Utblick Krönika
En snabb kaffe innan resan till Mars
Elon Musk har skrivit uppskattande om Johan Norbergs bok Det kapitalistiska manifestet. I förra veckan träffade Norberg superentreprenören på Teslas huvudkontor i Austin för ett samtal om förutsättningar för innovationer, expeditioner till Mars och födelsetal.
”Oh sure, yes, jag brukar få ungefär sex timmar, annars funkar inte min hjärna.”
Jag råkar avbryta vårt samtal och fråga om han någonsin sover, för jag vill verkligen veta. Det är ju obegripligt att han hinner rodda Tesla, världens högst värderade bilföretag, och SpaceX, världens mest framgångsrika rymdfartsföretag, samt Neuralink, the Boring Company och the Musk Foundation, och dessutom driva, läsa och twittra på plattformen han insisterar på att kalla X. Och trots allt detta har han tid att sitta ned och prata med mig i nästan en halvtimme, om allt från Paul Ehrlich och socialism till Cicero och Henrik Sjöfararen.
Dagen innan vi möts har Musk jobbat från klockan 9 Pekingtid, sytt ihop två omfattande och överraskande avtal som ger Tesla tillgång till kinesiska trafikdata och verkar trygga bolagets framtid i landet, i alla fall för ögonblicket. Sedan flög han hem till Austin, Texas och jobbade vidare till 22 i en tidszon 13 timmar bort. Så kan man ju också låtsas att man får sex timmars sömn.
När jag anländer till Teslas Gigafactory några minuter från Austins flygplats har han precis tillkännagivit en chockartad avveckling av företagets nätverk av laddstationer och policyavdelning. Han hälsar vänligt, men ser lite tilltufsad ut, som om han sovit på kontorssoffan, klädd i svarta jeans, svart Tesla-tisha och svarta sneakers.
Min dominerande känsla när han ändå vill träffas är därför inte ”wow, jag får träffa Elon Musk”, utan ett dåligt samvete över att vara en tidstjuv, ”tänk om det är jag som gör att mänskligheten aldrig kommer till Mars”.
Men dit ska vi, för att bygga en självbärande civilisation. Enligt Musk är det avgörande för att försäkra vår civilisation mot potentiell apokalyps. Mänskligheten är för viktig för att placera alla dess ägg i en enda korg. Och vi måste skynda oss, innan vi förlorar den teknologiska kapaciteten att ta oss till andra planeter, som andra civilisationer kan ha gjort före oss. Vi får kanske bara en chans.
”Nu skulle jag gissa att vi är där om 20, kanske 25 år”, svarar han, när jag frågar när jag kan reservera en biljett. Han har skjutit upp den deadlinen ett antal gånger, men han tycks använda lätt artificiella deadlines som ett sätt att koncentrera arbete så att allt sker snabbare än det annars skulle ha gjort.
Han påminner om många andra sympatiska technördar man har stött på.
Som många andra har konstaterat ger Musk ett excentriskt intryck. Jag har allt mer övertygats om att radikal innovation förutsätter en viss galenskap och okänslighet för omvärldens sociala tryck, dessutom ger hans twittrande inte alltid intrycket av balans, så därför är min främsta känsla att han är så normal. Han påminner om många andra sympatiska technördar man har stött på, som har ett lätt överdrivet intresse för Romarriket. I alla fall jag tycker att det är trevligt och avslappnat.
Vårt samtal rör sig kring teman han kommer att tänka på apropå min bok, Det kapitalistiska manifestet, som var min biljett till detta möte. Han är förtjust i boken och har twittrat om den och mig upprepade gånger, så när jag meddelade att jag var i Austin och gärna träffades tackade han ja, under förutsättning att han hunnit hem från Kina. Han berättar att den viktigaste insikten är att all innovation är oförutsägbar och att centraliserade beslut innebär att man förlorar de feedbackmekanismer som gör att misstag på fria marknader blir till en lärande och upptäcktsprocess.
