Samhälle Åsikt
Eleverna förtjänar seriösa borgerliga skolpolitiker
Det är bekymmersamt när den borgerliga regeringen låter Socialdemokraternas motstånd mot valfrihet definiera den egna skolpolitiken. Vågar man inte diskutera skolans verkliga problem kommer man inte heller att kunna lösa dem, skriver Gunnar Hökmark.
Den svenska skolan har stora problem. En betydande andel elever når inte gymnasiekompetens. År efter år börjar nya årskullar i skolor som år efter år misslyckas med sitt uppdrag. Anmärkningsvärt nog tillåts detta fortgå. På så sätt har skolor kommit att driva segregation och utanförskap med alla de sociala konsekvenser detta får.
Det är tragiskt, inte minst eftersom den svenska skolan i sin helhet börjat visa bättre resultat. Det borde vara oacceptabelt att en stor grupp unga människor får en dålig start i livet, inte trots den skola de går i utan på grund av den.
Denna verklighet borde få varje skolpolitiker på tå. För det vi ser på många håll i svensk skola står i strid med alla liberala ideal om att ge den enskilde de bästa förutsättningarna och likvärdiga möjligheter. Här behövs en kritisk och saklig debatt.
I stället har vi i Sverige fått en skoldebatt där varje problem förklaras med att det är friskolornas fel. När en pappa skjuts ihjäl framför sin son säger socialdemokrater på fullt allvar att det beror på friskolorna. När kommunala skolor år efter år misslyckas är det friskolornas fel. När svenska elever som nu senast efter pandemin får fallande resultat i Pisaundersökningen påstås det vara friskolornas fel. Detta trots att resultaten i friskolorna inte föll. I en tid av allvar väljer friskolemotståndarna den grova propagandan i stället för den sakliga debatten.
Direkt anstötligt blir det när man förklarar misslyckade skolors resultat med att det är elevernas sociala bakgrund som är problemet.
Direkt anstötligt blir det när man förklarar misslyckade skolors resultat med att det är elevernas sociala bakgrund som är problemet. Det är en ursäkt som lägger skulden på eleverna i stället för ansvaret på den skolan de går i.
Tvärtemot vad som ibland påstås i debatten är skolpengen inte densamma för alla skolor. Skolor i utsatta områden har i vissa fall upp till dubbelt så mycket pengar per elev som skolor med ett socioekonomiskt starkare elevunderlag. Problemet är alltså inte att elever med sämre sociala förutsättningar får en sämre skola på grund av att resurser går till välbeställda.
Den svenska skolans problem finns rakt framför oss, om man bara vill se och diskutera dem. Det handlar om brister i ledning, brister i språkkunskaper, bristande kunskapsfokus, brister i ordning och trygghet samt en allvarlig frånvaro. Självfallet är det så att skolor som har fler elever som är nyanlända och som börjar på en lägre kunskapsnivå har större utmaningar. Men det får inte bli en ursäkt, och en anledning att skylla ifrån sig på andra skolor, utan måste leda till högre krav förenat med bättre förutsättningar.
Och framförallt får vi inte fly debatten om den svenska skolans verkliga problem genom att slafsigt påstå att allt är friskolornas fel. För det är det inte. Friskolorna har bidragit till den långsiktiga återhämtningen av den svenska skolans resultat.
Socialdemokraternas ideologiska blockering mot mångfald, företagande, valfrihet och friskolor borde inte få ligga till grund för en liberal skolpolitik.
Det är därför bekymmersamt när den borgerliga regeringens företrädare låter debatten om den svenska skolan utgå från en socialdemokratisk problemformulering. Socialdemokraternas ideologiska blockering mot mångfald, företagande, valfrihet och friskolor borde inte få ligga till grund för en liberal skolpolitik. Vågar man inte diskutera de verkliga problemen kommer man inte kunna lösa dem.
Då bygger man i stället vidare på den motvilja som socialdemokratiska regeringar under lång tid har visat mot kunskapsfokus och ordning, något som borgerlig skolpolitik borde lämna bakom sig och inte utveckla vidare.
Ett exempel på hur regeringens företrädare verkar ha förlorat sin egen agenda är när man låter politiken utgå från faktoider om att problemet med den svenska skolan är att friskolor ägnar sig åt betygsglidning, betygsinflation eller som Johan Pehrson nyligen uttryckte det ”fuskbetyg”. Det är ett resonemang som inte bara undviker den svenska skolans stora problem, det är också fel i sak.
Skolverket presenterade så sent som i november 2023 en jämförelse av resultaten på nationella prov med slutbetygen i årskurs 9 för våren 2023. Av denna framgår att kommunala skolor har en större andel elever med högre slutbetyg i förhållande till det resultat de fick på det nationella provet, jämfört med friskolor. Vilket enkelt uttryckt kan vara en indikation på att kommunala skolorna har större problem med betygsinflation än fristående skolor.
I exempelvis samhällskunskap hade 29,3 procent av eleverna i årskurs 9 i kommunala skolor högre slutbetyg jämfört med provbetyg från nationella provet. För friskolor var andelen något lägre: 22,4 procent. I ämnena historia, fysik, matte och svenska är skillnaden mellan slutbetyg och resultat vid nationella proven större för kommunala skolor. Men i ämnet engelska var de kommunala skolorna, fast bara nästan, lika bra på att sätta betyg som friskolorna.
Endast 15 procent av Sveriges elever går i friskolor. Tron att detta skulle vara det stora problemet i den svenska skolan faller på sin egen orimlighet, oavsett vilken uppfattning man har om de fristående skolornas kvalitet och förmåga. Friskolorna är kort sagt inte den svenska skolans problem.
Både friskolor och den svenska skolan i sin helhet bör diskuteras utifrån det som är de stora problemen för Sveriges elever. Vill man få en svensk kunskapsskola bör man driva borgerlig skolpolitik med respekt för kunskaper, mångfald, intresse för pedagogikens förnyelse och elevers olikhet. Men då gäller det för borgerliga politiker att inte fångas av den socialdemokratiska kampanjen mot valfrihet och människors kontroll över den egna vardagen.