Berlinmuren fallit, och kommunistdiktaturernas brott mot mänskligheten hade under en tid blivit så uppenbara att de inte längre gick att bortse ifrån. Där på kongressen var en av de känsligaste frågorna inom partiet uppe för debatt: Skulle man fortsätta benämna sig som kommunister eller skulle partietiketten strykas?

Lars Werner förordade ett namnbyte. Men det var inte främst av ideologiska skäl, att Berlinmurens fall fått honom att tänka i andra banor. Werners anledning var i stället pragmatikerns. Kommunism hade nu, enligt honom, blivit ett alltför smutsigt begrepp, nedsolkat av brotten som de totalitära staterna i Sovjetimperiet begått. Begreppet stod därmed i vägen för partiets politiska inflytande och dess möjlighet att sprida sina idéer. 

Men så tänkte långt ifrån alla. Motståndarna tyckte det var fegt, något av en förlorarmentalitet – varför skulle partiet frångå sin ideologiska vision bara för att andra stater misslyckats med att genomföra Marx läror? Och jämnt blev det. Till slut vann dock Werners linje med röstsiffrorna 136–133.

Men under de kommande decennierna, när det nya Vänsterpartiet gick alltmer i en reformistisk riktning och nådde rekordresultat, både i opinionsstöd och politiskt inflytande, stretade den nya generationen vänsterpartister emot. Namn som Ali Esbati, Jenny Lindahl, Aron Etzler och den nu ständigt aktuella Ida Gabrielsson, kallade sig kommunister utan att skämmas, sa att man var stolta över begreppets historia samtidigt som moderpartiet försökte fly den.

Stalins nya bok ”Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” utgjorde en viktig inspirationskälla.    

För att förstå den yngre generationens uppror måste man gå tillbaka till ett annat namnbyte. 1990 var nämligen inte första gången Vänsterpartiet bytte namn. I sin läsvärda avhandling Med historien som motståndare (2013) beskriver historikern Petter Bergner hur partiet 1967, under Carl Henrik (CH) Hermanssons partiledarskap, ändrade skepnad från Sveriges kommunistiska parti till Vänsterpartiet kommunisterna. I samband med det namnbytet påbörjade partiet också en stor ideologisk omorientering. Fram till 1967 hade Sveriges kommunistiska parti nära band till Sovjetunionen, både ekonomiskt och idémässigt. Partiet hyllade återkommande Stalins jordbrukspolitik och planekonomiska reformer, och Sovjets anfallskrig försvarades i idéernas namn. När CH Hermansson, då partiets så kallade propagandasekreterare, 1952 presenterade ett utkast på ett nytt partiprogram slog han fast att Stalins nya bok Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen utgjorde en viktig inspirationskälla.    

Det var denna historia man ville bryta med i och med namnbytet. CH Hermansson bytte förhållningssätt, och under hans partiledarskap avslutades de ekonomiska banden med Sovjet, vilket påbörjade en lång och uppslitande ideologisk debatt om kommunismens natur. Den ena sidan stod fast vid den marxistiska leninismen, tron på att den materialistiska historieutvecklingen kunde påskyndas av ett upplyst avantgarde. De försvarade partiets revolutionära drag, med andra ord. Motståndarna ville föra partiet i en demokratisk riktning, och gjorde anspråk på vad man menade var Engels och Marx ursprungliga vision – att kommunismen syftade på det tillstånd efter den socialistiska övergångsfasen: det klasslösa samhället.

Denna debatt fortsatte i partiet ända fram till partistämman 1990. När kommunismen ströks i partinamnet kan den demokratiska sidan till slut sägas ha vunnit. Men även om de revolutionära dragen nu var borta var den grundläggande visionen intakt. Werner beskrev sig fortfarande som kommunist, och det klasslösa samhället – den term som vid tidpunkten näst intill användes synonymt med kommunistbegreppet – var fortfarande en självklar del av partiprogrammet. Partiet skulle organisera kommunister, sprida dess idéer och verka för att visionen som begreppet egentligen åsyftade skulle realiseras. Det som hade hänt i Sovjet var inte riktig kommunism, hette det, och nu gällde det att så effektivt som möjligt distansera sig från dess falska företrädare. Man ville helt enkelt tvätta partiet, en process som påminner mycket om den som Sverigedemokraterna är mitt uppe i idag.

En del i tvättningsarbetet var att ge ut vitboken Lik i garderoben?: En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser (1992). Dess kanske mest skarpsinniga bidrag lämnades av idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Liedman var även han grundad i den marxistiska traditionen, men hade under en tid inom akademin varit en centralfigur när det kom till att ifrågasätta dess doktrinära och sovjetnära uttryck.

Partiet hade försökt sminka bort taggarna men var fortfarande en trångsynt igelkott, för att tala med Isaiah Berlin. 

