Därför kommer varje S-ledd regering att vara svag

Det har nu gått en vecka sedan Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson fick i uppdrag av talmannen att sondera bildandet av en ny regering. Några regelrätta förhandlingar mellan partierna i det tilltänkta rödgröna regeringsunderlaget tycks ännu inte ha ägt rum. Tvärtom är vi, precis som många konstaterade redan före valet, snabbt på väg mot en situation som påminner om den 134 dagar långa regeringsbildningen efter valet 2018.

Centerpartiets röda linjer lär dessutom inte ha blivit svagare i och med de fortsatta skandalerna kring Vänsterpartiet. Nu senast i form av misstankar om valfusk i både Borlänge och på Järvafältet i Stockholm.

Socialdemokraternas tanke är att man förr eller senare ska kunna banka igenom en regeringsbildning – när alla inblandade tröttnat. Det är också ett av få budskap som kunnat utläsas från regeringsbildaren. I Dagens Nyheter gjorde Andersson klart att hon är ”en stenhård förhandlare”. Och i SVT:s Agenda fick S-ideologen Payam Moula förra helgen lägga ut texten om att det inte är någon hemlighet hur skickliga förhandlare S är – ett budskap som ackompanjerades av berättelser om hur miljöpartister och vänsterpartister malts ner och till slut tvingats ge upp sina förhandlingskrav när de ställts inför en övermäktig S-maskin. 

Det är möjligt att det till slut blir så även den här gången.

”Parlamentariskt kaos” blev under Stefan Löfven och Magdalena Andersson den journalistiska termen för att beskriva tillståndet i svensk politik.

En viktig fråga lämnas dock hängande i luften. Om S nu är så skickliga förhandlare, varför har man då inte förmått formera ett stabilt regeringsalternativ i det nya politiska landskap som vuxit fram de gångna 15 åren? Visst har man, inte utan skicklighet, kunnat tillträda och överleva i regeringsställning vid ett antal tillfällen. Men de S-ledda regeringarna mellan 2014 och 2022 präglades av instabilitet och återkommande regeringskriser. ”Parlamentariskt kaos” blev under Stefan Löfven och Magdalena Andersson den journalistiska termen för att beskriva tillståndet i svensk politik.

En viktig faktor är sannolikt den socialdemokratiska självbilden. I den är man ett väsentligt större parti än de 28 procent som Magdalena Andersson skrapade ihop. Dessutom ser man sig som det parti som obestridligt utgör mittpunkten i svensk politik.

Men en sådan självbild blir det rationellt att förhandla genom att nöta ut och hota. Särskilt om det hela utspelar sig i ett mycket stabilt partisystem, som det svenska före 2010. Man vet att ens samarbetspartier inte har någon annanstans att ta vägen. ”VPK skulle aldrig fälla en arbetarregering”, som det hette en gång i tiden. 

I ett partisystem där majoritetsförhållandena ofta är oklara fungerar ett sådant förhållningssätt däremot inte. Det tog som bekant inte lång tid innan Moderaterna och Vänsterpartiet fann varandra i sakpolitisk opposition mot Stefan Löfvens S-regering efter att Vänsterpartiet utestängts från januarisamarbetet. En bidragande orsak till att januariavtalet sprack var också mycket riktigt att Liberalerna tröttnade på att bli illa behandlade av Socialdemokraterna – vittnesmålen från insidan av januarisamarbetet som bland annat återgivits av Joakim Broman här på Smedjan är fascinerande snarlika vänsterpartisten Aron Etzlers beskrivning i Agenda av hur det är att bli nermald av socialdemokratiska tjänstemän. Men i riksdagen finns det numera alltid någon som kan höra dig skrika. 

Det är intressant att sätta den socialdemokratiska förhandlingsstilen i kontrast till de borgerliga partiernas sätt att koalitionsförhandla. Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand har i olika sammanhang berättat om hur överraskade de gröna blev under överläggningarna med Folkpartiets Lars Leijonborg om att bilda en mittenregering efter valet 2002. Leijonborgs utgångspunkt var respektfull och handlade om att hitta en gemensam grund för att bygga ett regeringssamarbete. Det var något helt annat än den socialdemokratiska inställningen till samarbetspartier som något men helst inte ville befatta sig med och som kan behandlas därefter. 

De borgerliga partierna har sedan de första stapplande stegen i samband med regeringsbildningen 1976 lärt sig att hantera sina inbördes skillnader genom ömsesidig respekt.

De borgerliga partierna har sedan de första stapplande stegen i samband med regeringsbildningen 1976 lärt sig att hantera sina inbördes skillnader – stora som små – genom ömsesidig respekt. Det innebär förstås inte att borgerliga regeringsförhandlingar är genomgående harmoniska tillställningar, tvärtom, men de bygger generellt sett på tanken att det ska gå att hitta en gemensam väg framåt som alla ska kunna vara nöjda även på några års sikt. 

Just detta är sannolikt ett skäl till varför Tidösamarbetet kom att överträffa förväntningarna i fråga om stabilitet. Sitter man ner som jämlikar går det att överbrygga skillnader i både prioriteringar och utgångspunkter, och det även om det som i fråga om SD i Tidösamarbetet finns en ideologisk misstro i grunden. 

I ett politiskt landskap där majoritetsförhållanden och blocksammansättning är flytande är det ett förhållningssätt till förhandlingar som i längden lär visa sig värdefull.

Det är värt att notera att det enda parti i det rödgröna lägret som antytt att man borde närma sig varandra på ett liknande sätt är Vänsterpartiet. 

Det är en anledning till att varje S-ledd regering kommer att vara en svag sådan och att varje S-statsminister kommer att vara en svag statsminister.

En annan förklaring är förstås att det är svårt att bygga en statsbudget på SD-motstånd. Det är lika sant i dag som när Magdalena Andersson var statsminister. 

För övrigt är det, som Erik Bengtzboe skrev i en krönika på Smedjan igår, värt att komma ihåg att parlamentariskt kaos är just parlamentariskt. Under tiden går livet utanför den politiska bubblan vidare. Ja, det är nästan så att man skulle kunna få för sig att vi skulle klara oss alldeles utmärkt med mindre politik.