Värna en fungerande exekutiv statsmakt

Vi har just kommit ur en valrörelse, och det ser i skrivande stund ut att bli ett regeringsskifte. Och redan nu saknar man den stabilitet som vi haft på regeringsplanet under de senaste fyra åren. Stabilitet har ersatts av käbbel och dispyter i media mellan partierna i den nya majoriteten. Landet behöver dock en fungerande exekutiv statsmakt. För att nå detta bör antingen den nuvarande regeringen få fortsätta eller en Socialdemokratisk enpartiregering kunna prövas.

Vi har ju också begåvats med ännu en period med en närmast presidentsyftande historiskt intresserad talman. Så lite historisk tillbakablick kan vara på sin plats. 

Regeringsformen anger att regeringen styr riket. Det är ju i sig en felaktig deklaration, som kanske mest är en kvarleva från 1809-års regeringsform, som angav att Konungen äger att allena styra riket. Inte heller vid 1800-talets början kan någon med rimlighet hävda att kungen hade en sådan makt att det kunde anses att denne verkligen styrde riket. Så mycket sker, tack och lov får det sägas från ett frihetligt perspektiv, i ett land som staten och den statliga förvaltningen inte har något inflytande över. Så var det 1809 och så är det nu.

Så mycket sker, tack och lov får det sägas från ett frihetligt perspektiv, i ett land som staten och den statliga förvaltningen inte har något inflytande över.

Slutsatsen av detta resonemang skulle ju kunna vara att det inte spelar så stor roll vem som sitter i Rosenbad, eller i vart fall kanske mindre roll än vad man kan inledas att tro när man följer en lätt febrig eftervalsdebatt. Det mesta rullar på i landet genom civilsamhällets oskrivna regler för ett mellanmänskligt agerande, utan politikers inblandning. Och ett stabilt rättsväsende, med till stora delar rimlig lagstiftning, ger en ram för såväl enskilda och olika sammanslutningar som för företag, som inte rubbas så lätt.

Den politiskt styrda delen av ekonomin och samhället är förstås stor, och från ett frihetligt perspektiv utan tvekan alltför stor. Men den statliga sektorns utgifter utgör trots allt inte mer än dryga 20 procent av BNP per år. Lägger man till kommuner och regioner blir siffran högre, allt för hög, men dessa organisationer styrs ju av egna politiska församlingar, där kommunstyrelser och regionstyrelser styr respektive verksamhet. Och behovet av en exekutiv makt är här mindre än på riksnivå.

Under perioder när det går att skapa någorlunda harmoniska politiska samarbeten, som kanske till och med når upp till en enkel majoritet av antalet riksdagsledamöter, får staten och regeringen större möjligheter att agera som en styrande reformerande kraft; med program som ökar eller minskar det offentligas inflytande över helheten.

Kärnan i regeringens roll är dock över tid att den ska kunna agera tydligt och kraftfullt i frågor om rikets inre och yttre säkerhet och relationer. Den rollen kan inte någon annan part ta på sig med ett tydligt mandat, och i den meningen behöver landet en fungerande exekutiv statsmakt, som har att verka under lagarna. På det sättet är det väsentligt att regeringen styr riket.

Av det som diskuteras just nu i eftervalsdebatten är därför det mesta av mindre intresse. Politikens inriktning inom olika samhällsområden och frågor om statens budget kommer att avgöras av den politiska processen i riksdagen. Där är en tydlig majoritet, sett till innehållet i partiprogram, stabilt förankrade i en liberal tradition. Låt vara med olika betoningar mellan partierna. Regeringsbildningen är därför inte så intressant politiskt, med nuvarande mandatfördelning, men förmågan att skapa en välfungerande exekutiv statsmakt är det.

Regeringsbildningen är därför inte så intressant politiskt, med nuvarande mandatfördelning, men förmågan att skapa en välfungerande exekutiv statsmakt är det.

I tider av en orolig omvärld och utmaningar för den inre stabiliteten och säkerheten med ökad brottslighet är det mer angeläget än annars att regeringen fungerar sammanhållet och med kraft. I den situationen bör vi vara intresserade av att en stabil statsmakt upprätthålls. Den sköra vänstermajoriteten bestående av partier med väsentligen motstridiga intressen, utan ens en ambition att sammanföra sina intressen innan valdagen till ett gemensamt program, är inte en bra grund för en stabil regering med exekutiv förmåga.

I det läget borde det bästa för landet vara att den hittillsvarande regeringen, som visat på stabil inre samarbetsförmåga och tillräckligt kraftfullt agerande i den exekutiva rollen, får fortsätta. Kan detta inte uppnås bör istället en Socialdemokratisk enpartiregering kunna prövas. I båda alternativen skulle det politiska initiativet och debatten sannolikt återföras till riksdagen, och den åsiktsmässiga överensstämmelse som finns i många frågor hos en liberal majoritet få genomslag. Det skulle sannolikt leda till en mandatperiod med relativt begränsade reformer, men med en rimlig exekutiv stabilitet.  

Så låt oss mitt i det politiska spelet också ägna en tanke åt att värna en fungerande exekutiv statsmakt, som försvarar systemstabilitet och därmed frihetliga värden, så gott det går i det politiska läget. Pragmatism är en del av en sund frihetlig samhällsåskådning. Det är ju också val igen inom mindre än fyra år.