I dag har det på dagen gått 20 år sedan folkomröstningen om euron. Den 14 september 2003 röstade knappt 56 procent av väljarna nej till att byta ut kronan mot den då nya gemensamma europeiska valutan. För många väljare – kanske de allra flesta – var det ett ställningstagande som i betydande utsträckning handlade om att ”vi vet vad vi har, men inte vad vi kommer att få”.

Euron hade introducerats fyra år tidigare, den 1 januari 1999. Men det var vid den svenska folkomröstningen bara ett drygt år sedan eurosedlar och euromynt blivit vardag i de 11 länder – från Finland och Nederländerna till Italien och Portugal – som från början anslutit sig till valutaunionen. Osäkerheten kring hur pass väl den nya valutan skulle fungera var med andra ord betydande. Vilka mynt vi har i plånboken är dessutom i allra högsta grad en känslomässig fråga. Möjligtvis mindre så i dag när de primärt kommer i form av de digitala betalningarnas ettor och nollor, men högst påtagligt för 20 år sedan.

Att vänta och se, var också rekommendationen som den statliga Calmforsutredningen landat i 1996. Utredningen konstaterade att det visserligen fanns goda argument för ett svenskt deltagande i euron, både i form av ekonomiska vinster och stärkt inflytande i EU. Samtidigt menade man att nedsidan med att vänta och se hur valutasamarbetet utvecklades inte var särskilt stor för svensk del.

Det var ett förhållningssätt som även var relativt lätt för dem som röstat för euron att ta till sig efter folkomröstningen (jag var själv en av dem). Följaktligen väntade vi och såg.

Ett tag framstod beslutet som klokt. Sverige slapp lindrigt undan i samband med finanskrisen och den europeiska skuldkrisen mellan 2008 och 2015, och Sverige betraktades under några år som ett ekonomiskt-politiskt föredöme. Detta bidrog sammantaget till att euron under många år blev en politisk icke-fråga.

***

Men när man väntar och ser kommer förr eller senare punkten där man sett tillräckligt.

Det är nog det enklaste sättet att beskriva eurofrågans återkomst i den politiska debatten det gångna året. Vad finansmannen Christer Gardell gjorde när han under julhelgen 2022 konstaterade att han ändrat sig om euron, var att sätta fingret på en fråga som uppenbart legat och gnagt hos många under en tid: Är verkligen den successiva urholkningen av den svenska köpkraften gentemot euroländerna ett tecken på framgångsrik politik?

”Vi ska in i euron, annars blir svenskarna bara fattigare och fattigare”, konstaterade Gardell.

Kronan framstår alltmer som precis den skvalpvaluta Carl Bildt varnade för.

Just känslan av att vara den fattiga kusinen från Europas norra utkant, blev också det bestående intrycket när ressugna svenskar efter pandemin fyllde planen till södra Europa denna sommar. Rapporter från oväntat kostsamma semesterresor till Malaga eller Nice är förstås i sig inget argument för att byta ut kronan. Men den dyra glassen vid Medelhavet är bara ett symptom på något betydligt allvarligare – den långsiktiga urgröpningen av den svenska kronans värde.

Vid folkomröstningen 2003 kostade en euro lite drygt 9 kronor. De gångna månaderna har samma euro kostat närmare 12 kronor. Det handlar alltså om en 30-procentig försvagning. Mönstret med en allt svagare krona är detsamma om man jämför med andra viktiga valutor. 2003 kostade en dollar omkring 8 kronor, i dag är kursen cirka 11 kronor. Brutalast blir jämförelsen med schweizerfrancen som på 20 år fördubblats i värde gentemot kronan: från omkring 6 kronor för en schweizisk franc till dagens kurs på drygt 12 kronor.

Den svenska kronan framstår med andra ord alltmer som precis den skvalpvaluta Carl Bildt varnade för i slutet av 1990-talet.

***

Det kan tyckas orättvist. Sverige har jämfört med många andra länder välskötta offentliga finanser, ett pensionssystem som inte riskerar att bli ett statsfinansiellt slukhål och ett rimligt företagsklimat. Kort sagt genomförde Sverige under 1990-talet många av de strukturreformer som andra länder – från Finland till Frankrike – nu är upptagna med. Nog borde det betala sig i form av en starkare krona, skulle man kunna argumentera.

Men man kan som Christer Gardell invända att den svenska kronan i en global ekonomi är en så liten valuta att den alltid kommer att vara försedd med en riskpremie och vara lågt värderad. Det ligger helt säkert något i det.

Kronans försvagning på senare år hänger förstås, som bland annat nationalekonomerna Lars Jonung och Fredrik NG Andersson påpekat, även samman med den i internationell kontext extrema lågräntepolitik som Riksbanken förde fram till förra året. Men trenden mot en allt svagare krona är långsiktig, och det är därför värt att sätta kronkursen i ett bredare perspektiv.

Kronkursen är en indikator på hur framtidsutsikterna för den svenska ekonomin uppfattas.

Precis som aktiekursen avspeglar investerarnas syn på ett företags framtidsutsikter, är kronans värde på valutamarknaden en indikator på hur framtidsutsikterna för den svenska ekonomin uppfattas.

