Väljer man MP väljer man ytterkanten

Under förra veckan publicerade Elisabeth Thand Ringqvist ett långt inlägg på plattformen X, där hon tydliggjorde Centerpartiets ingång i regeringsförhandlingarna. Så tydliggörande var det emellertid inte, men bakom uppmaningar till pragmatism och ödmjukhet var det tydligt att C-ledaren fortsatt sätter sitt hopp till den glosa partiet ständigt återupprepat sedan Annie Lööfs dagar – den breda mitten.

Den breda mitten är som bekant en tankefigur som C skapat för att försöka hålla partierna på de två ytterkanterna, i form av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, borta från den politiska makten. De som faller inom den breda mittens ramar, MP och S samt den gamla alliansen, ska ta ansvar och samarbeta för Sveriges bästa, heter det.

Här återfinns dock en annan aspekt av regeringsfrågan som ofta glöms bort. Många tenderar i dag att betrakta C som ett principiellt parti, där det ideologiska avståndstagandet mot ytterkanterna går före sakpolitiska vinster. Och visst, den ideologiska delen av partiets förhållningssätt till politik har varit djupt förankrad sedan Annie Lööfs partiledarskap. Men så har inte alltid varit fallet, långt därifrån. Ett arv som går djupare är självbilden av att vara ett pragmatiskt och samarbetsvilligt parti. Man är vana vid att sitta ned vid förhandlingsborden, ta ansvar när sakpolitiska reformer karvas fram – från 1930-talets krisuppgörelse till 1990-talets budgetsanering.

Bilden av centerpartister som ett gäng samarbetsvilliga reformnördar är kanske inte superetablerad utanför partiet i dessa dagar men det är en central del i hur man förstår sig själva.

MP vill höja skatten med 74 miljarder, nästan 10 miljarder mer än V.

Ur det perspektivet är det en aspekt av den breda mitten som skaver. Det är lätt att se varför Socialdemokraterna placeras inom denna mitt. Partiet har trots allt sedan omsvängningen på 80-talet sakta men säkert rört sig längre och längre från vänsterkanten. Elisabeth Thand Ringqvist och Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg tycker olika i en lång rad viktiga frågor, men det går att se dem komma överens i en förhandling. Men annat är det med Miljöpartiet. Det alternativa och frihetliga gröna partiet – det som under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons ledning talade om lokalt entreprenörskap, vikten av friskolor och hoten från övervakning – existerar inte längre.

Som jag tidigare skrivit om här i Smedjan har Miljöpartiet det senaste decenniet gått stadigt till vänster. I dag är man det parti som vill höja skatten mest, och öka de statliga utgifterna mest. Det gamla vurmandet för decentralism och kritiken av statligt styrande och centralism har ersatts med en tro på långtgående statlig planering i industripolitiken. Rent ekonomiskt har man blivit ett ytterkantsparti som står till vänster om Vänsterpartiet. Om man jämför de två partiernas senaste skuggbudgetar ville MP exempelvis höja skatten med 74 miljarder, nästan 10 miljarder mer än V.

Hur kan man då fortfarande vara en del av den breda mitten? Det uppenbara svaret är att den breda mittens främsta utgångspunkt aldrig varit den ekonomiska politiken. Den har handlat om det principiella motståndet mot SD. Dagens Nyheters ledarsidas Max Hjelm sammanfattade det väl när han i en artikel efter valet argumenterade för att motståndet mot SD nationalism står under de ekonomiska frågorna i politikens behovstrappa.

Problemet för Centerpartiet är dock att man inte tycks ha insett detta. Man är insnärjd i två motsatta förhållningssätt till politik – det idealistiska och det pragmatiska. Man vill både kompromissa och få sakpolitiskt genomslag, och samtidigt isolera de ideologiska motståndarna från politiskt inflytande. De flesta som betraktar partiet utifrån har dock insett att det ideologiska motståndet mot SD går före sakpolitiken. Annars hade man aldrig målat in sig i en bred mitt som innehåller det parti som står längst till vänster i den ekonomiska politiken.

Under den gångna mandatperioden har det principiella motståndet mot Sverigedemokraterna också varit det som förenat oppositionen. I fyra år har man arbetat för att väljarna ska rösta bort ”SD-regeringen” från makten. Nu har man lyckats, tagit ett steg längre upp på den politiska behovstrappan. Då blir det svårare och svårare att ignorera skillnader i ekonomiska frågor. Framför allt när man upptäcker att man satt sig i samma båt som inte bara ett, utan två ytterkantspartier.