Enligt Liedman hade Vänsterpartiet gjort upp med sitt förflutna på ett sätt. De revolutionära uttrycken om kamp hade rensats från partiets program, och de formella banden till Moskva brutits. Men på ett djupare filosofiskt plan gav fortfarande flera centrala företrädare uttryck för totalitära idéer. Där fanns framför allt en tanke om att andra perspektiv var ett hot, att de egna perspektiven till slut, vid en historisk slutpunkt, skulle bli förhärskande:

”Skall man någonsin bli kvitt de mörka dragen i sitt eget förflutna måste man göra upp med varje tanke på en historisk slutstation. Man kan och bör ha ideal, man kan och bör ha riktvisare för sin dagspolitik. Men man måste uppge alla tankar på ett samhälle där ens egna idéer tränger ut alla andras eller åtminstone förhindrar att de andra idéer kan förverkligas. Först när Vänsterpartiet kommer dithän har de gjort upp med sitt förflutna.”

Partiet hade försökt sminka bort taggarna men var fortfarande en trångsynt igelkott, för att tala med Isaiah Berlin. 

När Gudrun Schyman ett år senare valdes till ny partiledare syntes Liedmans kritik tydligt i hennes första linjetal. Hon slog då fast att partiet behövde rensa ut alla ideologiska grundsatser som sade sig kunna förklara och planera varje aspekt av samhället. I stället skulle man vara ett parti vars långsiktiga mål präglades av ett kontinuerligt sökande.

Det arbete för parlamentarisk acceptans, som inleddes under Werner och fick ny fart under Schyman, skulle ge resultat. I valet 1994 ökade man från 4,5 till 6,2 procent, och under den kommande mandatperioden utgjorde man en tydlig vänsteropposition mot Socialdemokraterna, som under Ingvar Carlsson hade börjat föra en mer återhållsam ekonomisk politik där statsfinanserna skulle värnas och tillväxten tryggas. 1995 fick Schymans vänsterparti 15,5 procent i mätningarna, och landade på 12 procent i 1998 års val – det bästa resultatet i partiets historia. Nu utövade man ett direkt sakpolitiskt inflytande över en decimerad socialdemokrati som under Göran Persson styrde genom hoppande majoriteter. Bara ett decennium tidigare hade det varit otänkbart.

Men det var som sagt under denna period som flera ur den yngre generationen vänsterpartister sade sig vara stolta över partiets historia, och använde kommunistbegreppet med en rungande självklarhet. Anledningen var tvåfaldig. Den kanske främsta var att personer som Jenny Lindahl och Ali Esbati tyckte att partiet var fegt. Liberaler och borgerligt sinnade, menade man, gjorde allt för att klistra Sovjets brott på den kommunistiska ideologin, och partiets svar var att backa undan, vifta med den vita flaggan.

Det fanns ett kaxigt självförtroende i den yngre generationen. Varför skulle de behöva ta ansvar för felslut som tidigare generationer hade gjort?

Ungdomsförbundarna hade inte heller samma historiska erfarenhet av debatten runt kommunistbegreppet. Man hade inte behövt ta kampen mot infiltratörer och påverkan från Moskva, inte varit med om slitningen mellan revolutionärer och visionärer, och kanske främst hade man själv inte upplevt hur den historiska utvecklingen skakade ens egna moraliska grundsatser.

I Med historien som motståndare beskriver Begner även hur det fanns ett kaxigt självförtroende i den yngre generationen. Varför skulle de behöva ta ansvar för felslut som tidigare generationer hade gjort? Och varför skulle man låta högern definiera de egna ideologiska utgångspunkterna? När exempelvis Stéphane Courtois Le Livre noir du communisme, en kartläggning av kommunistiska regimers brott och förbrytelser, gavs ut på svenska 1999 gav Ung Vänster ut en svarsbok, Utan heder.

Dess redaktör Aron Etzler, senare partisekreterare för Vänsterpartiet mellan 2012 och 2025, slog i förordet fast att historieskrivningen var tveksam och att diskussionen om kommunismens historia var partipolitiskt motiverad, konstruerad för att få befolkningen att blunda för de skadliga effekterna av den nyliberala politiken runt om i Europa.

***

I dag har Vänsterpartiet fortsatt försökt röra sig bort från sin historia. Samme Aron Etzler som var redaktör för Utan heder var under sin tid som partisekreterare en av dem som tydligast drev på för att göra partiet mer pragmatiskt och regeringsdugligt. Ida Gabrielsson har tagit avstånd från sina uttalanden om kommunismens historia och står nu näst intill varje kväll i Aktuellt och kräver att man ska få sitta med i regering, vara med och ta ansvar.

Det är dock inte bara Centerpartiet som är tveksamma till den ambitionen. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson är långt ifrån ivriga över att behöva dela ministerposter med V. En del av den skepsisen har såklart maktpolitiska skäl, talepunkter konstruerade för att blidka C. Men där finns kanske även en fortsatt ideologisk skepsis, att det finns något falskt i att det forna revolutionära partiet nu försöker utmåla sig som en sannare sorts socialdemokrater. Eller som Ingvar Carlsson uttryckte det 1995 i en riksdagsdebatt precis när Vänsterpartiet stod på sin reformistiska topp under Gudrun Schyman:

”Försök inte att framställa er som någon sorts bättre socialdemokrater, med någon sorts högre moral eller starkare känsla för jämlikhet! Er ideologi ger er inte rätt till det, inte heller er historia. Sverige byggdes på reformismens grund av socialdemokratin, ofta i strid med Gudrun Schymans parti. Det Vänsterpartiet har stått för har tillämpats i andra länder med förödande resultat.”