Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Ljudet av framtidens frihet

Återigen står Sverige inför ett vägskäl i beslutet om nya stridsflyg. PM Nilsson lyssnar till ljudet av frihet från luften och blir gripen av kopplingen mellan försvarsindustrin och nationell stolthet och identitet.

Fem generationer av svensktillverkade stridsflygplan: Gripen, Viggen, Draken, Lansen och Tunnan. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det är lika bra att skriva ut det direkt – för mig är dånet från svenskt stridsflyg i luften ett ljud av fred och frihet. Jag känner inget annat än trygghet när två Gripar från F-17 uppe i Kallinge sveper över min ö i Blekinge och inget annat än nationell stolthet över att Sverige tillverkar sina stridsflyg själv.

Det är den känslomässiga botten i frågan om Sverige ska fortsätta konstruera och tillverka stridsflyg även i framtiden. Den är viktig att ha med och öppna upp, bland annat för att den ofta ligger gömd under debatten om stridsflyget. För en ganska stor del av svenskarna är stridsflyget en del av den nationella identiteten, på samma sätt som de stora exporterande verkstadsföretagen som Volvo, SKF, Atlas Copco och Sandvik är det. Under lång tid har svenskarna löst sitt välstånd och säkerhet med hjälp av en armé av ingenjörer som slagit världen med häpnad. Nationella känslor ska inte styra stora investeringsbeslut, men man ska ta dem på allvar och i alla fall undersöka om de kan användas till något konstruktivt. I vissa lägen, som att försvara landet, betyder nationella känslor och självkänslor mycket.

Nu till de andra aspekterna av en fråga som ser ut att bli komplicerad även för denna regering. Precis som alla andra gånger då stridsflygprojekt har närmat sig sitt slut trycker Saab i Linköping på den nationella smärtpunkten och varnar för avveckling och varsel av ingenjörer om staten inte beställer fler flygplan. Om några år har de beställda 60 exemplaren av Gripen E levererats och då finns inga fler flygplan att göra. Saab har tillverkat stridsflyg sedan begynnelsen 1937 och längs E4:an utanför Linköping står de uppradade som trumpetstötar över fornstora dar, Tunnan från 1948, Lansen från 1952, Draken från 1955, Viggen från 1967, Gripen från 1988. Ingen svensk regering har hittills velat sätta definitivt punkt för den sviten.

Frågan om Saabs framtida öde som stridsflygtillverkare kan delas upp i två. Den ena handlar om ifall man ska utveckla nästa generations stridsflyg, det vill säga den teknik som någon gång efter 2040-talet ska efterträda Gripen E. Den andra frågan handlar om att beställa fler Gripen E om vi skänker flygplan till Ukraina.

Den första frågan är stor och svår, bland annat för att teknikutvecklingen går så snabbt. Att Sverige på egen hand och i samma anda som uttrycks längs E4:an skulle utveckla ett helt nytt stridsflygplan är utopiskt. Utvecklingskostnaderna är nu så stora att alla västländer utom Frankrike och USA har gett upp. Det finns två internationella samarbeten om nya generationens stridsflyg, det brittiskt-italienskt-japanska GCAP och det fransk-tysk-spanska FCAS – som Sverige var med i men lämnade till förmån för Gripen E-projektet. Det kan hända att Sverige kan gå med igen, men de två samarbetena ligger i otakt med Sveriges behov och de bedöms därtill vara politiskt osäkra.

Att i framtiden köpa amerikanskt stridsflyg är alltid en option. Då sällar sig Sverige till övriga Norden och stridsflygtillverkningen avvecklas i Sverige, med början under nästa mandatperiod och med beslut som måste tas snart. Det blir politiskt smärtsamt, helt klart dyrt och rimligen militärt bra. Vi delar då teknik med USA och kan integrera pilotutbildning med nästan hela västvärlden.

Det är helt enkelt oklart vad nästa generations stridsflyg och luftkrig egentligen är.

Ett argument för att ändå fortsätta utveckla tekniken är de häpnadsväckande steg som nu tas inom luftkriget. Själva definitionen av ett stridsflyg – ett skrov och en pilot – håller på att ändras till något annat och bredare. Prisfallet och teknikutvecklingen på tidigare mycket dyr teknologi inom flyg och sensorer går så snabbt att civilpersoner kan köpa och köra autonoma flygsystem, en utveckling som i Ukraina kallas drönarkriget och som bara har börjat. På samma sätt har marktrupper utrustats med mycket slagkraftig och i jämförelse billig robotteknik som gör att en enskild soldat kan skjuta ned ett stridsflyg.

