När man kartlägger de vårdcentraler och skolor som presterar bäst är en majoritet drivna av privata aktörer. I botten finns regelmässigt offentliga aktörer. Det borde ge en ledtråd om att verksamhet och styrning är viktigare än driftsform, skriver Gunnar Hökmark.
Trettio år efter valfrihetsreformerna som förändrade Sverige och utvecklade välfärden är det dags för nya steg som ger en ”race to the top” för alla verksamheter i stället för en fortsatt lunk som det är. Svensk välfärd måste därför utvecklas med fokus på att varje enskild verksamhet ska sikta mot det bästa möjliga i stället för att vi accepterar det mediokra och låter verksamheter som år efter år fungerar dåligt fortsätta. Det kräver att vi kommer till rätta med en obalans i den svenska välfärdsdebatten.
När en privat vårdgivare, ett äldreboende eller en friskola brister blir det en diskussion om driftsformen som sådan. När motsvarande problem uppstår i offentlig verksamhet handlar diskussionen om enskilda fall, resursbrist och bristande kontrollrutiner. Frågan om att förändra själva verksamheten hamnar i skymundan. För dem som drabbas är det knappast någon tröst. Exemplen på detta är alltför många.
Det är oacceptabelt att äldre i olika kommuner har utsatts för våldtäkter och andra övergrepp utan att ansvariga ingripit tillräckligt snabbt. Under 2023–2025 gjordes 150 Lex Sarah-anmälningar om fysiskt våld och övergrepp från personal, inklusive sexuella övergrepp. På ett av våra främsta sjukhus fick kvinnor under flera år sina livmödrar bortopererade på felaktiga grunder. I skolor där problem med arbetsmiljö och undervisning återkommer år efter år lämnar många grundskolan utan gymnasiebehörighet. Olika tillsynsmyndigheter konstaterar brister, men verksamheterna fortsätter.
Svensk välfärd håller i grunden hög kvalitet. Fel och brister förekommer i både privat och offentlig regi. Det avgörande är vad som händer när brister eller rentav vanvård består. Där finns viktiga skillnader mellan driftsformerna.
Missförhållanden i offentlig välfärd kan nämligen fortsätta trots att de är kända, dokumenterade och föremål för myndigheternas kritik.
Missförhållanden i offentlig välfärd kan nämligen fortsätta trots att de är kända, dokumenterade och föremål för myndigheternas kritik. En förklaring är att verksamheterna är integrerade i den offentliga strukturen. Politiska företrädare har svårt att ifrågasätta den egna verksamheten, byta ledning, genomdriva förändringar eller avveckla det som inte fungerar.
För privata utförare kan tillsynsmyndigheter återkalla tillstånd och kommuner säga upp avtal. Privata utförare som inte presterar tillräckligt bra kan förlora patienter, elever och omsorgstagare och därmed grunden för sin verksamhet.
Debatten handlar ofta om skolan, vården och äldreomsorgen som om alla verksamheter fungerade som genomsnittet. Lika lite som det finns familjer med 1,8 barn finns det verksamheter som följer genomsnittets tänkta normalitet. Vi möter i stället den lokala skolan, vårdcentralen och det äldreboende vi valt eller hänvisats till. Några är bra, andra mindre bra, några dåliga och andra lysande.
Det är skillnaderna mellan verksamheter som välfärdsdebatten borde handla om. När politiken utgår från ett genomsnitt riskerar åtgärderna att bli irrelevanta där problemen är störst och hindrande där verksamheterna fungerar bäst. För att höja kvaliteten måste vi utgå från de enskilda verksamheterna och från hur människor kan påverka dem genom sina val. Dåliga verksamheter ska förbättras eller avvecklas. Bra verksamheter ska kunna utvecklas och sätta en högre standard för andra.
Av de 100 vårdcentraler som hade högst patientnöjdhet i en undersökning 2025 var 73 privata. Valfrihetskommissionens sammanställning av Skolverkets statistik visade att över hälften av den fjärdedel av grundskolorna där störst andel elever uppnådde gymnasiebehörighet var fristående. De skolor som vid upprepade tillfällen under en tioårsperiod lyckades sämst var samtliga kommunala.
Den privata välfärden har utvecklats genom kvalitet, tillgänglighet och människors val. Om politiken avskaffar möjligheten att driva privata verksamheter kommer uppskattade skolor, vårdcentraler och äldreboenden att läggas ned. Det skulle leda till gravt växande köer och leda till kostsamma omställningar och drabba dem som måste söka sig till offentliga verksamheter som redan har otillräcklig kapacitet. Följden kommer bli en utveckling där allt sämre kvalitet tvingas accepteras.
Vi bör utveckla den allemansrätt som reformerna skapade – att alla, oavsett inkomst och förmögenhet, kan välja.
I stället måste varje skola, vårdcentral, förskola och äldreboende få förutsättningar att utvecklas utifrån sina möjligheter och de krav som människor själva bäst ställer. Det ställer krav på konkurrens som ger den enskilda verksamheten en möjlighet att utifrån sina förutsättningar bli den bästa möjliga samtidigt som verksamheter som inte håller måttet förändras eller avvecklas, oavsett huvudman.
Vi bör utveckla den allemansrätt som reformerna skapade – att alla, oavsett inkomst och förmögenhet, kan välja. I centrum för debatten måste utvecklingen i den enskilda skolan, vårdcentralen och äldreboendet stå. När de enskilda verksamheterna får utvecklas på egna villkor blir det också lättare att ta till vara nya kunskaper och pröva nya vårdmetoder och ny medicinsk teknik utan att alla måste invänta beslut i den offentliga byråkratin.
Skolvalet bör bli obligatoriskt så att alla familjer aktivt får välja skola. Varje region bör ha ett privat sjukhus som St Görans i Stockholm. Varje patient bör kunna söka vård i hela landet, oberoende av regiongränser, med den specialisering och tillgänglighet det möjliggör. Alla kommuner ska ge äldre frihet att välja boende och omsorg.
Bra verksamheter bör få växa. Att avveckla välfungerande skolor, vårdcentraler och äldreboenden enbart för att de drivs privat vore att gå i motsatt riktning. Sämre verksamheter bör däremot förändras eller avvecklas. Samma krav på kvalitet ska gälla oavsett vem som driver verksamheten. Det är när de många enskilda verksamheterna kan tävla om att bli bättre än andra som skolan, sjukvården och omsorgen kan bli bättre och bättre.
St Görans sjukhus, Stockholm. Foto: Fotograferna Holmberg/TT