Låt inte vårdmomsen överleva patienterna
Inget politiskt beslut har fattats om att belägga vårdtjänster med moms. Ändå har det skett genom en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2018. Nu riskerar företag att behöva minska eller lägga ned sin vårdverksamhet, eftersom det blir så mycket dyrare att hyra in den personal som behövs. Samtidigt får den offentliga vården en fördel i form av statlig kompensation för momsen.
Den vårdinrättning som inte har råd att själv anställa den annars inhyrda personalen får nu snällt betala 25 procents moms. Det gäller både privata och offentliga vårdgivare. De senare har dock förmånen att få kostnaderna för moms kompenserade av staten, vilket gör att momsen i praktiken bara drabbar de privata vårdgivarna. På sikt lär detta innebära att 41 procent av vårdföretagarna måste minska sin verksamhet, och 16 procent överväger att helt avveckla. I slutändan drabbar det patienterna, som vid neddragningar tvingas till mindre och färre vårdgivare.
Det är olyckligt, men inte juridiskt fel, att en dom i Högsta förvaltningsdomstolen leder till att Skatteverket ändrar sin praxis för vårdmoms. Tjänster som hyrs ut i vårdsyfte räknas inte sedan 1 juli som vård. Konstigt, kan tyckas, eftersom en inhyrd läkare utför exakt samma sjukvård som en anställd. Om vårdcentralen inte har råd att betala det högre priset med moms blir alltså konsekvensen att patienterna får en läkare färre att gå till.
Bemanningsföretagen som hyr ut vårdpersonal har blivit ansiktet utåt för sådana tjänster som nu beläggs med moms. Den kommer dock även att läggas på enskilda läkare som föredrar att verka som egenföretagare, men de företag som anlitar läkarna tvingas nu alltså att betala moms för tjänsten. Annat som nu momsbeläggs är tjänsteutbyte mellan två praktiker med olika specialiseringar, men som genom att anlita varandra kan göra situationen smidigare för patienten.
Det innebär alltså inte bara dyrare vårdtjänster, utan också olika förutsättningar för aktörerna på vårdmarknaden.
Oturligt nog för företagen är det svenska systemet riggat så att landstingen och kommunerna får en fördel med den nya lagtolkningen. Offentlig verksamhet får nämligen statlig ersättning för den moms de nu måste betala. Det innebär alltså inte bara dyrare vårdtjänster, utan också olika förutsättningar för aktörerna på vårdmarknaden. Ironiskt nog kan det innebära att landstingen, som har haft sådant besvär med att klara sig utan inhyrd personal, obehindrat kan fortsätta ta nödhjälp därifrån medan det blir betydligt dyrare för företagen att göra detsamma.
Det är alltså inte bara för att ändamålet momsbefriad vård ska verkställas i praktiken som riksdagen nu bör göra något för att förändra lagen, utan också för att vårdmomsen snedvrider marknaden. Därför var det lovande när riksdagen i juni, om än sent omsider, uppmanade regeringen att skyndsamt utreda konsekvenserna av momsreglerna och därefter lägga ett förslag som gör något åt problemet. Det riksdagsbeslutet gjorde det också tydligt att en politisk majoritet vill befria de privata vårdgivarna från att behöva betala moms för anlitade vårdtjänster. Att det inte har behövt sägas tidigare beror helt enkelt på att lagen tidigare har tolkats på ett annat sätt av Skatteverket.
Flera månader senare står dock regeringen fortfarande i startgroparna för att tillsätta en utredning om huruvida EU-rätten hindrar att Sverige inför regleringar som ”neutraliserar effekterna” av momsen. Tills vidare har Centerpartiet lyckats driva igenom en kompensationspott i budgetförhandlingarna på 210 miljoner kronor per år i tre år. Allt gott så långt, men djävulen sitter i motiveringen. Enligt regeringen ska de 210 miljonerna underlätta för privata vårdgivare att ”anpassa sig till det nya rättsläget”.
Risken är att regeringen helt enkelt tänker låta den nya momsen på vårdtjänster vara, och bara hjälpa företagen att just anpassa sig.
Neutralisering och anpassning har en oroväckande klang. Det låter som att regeringen lutar åt att bota symtomen i stället för att ta itu med själva sjukdomen, det vill säga momsreglerna som nu har tolkats på ett nytt sätt. Risken är att regeringen helt enkelt tänker låta den nya momsen på vårdtjänster vara, och bara hjälpa företagen att just anpassa sig. Men eftersom den politiska avsikten, genom riksdagens uppmaning, tydligt är att vårdtjänster ska klassas som vård och därmed vara fri från moms, borde väl den rimliga åtgärden vara att slå fast detta i lagen? Vårdföretagarna har redan tagit fram en sådant förslag, så mycket tyder på att det inte är något som hindrar det.
Statliga pengar för att kompensera företagen måste vara en tillfällig lösning som täcker upp tills lagen kan justeras. De tre åren med ersättning som regeringen har budgeterat för är dock långt mycket mer tid än vad som bör krävas för att snabbt utreda och ändra en lag. Det är inte bara en onödig administrativ karusell för staten, utan även för företagen som måste betala in moms för att sedan få ersättning för det. Då är det mycket smidigare för alla om ingen över huvud taget behöver betala momsen som en riksdagsmajoritet inte tycker ska finnas.
Att ingen aktivt beslutat om den nya vårdmomsen är ingen anledning för regeringen att undvika förändring för att ställa allt till rätta. I stället för att med kompenserande pengapåsar över tre år låta frågan rinna ut i sanden bör lagen ändras så att problemet försvinner. Annars står vi till slut där med en både fattigare och snedvriden vårdmarknad, och patienter med mindre och färre vårdgivare att gå till.