Det moderna luftförsvaret tar också stora steg framåt och är i Ukraina existentiellt för att skydda städer, energiproduktion och annan infrastruktur. Israel är sedan länge en föregångare och har bland annat utvecklat laserteknik för att kunna skjuta ned allt i luften, även små drönare och mycket snabba robotar. Storbritannien provar nu liknande tekniker för att skydda sina fartyg. Det är helt enkelt just nu oklart vad nästa generations stridsflyg och luftkrig egentligen är och därför klokt att låta ingenjörerna i Linköping tänka vidare. Men en regering som tar ett utvecklingsbeslut bör vara noga med att det inte handlar om ett nytt stridsflygprojekt, konceptet måste vara mycket bredare i sitt tänkande.

Ett större argument för att just nu fortsätta att utveckla avancerad försvarsmateriel är att hela västvärlden är inne i en säkerhetspolitisk stress och snabb upprustning för att klara dels det akuta hotet från Ryssland, dels det mer långsiktiga och tekniskt svårare från Kina. Under Sveriges Natoprocess pekade utländska bedömare gärna på svensk försvarsindustri som en av de tillgångar Sverige för med sig in i alliansen.

Därtill har presidentkandidaten Donald Trumps varningar om ett slags amerikanskt tillbakadragande från Europa slagit in med full kraft i europeisk försvarsdebatt. I länder som Tyskland och Frankrike skissar man på vilket slags försvar man måste bygga upp om USA inte hjälper till på kontinenten och en sak är helt säker – Europa behöver sin försvarsindustri.

Den andra frågan, som i grunden inte har med framtidens stridsflyg att göra, är om Sverige nu ska beställa fler Gripen E utöver de 60 som redan är beställda. Den äldre versionen C/D är den som används nu. De går att modernisera och kan flyga många år till. Men Gripen E kan flyga längre, bära mer last och har utrustats med ett avancerat telekrigssystem. Det omskrivs ofta som ett helt nytt plan som tillsammans med den nya jaktroboten Meteor anses stå sig väl för lång tid framåt.

Att beställa fler Gripen E av industripolitiska skäl är knappast gångbart, då är det bättre att låta Saab gå vidare och utveckla ny teknik för tiden efter 2040.

Ett argument som skulle kunna tala för fler beställningar är om Sverige skänker väsentliga delar av C/D-versionen till Ukraina. Kiev vill ha stridsflyg och har särskilt pekat på Gripen-systemet, bland annat för att det är lätt att använda då det byggdes för att underhållas i det svenska värnpliktssystemet, vilket liknar den situation Ukraina befinner sig i. När frågan aktualiserades i höstas av den svenska regeringen talades det om två divisioner, det vill säga runt 30 flygplan. De skulle i så fall utgöra en viktig del av Ukrainas framtida flygvapen.

Frågans inrikespolitiska dynamik ska inte underskattas.

Frågans inrikespolitiska dynamik ska inte underskattas. Efter en trevande inledning föddes Socialdemokraternas partiledare som bred politiker när hon tog initiativ till medlemskap i Nato. Partiet vill gärna behålla den rollen och går i en mycket försvarsvänlig och idealistisk riktning. S-ledaren kräver nu återkommande att Sverige ska skicka Gripen till Ukraina, senast i veckan som gick. Centerpartiets ledare är av samma uppfattning, samt menar att Sverige bör lägga tre procent av BNP på det militära försvaret. SD utvecklas snabbt till en hök i stödet till Ukraina, bland annat för att man har partimedlemmar som frivilliga i skyttegravarna, till och med en tidigare riksdagsledamot, och kan när som helst kräva samma sak som C och S.

Om Sverige skänker drygt 30 stridsflygplan är det rimligt att fylla på med det nya Gripen E så att landet behåller en flotta på runt 100 plan, vilket är det antal en rad utredningar brukar landa i. Det i jämförelse med andra länder höga antalet motiveras av att Sverige har ett stort territorium som sträcker sig från Nordkalotten ned till södra Östersjön, samt att hela Gripen-systemet bygger på att planen sprids på ett flertal flygbaser – då behövs volym. Sakkunniga pekar också på att kombinationen av Finlands, Norges och Danmarks attackstarka F35-plan och Sveriges jaktspecialiserade Gripen E blir som en vägg mot Ryssland.

Så tillbaka till det känslomässiga argumentet, eller till den politiska musikaliteten, känslan för timing och för sin tid. En svensk statsledning i det sämsta europeiska säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget har all anledning att högprioritera försvaret. Ingen uppgift är egentligen viktigare. Just nu ligger krigets smärtpunkt i Ukraina, om några år kan den ligga någon annanstans.

Att nu förstärka den ukrainska försvarsförmågan med stridsflyg och samtidigt höja vår egen med nya, bättre plan och slå vakt om svensk försvarsindustriell kapacitet är att väcka respekt som ny Natomedlem. Ett sådant beslut tar också fasta på ett svenskt arv i en ny tid – Sverige är en högteknologisk nation med internationella ambitioner. Bättre nationell identitet finns knappt att ta fasta på.