Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Xi Jinping är ett barn av den “röda adel” som tog makten i Kina 1949. Hans världsbild är starkt formad av Maos idéer, men också av den förnedring som familjen utsattes för när hans far föll i onåd. Marcus Björk tecknar ett porträtt av Xi Jinping, och ser konturerna av Mao Zedong.

Det har sagts att Kinas nuvarande ledare Xi Jinping är den mäktigaste och mest ideologiska ledaren sedan Mao Zedong. Som ett barn av Maos kulturrevolution (1966-1976) tillbringade han några av sina mest formativa år mitt i den fanatism och svält som präglade Kina under denna tid. För att förstå vart Kina är på väg måste man också förstå vilka idéer som driver Xi Jinping och hur han ser på världen. 

Xi Jinping föddes 1953 i Peking som son till Xi Zhongxun, chef för kommunistpartiets centrala propagandadepartement. Som son till en högt uppsatt partifunktionär och revolutionär föddes han in i privilegiet av att vara en, med ett lite nedsättande uttryck, “röd prins”. Denna beteckning används för att beskriva individer i den “röda adel” som utgörs av barnen till de ursprungliga revolutionärerna som vann det kinesiska inbördeskriget 1949. Många av dessa revolutionärer skulle, precis som Xi Jinpings far, få mycket seniora positioner i den nya statsförvaltningen. 

Hans far, som hade hunnit klättra till att bli medlem i kommunistpartiets centralkommitté, föll i onåd hos Mao.

När Xi Jinping var tio år skedde dock något som skulle förändra hans liv i grunden. Hans far, som hade hunnit klättra till att bli medlem i kommunistpartiets centralkommitté och arbetade direkt under premiärminister Zhou Enlai, föll i onåd hos Mao. Han tvingades till självkritik och blev snabbt degraderad till biträdande chef på en traktorfabrik i Luoyang. Dock tilläts resten av familjen att stanna i Peking. 

När kulturrevolutionen bröt ut 1966 var Xi Jinping 13 år. Så kallade rödgardister, en våldsam och fanatisk studentrörelse under Maos beskydd, trakasserade och attackerade ideologiska motståndare. Xi Jinping utestängdes eftersom han var brännmärkt i egenskap av att vara barn till en revolutionsförrädare, något som ansågs oerhört skamfyllt. I stället riktades ständiga trakasserier mot familjen Xi. Förföljelsen av familjen var så svår att en av hans systrar enligt officiell historieskrivning “förföljdes till döds” under denna tid. Historiker menar att det är troligt att hon tog sitt eget liv, något som inte var helt ovanligt bland rödgardisternas måltavlor. 

När Xi Jinpings far fängslades 1968 försvann det lilla skydd som familjen fortfarande åtnjöt. Xi skickades då ut på landsbygden som en del av Maos masskampanj “Ut på landsbygden” – som en av 17 miljoner ungdomar. Han skulle komma att tillbringa de nästkommande sju åren boende i en grotta i byn Liangjiahe. En av hans rumskamrater berättar att Xi under denna tid (från 15 till 22 års ålder) bara läste propagandaskriften “Maos lilla röda” och statliga nyheter. Föga annat fanns att tillgå. 

Xi Zhongxun under en självkritiksession under kulturrevolutionens andra år, 1967. Foto: Wikimedia Commons

Stora delar av Xi Jinpings utbildning består således av studier i maoismens idéer och teorier. Redan på 1930-talet hade Mao Zedongs kommunism börjat avvika från den sovjetiska förlagan marxism-leninismen. Till skillnad från Tsar-Ryssland, hade det i det agrara Kina inte hunnit växa fram någon proletär klass – ett nödvändigt förstadium på vägen mot att förverkliga det klasslösa samhället enligt Karl Marx. Det fanns inte heller någon större borgarklass att störta, då mindre än tio procent av Kinas befolkning var urbaniserad. 

I stället såg Mao till bönderna för att förverkliga revolutionen. Denna skulle också i större utsträckning komma underifrån och inte genom agitation från ett klassmedvetet avantgarde. Maos fäbless för massmobiliseringar och kampanjer är ett uttryck för några av just dessa idéer. Så även den laglöshet och fanatism som rådde under kulturrevolutionen – där nästan bara armén och Mao själv gick fredade från förföljelse. 

Det ligger inte långt bort att dra paralleller till Xi Jinpings totalitära mobilisering mot covid-19 och de efterföljande tre åren av nolltolerans – som upphörde lika tvärt som den började. Eller för den delen Xi:s anti-korruptionskampanj som hittills beräknas ha lett till åtal av 2,3 miljoner tjänstemän och nu är inne på sitt tolfte år. 

Störst avtryck har dock maoismen gjort på det kinesiska ledarskapets världsuppfattning. Redan 1981, knappt fem år efter Maos död, förkastades de ekonomiska idéer som varit förhärskande under kulturrevolutionen under officiella former på den elfte centralkommitténs sjätte plenarsammanträde. Dock hade Deng Xiaoping redan 1978 inlett reform och öppning, det partiella införandet av marknadsekonomi – ett klart brott mot Maos idéer om kollektivisering och planekonomi.

Den ansedde Kinakännaren och tidigare australiensiska premiärministern Kevin Rudd, menar dock att även om många av de ekonomiska idéerna övergivits till förmån för kapitalistiska sådana, så tolkar stora delar av den nuvarande politiska eliten, och i synnerhet Xi Jinping, fortfarande världen på marxistiskt vis. Detta genom en prisma av historisk och dialektisk materialism.

