Utblick Essä
Amatörernas timme
Valet av Kamala Harris som Joe Bidens vicepresident skedde på rent identitetspolitiska grunder. Resultatet har blivit att Harris idag är den minst populära vicepresidenten i modern tid. Erik W. Larsson har läst en ny bok om Harris och undrar när Demokraterna ska lära sig läxan.
I början av augusti år 2020 stod det demokratiska partiets presidentkandidat Joe Biden inför ett vägskäl. Partiets stora konvent närmade sig med stormsteg, och Biden behövde utse sin kandidat till posten som vicepresident. Redan innan primärvalen hade han lovat att nominera en kvinna. Valet stod då mellan Minnesota-senatorn Amy Klobuchar och Michigan-guvernören Gretchen Whitmer – båda erfarna och respekterade politiker. Men George Floyds uppmärksammade dödsfall i Minneapolis hade förändrat allt, och Biden var nu pressad att utse en kandidat of color, som det heter på woke-språk. Klobuchar och Whitmer var båda vita, och dög alltså inte längre.
Vissa ansåg att han borde nominera senatorn Kamala Harris från Kalifornien, men det bar Biden emot. I en debatt inför partiets primärval hade Harris anklagat honom för rasism, ett slag under bältet som Bidens fru Jill inte kunde förlåta. Därutöver hade Harris visat sig vara en synnerligen tafflig politiker, vars egna valkampanj hade gått en bråd och snöplig död till mötes. Bidens övriga alternativ var å andra sidan inget vidare. Kongressledamoten Karen Bass dyrkade öppet Fidel Castro och säkerhetsrådgivaren Susan Rice var ökänt svår att tycka om. Aktivisten Stacey Abrams sågs som oseriös. Så i slutändan blev det Harris som fick jobbet.
Kamala Harris säregna väg till den politiska toppen är ett skolexempel på fenomenet att “misslyckas uppåt”. För den som vill fördjupa sig i Harris många misslyckanden kan jag rekommendera Daily Mail-skribenten Charles Spierings nya bok Amateur Hour: Kamala Harris in the White House. Spierings attityd till bokens huvudperson är konsekvent hånfull och kritisk, så till den milda grad att han ibland väcker läsarens sympati för Harris. Som förteckning över senatorns många politiska fadäser fyller boken dock väl sitt syfte.
Kamala Harris föddes i norra Kalifornien år 1964. Hennes far Donald var övertygad marxist och professor i ekonomi med rötter på Jamaica. Hennes mor Shyamala var cancerforskare och av indiskt ursprung. Kamalas föräldrar skilde sig när hon var sju år gammal, och Shyamala flyttade senare till Kanada med barnen. Kamala och hennes syster Maya hade därefter bara sporadisk kontakt med sin far.
Efter skolgång i Montreal och juridikstudier i USA började Kamala Harris arbeta som åklagare i födelseorten Oakland. I början av 90-talet hade hon en uppmärksammad relation med Kaliforniens “starke man” Willie Brown, som då var talman i delstatens lagstiftande församling. Charles Spiering påpekar i sin bok att relationen gynnade båda parter. Den ökände kvinnotjusaren Brown ville bli borgmästare i San Francisco, och behövde bättra på sitt rykte. Willie Brown var egentligen gift, men syntes ofta smyga in och ut ur hotellrum med unga flickor. Nu kunde han åtminstone stoltsera med en “stadig flickvän”. Kamala Harris fick i sin tur möjlighet att knyta värdefulla kontakter bland delstatens politiska eliter. Brown utnämnde henne också till ett par offentliga styrelseuppdrag, värda hundratusentals dollar i arvoden. I Sverige hade Browns och Harris förehavanden betraktats som korruption, men i 90-talets Kalifornien var de bara politics as usual.
Med lokala mått mätt var åklagaren Kamala Harris i själva verket ganska moderat.
Kamala Harris avancerade långsamt i Kaliforniens politiska hierarki. År 2004 vann hon distriktsåklagarvalet i San Francisco. Sju år senare besegrade hon med nöd och näppe republikanen Steve Cooley och blev chefsåklagare i hela delstaten. Under sin åklagarkarriär drogs Kamala Harris in i ett par mindre skandaler, som Charles Spiering detaljerat återger i sin bok. I stort verkar Harris dock ha skött sina ämbeten någorlunda väl, och författarens gliringar ter sig ofta småaktiga. När Harris yrkar för liberala reformer utmålas hon som “radikal”, och när hon förespråkar hårdare tag mot kriminella så spelar hon på “folks rädsla och ångest”. Med lokala mått mätt var åklagaren Kamala Harris i själva verket ganska moderat, och försvarade rent av poliskåren mot rasismanklagelser. Att hon senare bytte sida och numera vurmar för BLM och woke ideologi är beklagligt, men så är det ofta med politiker.
När den demokratiska senatorn Barbara Boxer skulle dra sig tillbaka såg Kamala Harris sin chans, och kandiderade som hennes ersättare. Det visade sig bli en enkel match. Ingen republikan ställde upp och Harris motståndare från det egna partiet, kongressledamoten Loretta Sanchez, var en synnerligen inkompetent kampanjpolitiker. Vid ett uppmärksammat tillfälle försökte Sanchez charma en grupp väljare av indiskt ursprung genom att imitera ett stereotypt indianskt stridsrop. Harris vann valet med tjugo procents marginal och tog plats i senaten år 2017.