Och kanske är det så att svensk ekonomi trots allt inte är i särskilt bra skick. Visst är Sverige fortfarande ett av världens rikaste länder i en global jämförelse. Men under lång tid har Sverige, kanske för att vi tagit positionen för given, varit dåligt på att vårda positionen. Sett till BNP per capita har Sverige, som vi uppmärksammat på Smedjan, under lång tid halkat efter andra länder. Sverige kommer dessutom i år att vara det enda större EU-landet med negativ tillväxt i ekonomin. Energipolitiken är sedan många år en katastrof och infrastrukturen är på många håll rejält eftersatt. Och vi kombinerar utbrett bidragsberoende och arbetslöshet med akut kompetensbrist i många branscher.

Dessutom finns det få tecken på att någon regering, trots många goda ambitioner hos den nuvarande, i närtid skulle kunna lösa problemen.

Det rimmar illa med vår självbild, men det ligger kanske något i den franska dagstidningen Le Figaros konstaterande häromveckan att Sverige är ”Europas verkligt sjuke man”. Allt detta ser förstås investerarna, och värderar kronan därefter.

***

Det stämmer förstås att en övergång till euron i sig inte skulle lösa några av dessa problem, vilket exempelvis Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson påpekade i en artikel häromveckan. Kronans försvagning över tid är dock en faktor att väga in om man vill förstå Sveriges ekonomiska eftersläpning.

Under lång tid har inte politiken och Riksbanken sett en svag krona som något odelat negativt, rentav av har det i många sammanhang betraktats som positivt. En svagare krona ger extra fart åt exportindustrin har det hetat – från 1970- och 1980-talets återkommande devalveringar och framåt. Och urholkningen av hushållens köpkraft gentemot andra länder kommer mer än väl att uppvägas av vinsterna som den svenska exportindustrin drar in.

För det första kan man ifrågasätta hur relevant detta argument är i en värld av globala värdekedjor. Det är inte längre så att svenska industriföretag primärt har kostnader i kronor och intäkter i andra valutor. I dag har även exporten stort importinnehåll och svenska industriföretag har produktion över hela världen. Det gör att stabilitet och förutsägbarhet i valutans värde blir viktigare än tidigare. 

För det andra är det ett förhållningssätt som förr eller senare kommer med ett pris. 

Vi befinner oss vid den punkt där de långsiktigt otrevliga konsekvenserna börjar bli uppenbara. 

Den gamle Marcus Wallenberg lär en gång ha sagt att devalveringar är som att kissa i byxorna – det värmer gott i början men sedan blir det obehagligt. I ett lands ekonomi tar det emellertid ett tag, kanske rentav decennier, innan obehaget blir tydligt. Frågan är om vi inte befinner oss vid just den punkt där de långsiktigt otrevliga konsekvenserna börjar bli så uppenbara att de inte går att blunda för. 

Häromveckan pekade Johan Hjertonsson, vd för investmentbolaget Latour med stora intressen i svenska industriföretag, i en intervju med Dagens industri på de långsiktiga riskerna med den svaga kronan: ”Eftersom vi får hjälp av valutan kortsiktigt riskerar vi att lura oss själva och tappa i produktivitet.” 

Om vi dopar näringslivet med en svag krona minskar med andra ord incitamenten att investera i sådant som långsiktigt ökar värdet av det vi producerar. När detta gång på gång upprepas över decennier gör det avtryck på välståndsnivån. Det är därför rimligt att tänka sig att Sveriges BNP per capita skulle ha varit högre i dag om vi över tid vårdat kronan eller gått med i euron från starten. 

***

Men skulle inte Sverige kunna bli som Schweiz, ett litet land med en stark exportindustri och sinnebilden av en hård valuta, kanske någon invänder. Teoretiskt sett är det förstås tänkbart. Men om vi inte varit intresserade av eller lyckats hålla kronan stark tidigare, vad talar för att vi skulle förmå att göra det framöver? En övergång till euron med alla de svårigheter det innebär – från en eventuell ny folkomröstning till frågan om anslutningskurs –  skulle sannolikt vara enkelt jämfört med att göra upp med den devalveringskultur som tycks kringgärda kronan.

När väljarna för 20 år sedan sade nej till euron var den gemensamma valutan ny, och det fanns en rad relevanta invändningar och frågetecken kring hur den i praktiken skulle fungera. Inte minst gällde oron de risker som är förknippade med att eurozonen är ekonomiskt spretig, och att en penningpolitik som är bra för en stor del av eurozonen inte nödvändigtvis är det för en annan. Riskerar sådana spänningar rentav att slita sönder hela EU-samarbetet, var en oro som framfördes både i samband med eurons införande och under krisåren kring 2010. Men eurosamarbetet tog sig igenom krisen, nya mekanismer för att hantera finansiella kriser kom på plats och euron har i dag ett mycket starkt folkligt och politiskt stöd.

I själva verket framstår euron alltmer som en av de mest lyckade delarna av EU-samarbetet, på delad pallplats med den inre marknaden. Samtidigt infinner sig frågan om hur lyckad den svenska penningpolitiken med sin till synes inneboende devalveringsspiral egentligen är. 

Vi väntade och såg i 20 år: Det börjar bli dags att ompröva beslutet att behålla kronan. 

Omslagsfoto föreställande Riksbankens hus vid Brunkebergstorg: Patrik C Österberg/TT