Marxism-leninismens världsåskådning tar sin utgångspunkt i en dialektisk materialism som betraktar världen i form av motsättningar. Det antagonistiska förhållandet mellan tes och antites bildar en syntes – en “idé” som ska “lösa ut” motsättningen. Syntesers framväxt drivs främst av förändringar av materiella förhållanden enligt denna världsåskådning. 

Som en välkänd propagandafras från denna tid uttrycker det: “ständig kamp skapar en ny värld”.

Tanken om klasskampen är ett typiskt exempel på ett koncept som tar sin utgångspunkt i dialektik, där proletariatet anses stå i motsatsförhållande till borgarklassen. Syntesen mellan dessa två oförenliga intressen bestäms sedan av de materiella styrkeförhållandena som för stunden råder. När vissa materiella styrkeförhållanden råder är det också oundvikligt att klasskamp uppstår. Detta ger uttryck för en mycket deterministisk historiesyn, där det är oundvikligt att det klasslösa kommunistiska samhället uppstår när alla motsättningar har lösts ut av oundvikliga synteser. 

För en marxistisk dialektiker ligger fokus på kampen för att förändra materiella förhållanden och på så sätt frammana nya och oundvikliga synteser, något som Xi Jinping blev varse om under kulturrevolutionen i både teori och praktik. Många av Maos masskampanjer visar också prov på just denna dialektiska grundsyn. Exempelvis ställdes “de fyra gamla” i motsats till ”de fyra nya”, ”högerelement” i motsats till folkets väl, och sparvar i motsats till en god skörd. Som en välkänd propagandafras från denna tid uttrycker det: “ständig kamp skapar en ny värld” (七鬥八鬥,鬥出一片新天地).

Även i andra marxist-leninistiska stater tillämpades denna materialistiska dialektik i praktiken. I Sovjetunionen fick bland andra kulaker utgöra tes, och folkets väl antites. Syntesen som skulle “lösa ut” motsättning den gången blev “likvidationen av kulaker som klass” (läs massmord). 

Propagandaaffisch från kampanjen mot “de fyra plågorna”, 1958. Foto: Wikimedia Commons

Xi Jinping har sedan han kom till makten 2012  hållit återkommande studiecirklar om just materialistisk dialektik. 2015 fällde han följande utlåtande vid just en sådan studiecirkel: 

Continue to deploy both the worldview, theory and method of dialectical materialism in solving fundamental problems in the development of China’s reform program.” […] “must deploy the accumulated wisdom of Marxism, consciously harness with even greater effort the worldview, theory and method of dialectical materialism, and strengthen our dialectical and strategic way of thinking.

Dessa studiecirklar ger för handen att Xi Jinping är en skolad materialistisk dialektiker som uppmanar sina tjänstemän att tolka världen genom motsättningar och synteser. Hans övertygelse om det kinesiska systemets överlägsenhet gentemot det liberala demokratiska, torde också ha stärkts ytterligare av det ekonomiska mirakel som Kina genomgått de senaste 30 åren. Xi Jinping återkommer ofta till att väst är på nedgång och öst på uppgång. Detta ses som en oundviklig utveckling för en materialistisk dialektiker, som lugnt kan bida sin tid med förtröstan om att tiden är på ens sida. Som tidigare kinesiske ledaren Deng Xiaoping berömt sa: ”Dölj din styrka och bida din tid.”

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Sedan 2020 har dock larmrapporterna gällande Kinas ekonomi duggat täta. Fastighetsmarknaden, som beräknas utgöra uppemot 30 procent av den kinesiska ekonomin, är i djup kris. Ansedda Rodium Group beräknar att den verkliga BNP-tillväxten för 2023 var 1,5 procent, långt under den officiella siffran på runt fem procent och ett fjärran rop från den tvåsiffriga tillväxt som Kina uppvisade så sent som 2010. Därtill nalkas en demografisk kris där landets befolkning redan har börjat minska. 

Frågan som Xi Jinping måste fråga sig är om öst fortfarande är på uppgång. Ett nej på den frågan kan leda till en upptrappning av underliggande spänningar och konflikter. För en materialistisk dialektiker som ser USA:s globala hegemoni som tes och en bipolär världsordning som antites, blir Kinas resa mot att bli en global stormakt syntesen. Om en bipolär världsordning därtill betraktas som oundviklig riskerar även kinesiska tillkortakommanden att tolkas som att tesen försöker förhindra antitesens inträde. 

Det kinesiska ledarskapet riskerar därtill att tolka amerikanska och europeiska sanktioner som bevis för att Kina medvetet hålls tillbaka och motarbetas, snarare än bestraffning av Kinas agerande eller inhemska tillkortakommanden. Detta kan liknas vid tanken om klasskampen, där borgarklassen anses försöka hålla tillbaka den oundvikliga proletära revolutionen – med alla till buds stående medel. I den dialektisk-materialistiska logiken likställs USA med borgarklassen och Kina med ett proletariat som reser sig mot förtryckaren. 

Ett sätt att “lösa ut” denna motsättning mellan öst och väst blir att mobilisera till kamp och därigenom skapa en ny syntes. Kinas ökade aggressivitet är därför delvis ideologiskt driven, men kanske även en konsekvens av en ökad insikt om systemets tillkortakommanden. Oavsett om det är ideologiskt drivet eller konsekvensen av en upplevd så kallad “peaking power trap”, är konsekvenserna desamma. Ett Kina som de närmaste åren kommer att vara aggressivare och mer risktagande än på mycket länge. 

Omslagsfoto: Ng Han Guan/AP