Som senator utmärkte sig Harris tidigt för sina hätska utfrågningar av Donald Trumps kandidater till diverse regeringsposter i regeringen. Harris tuffa stil väckte stor förtjusning i vänsterliberala medier, där den nyblivna senatorn från Kalifornien utmålades som en skarp jurist och feministisk ikon. För tv-tittare som följde senatens sändningar förstrött eller med ljudet avstängt gjorde den ståtliga Harris nog ett slående intryck. Men rent sakligt präglades senatorns utfrågningar ofta av förvirring och tveksam relevans, som när hon grillade den blivande CIA-chefen Mike Pompeo om HBTQ-frågor och global uppvärmning. Harris “tuffa stil” gick mest ut på att ständigt avbryta folk, vilket knappast vittnade om någon intellektuell skärpa.
Kamala Harris skapade också rubriker med sitt ivriga stöd till skådespelaren Jussie Smollett när denne uppgav sig ha attackerats på öppen gata i Chicago år 2019. Enligt egen utsago hade Smollett blivit igenkänd av två främmande män i MAGA-kepsar som hade slagit honom, hängt en snara runt hans hals och hällt blekmedel över hans huvud. Harris beskrev händelsen som en “modern lynchning”, motiverad av Smolletts mörka hy och homosexuella läggning. Inom kort framkom det att Smollett i själva verket hade iscensatt alltihop tillsammans med två nigerianska kroppsbyggare som han hade träffat på sitt gym. Att Kamala Harris svalde Smolletts löjeväckande historia med hull och hår väckte frågor om senatorns omdöme, inte minst med tanke på hennes bakgrund som åklagare.
Det var först när kampanjen inför presidentvalet 2020 tog fart som Harris politiska brister noterades av etablerade medier. Hon besvarade enkla standardfrågor med nervösa gapskratt och förvirrade haranger, varav många återges i Charles Spierings bok. “Stunden är inne för oss att göra det som vi har gjort, och den stunden är varje dag”, klargjorde exempelvis Harris i en intervju om regeringens hantering av covid-19-pandemin. Inte ens vänligt sinnade intervjuare, som komikern Stephen Colbert, kunde få något vettigt ur henne. Vissa undrade om Harris klichétyngda rappakalja var en konsekvens av överdriven medieträning. Mer troligt är att Harris aldrig har kunnat formulera sig koherent, men att denna svaghet länge ignorerades. Folk väntar sig ganska lite av politiker på lokal nivå, som ofta kan komma långt med tomma standardfraser. Därtill hade många demokrater på ett tidigt stadium bestämt sig för att Kamala Harris var ett slags reinkarnation av Barack Obama. Att hon kunde sakna talets gåva var därför otänkbart.
Bland amerikaner i stort är hon den minst populära vicepresidenten i modern tid.
Kamala Harris arbete som vicepresident åt Joe Biden beskrivs träffande av Charles Spiering som en oavbruten serie av klavertramp. I rättvisans namn var vissa av hennes uppdrag rätt hopplösa från början. Att utse Harris till ansvarig för krishanteringen vid USA:s gräns mot Mexiko var rent ut sagt taskigt av Joe Biden, särskilt med tanke på det egna partiets tvetydiga hållning i frågan. Att Harris symboliska besök till Mexiko och Guatemala inte uppnådde något konkret var nog givet från början. Harris misslyckande går dock långt bortom det rent politiska. Inom loppet av tre år har hon avverkat en uppsjö av stabschefer, talskrivare och assistenter. Nästan ingen har något gott att säga om sin forna chef. Harris beskrivs som omogen, svekfull och inkompetent, även av sina politiska allierade. Bland amerikaner i stort är hon den minst populära vicepresidenten i modern tid.
Kamala Harris usla opinionssiffror vore ingen större fara om presidenten själv var en kärnfrisk maratonlöpare i fyrtioårsåldern. Men Joe Biden har uppenbarligen passerat sitt bäst-före-datum. I sina tal blandar han ihop Egypten med Mexiko och Macron med Mitterrand. Knappt någon tror att han kan orka med ytterligare fyra år som president. Detta gör vicepresidentens dåliga siffror till ett stort problem för demokraterna. En röst på Biden är i praktiken en röst på Harris, vilket republikanerna sällan är sena att påpeka.
Det amerikanska systemet med primärval får ofta kritik, men i fallet med Kamala Harris fungerade det utmärkt. Den demokratiska väljarkåren tog sig en noggrann titt på kandidaten och bedömde henne som okvalificerad för presidentämbetet. Att hon nu står på tröskeln till det ovala rummet beror helt och hållet på hennes kön och hudfärg. Joe Biden behövde en svart kvinna, och det fick bli Harris.
Kamala Harris är, vilket Charles Spiering tydligt visar i Amateur Hour, en tacksam måltavla för satir. Hon är dålig på att prata, svår att jobba med och gör ofta bort sig. Vid slutförd läsning har jag dock svårt att betrakta Harris som något annat än ett offer. Hennes olycka är att hon har befordrats långt bortom sina förmågor, något som ingen människa gagnas av. Jag är själv en rätt hyfsad basketspelare på amatörnivå, men om jag kvoterades in i NBA så hade jag gjorts till åtlöje, och journalister hade skrivit hånfulla böcker om min oförmåga att träffa korgen från trepoängslinjen.
Joe Bidens beslut att nominera Kamala Harris till posten som vicepresident drevs av ren cynism och en övertro på identitetspolitik. Att denna strategi nu ser ut att fallera är glädjande, och vittnar om den amerikanska väljarkårens omdöme. Viktiga personalbeslut bör alltid fattas på grundval av kompetens och lämplighet. Ska det krävas ett snöpligt nederlag mot Donald Trump för att demokraterna ska lära sig denna enkla läxa?