Det tycks vara motviljan mot en simplistisk regleringsiver som har radikaliserat den gamle demokraten Musk, som röstade på både Hillary Clinton och Joe Biden. Det – samt hans oro över en wokevänster som han menar hjärntvättar ungdomen till en ny puritanism som inte tillåter det vildvuxna och prövande som kreativt idéutbyte måste vara.
Det är hans vilja att bryta sönder denna ortodoxi som har fått honom att ibland kroka arm med fiendens fiende och sprida en hel del motsvarande tvivelaktigheter från de mer generande delarna av populisthögern. Att många (jag till exempel) provoceras bekymrar honom lika lite som de mångas hån mot Marsresor och elbilar. Han har inte ett uns av social kameleont i sig.
Musk är livrädd för att minskande befolkningar ska leda till mindre innovation och mindre kreativa samhällen.
Men det blir uppenbart även på andra vis under vårt samtal att han inte delar någon libertariansk filosofi. Denne ingenjör har ett teknokratiskt synsätt och har inget emot att använda staten för att lösa avgörande samhällsproblem. Ett ämne han återkommer till är risken för underbefolkning. Musk är livrädd för att minskande befolkningar ska leda till mindre innovation, mindre arbetsdelning och mindre levande och kreativa samhällen. ”Om vi inte fixar födelsetalen spelar inget annan någon roll.” Och han litar inte på att AI och robotar ska kompensera för det.
Därför ser Musk gärna väldiga statliga subventioner till barnafödande. När jag berättar att inte ens Sveriges övergenerösa system pressar oss över reproduktionsnivån säger han att det behövs mycket större bidrag, men som en andel av inkomsten eller skatten, så att det även fungerar som ett incitament för de högutbildade och höginkomsttagare. Och om inget annat hjälper får man väl straffbeskatta dem som inte skaffar barn.
Hans vänner har bara ett barn i genomsnitt, men själv har han i alla fall tagit sitt ansvar, med inte mindre än 10 barn.
Vi diskuterar olika historiska paralleller och vad det är som gör att civilisationer förblir dynamiska eller stagnerar, och så har plötsligt vårt 15-minutersmöte blivit nästan 30 minuter långt. Nu är det faktiskt jag som avbryter och säger att han har varit väldigt generös med sin tid, men att jag inte vill ha på mitt samvete att vi aldrig kommer ut i rymden. Vi får lösa våra meningsskiljaktigheter om Ukraina och familjepolitik någon annan gång.
Min dolda agenda är att jag inte vill riskera att mötet plötsligt ska bli avbrutet så att jag inte hinner få några bilder. Barnen har insisterat på att jag tar selfies med mig hem. För deras generation är Musk inte en riktig människa, utan en superhjälte. Och om man fokuserar på hans sätt att pressa mänsklighetens teknologiska kapacitet till den absoluta frontlinjen så är det väl precis det han är.
Därför är mitt bestående intryck överraskning över att Musk inte alls är den multitaskare jag utgått från att han var. Jag var beredd på att få några minuter medan han snabbt gick genom en korridor och signerade dokument, eller i bilen på väg till hans privatjet, medan han studerade nya raketsteg, batterimodeller och implantat. Men inte en enda gång under vår intervju tittar han på mobilen – jo, en förresten, när han mot slutet av intervjun försöker komma ihåg sitt lösenord för att få igång en uppdatering. Han tar sig till och med tiden att gå ut ur mötesrummet för att leta upp en bättre bakgrund för våra foton.
Men ögonblicket efter att jag tackat för mig går han över till ett bord och börjar diskutera ritningar med några kolleger. Han verkar ha utvecklat en metod att dela upp sina dagar i mängder av superfokuserade småbitar. Det är väl så han undviker att hjärnkretsarna smälter.
En sak verkar dock dröja kvar i hans tankar. Medan jag eskorteras mot utgången ropar han efter mig: ”Johan! Birth rates.”