Idén om kreativ förstörelse påminner oss om att bekvämlighet leder till stagnation. Det skriver Johan Norberg apropå en ny antologi som samlar texter av 2025 års ekonomipristagare Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt som alla utvecklat Joseph Schumpeters idé.
I den senaste säsongen av The White Lotus spelar Jason Isaacs familjefadern som mitt under lyxsemestern börjar fundera högt på hur barnen ska bli motståndskraftiga. Kanske borde de lära sig att de en dag kan förlora allt och tvingas börja om från början?
Parker Posey, som gestaltar hans medelålders hustru med utsökt neuroticism, stirrar förskräckt tillbaka. Om familjen hotades av något sådant skulle hon ändå inte vilja leva: “I just don’t think at this age I’m meant to live an uncomfortable life.”
Det är en stark bild av den mätta, välfärdscurlade senkapitalismen. När vi har hittat något som fungerar och tar välståndet för givet, vill vi krampaktigt bevara det. Vi börjar sky förändring och omställning. Det är den mest begripliga känsla som finns, men också den som får alla familjer och nationer att förlora sin dynamik – och dömer dem att leva obekväma liv.
Kreativ förstörelse är det perspektiv genom vilket vi borde betrakta alla politiska frågor.
Det viktigaste begreppet inom nationalekonomin är Joseph Schumpeters ”kreativa förstörelse”. Om vi ska kunna göra nya saker på bättre vis måste vi sluta göra gamla saker på gamla sätt. Kapital och arbetskraft bör hela tiden vara på väg mot nya affärsmodeller och teknologier. Annars kommer någon annan att göra det, och vi blir utkonkurrerade, reducerade till lekbollar för starkare makter.
Ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2025 gick till Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt som alla har utvecklat Schumpeters idé. Jag har just varit med och tagit fram en ny antologi, Kraften i kreativ förstörelse: Så skapas innovation och välstånd (Volante) som samlar deras bästa texter.
Där diskuterar Aghion och Howitt hur företag fattar beslut om att investera i innovation i en komplex dans mellan vinstintresse och konkurrenstryck. Och min egen idol, den israelisk-nederländsk-amerikanske idéhistorikern Joel Mokyr, berättar historien om hur kreativ förstörelse gav oss den moderna tillväxten. Från filosoferna och forskarna som korresponderade fram den vetenskapliga revolutionen, till den industriella revolutionen som uppstod för att Storbritannien på 1700-talet började skydda disruptiva innovatörer mot ilskna bekvämlighetsivrare, etablerade säkra äganderätter och upprätthöll en öppen ekonomi.
Dessa idéer är extremt angelägna i dag, på en militärt hotad och demografiskt utmanad kontinent med kroniskt låg tillväxt – och i ett land där väljarna, i sin ålder, inte ska behöva tåla det obekväma i att betala elräkningen eller sina hårt subventionerade förskoleavgifter själva.
Kreativ förstörelse är det perspektiv genom vilket vi borde betrakta alla politiska frågor. Den franske nationalekonomen Aghion, som jag just träffat under hans Sverigeturné när jag skriver detta, berättar med smittande entusiasm att hans schumpeterianska perspektiv har tre delar – det behövs kunskapsspridning och innovation, incitament och äganderätt, samt konkurrens för att pressa fram omställning.
EU har byggt ett regleringssystem som är så svårgenomträngligt att bara de största techbolagen har råd att hantera det – och de är sällan europeiska.
Aghion är inte någon klassisk marknadsliberal, utan snarare en socialdemokratisk blandekonom av det slag som inte är ovanligt i hans hemland. Han menar att det första perspektivet förutsätter satsningar på utbildnings- och forskningssystem samt statliga satsningar på ny teknik. Men han ser också hur politiken står i vägen. EU har byggt ett regleringssystem som är så svårgenomträngligt att bara de största techbolagen har råd att hantera det – och de är sällan europeiska.
Det andra innebär att vi inte får beskatta sönder innovationen. En annan fransk ekonom, Gabriel Zucman, turnerar just nu i svensk press för att uppmuntra skattehöjningar. Aghion och Zucman är goda vänner, men Aghion påpekar ständigt för Zucman att dennes förslag om förmögenhetsskatt är det snabbaste sättet att jaga bort investeringar: ”AI kommer att lämna Frankrike – vi kommer bara att ha ost kvar.” Aghion lägger till att han visserligen älskar camembert och rocamadour, men ett land behöver inte bara ost, utan även tillväxt.
Det tredje innebär att vi ständigt måste putta misslyckade affärsmodeller över stupet. Pristagarna är alla tydliga med att utländsk konkurrens är en nyckel till utveckling. Som Mokyr konstaterar: ”ju öppnare världen är – ju mer frihandel och ju mer idéer och människor kan röra sig mellan länder – desto mindre sannolikt är det att de teknologiska framstegen tar slut.”
Den dag vi gör bekvämligheten till politikens högsta mål har vi också gjort stagnationen till vårt öde.
Aghion sliter sitt mörka hår över att EU inte gör klart sin inre marknad så att kapital och tjänster får röra sig fritt. Det krävs för att startups ska få kapital och vilja stanna här. Aghion redogör för ett samtal med en riskkapitalist som dragit sig ur Europa. Varför? Aghion citerar med bred fransk brytning: ”red tääjp”.
Man kan tillägga att vi har en väldigt stor offentlig sektor där det är hopplöst svårt att slå ut verksamheter som inte levererar. Det viktigaste med valfrihet i skolan och vården är att det imiterar sådana mekanismer, men i dessa tider av överdrivet kontrollbegär verkar svenska partier besatta av att inskränka valfriheten och att ge generella resurstillskott till allt, oavsett om det funkar eller ej.
De schumpeterianska ekonomerna påminner oss om att vi inte får gå fogligt in i kuddrummet. Den dag vi gör bekvämligheten till politikens högsta mål har vi också gjort stagnationen till vårt öde.
Omslagsbild föreställande Johan Norberg tillsammans med Philippe Aghion: Volante
