Samhälle Krönika
Vill C verkligen vara fast i en evig sossevinter?
Centerledningen vägrar att släppa den världsbild som skapade januariavtalet. Det gick hyggligt i Europavalet, men strategin splittrar partiet och driver bort klassiska kärnväljare. Joakim Broman besökte partiets kylslagna kommundagar i Linköping.

Det sägs att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson blev förvånade när de satte sig ner med Lars Leijonborg. Det var kyliga höstdagar efter valet 2002, miljöpartisterna hade blivit uppringda av folkpartiledaren för att sondera terrängen för en mittenregering, och när mötet började blev de bemötta på ett helt annat sätt än de var vana vid. Leijonborg hade läst deras partiprogram, försökt hitta både gemensam grund och potentiella problem, och förde ett öppet samtal om förutsättningarna att komma överens. Det var väsensskilt från hur de brukade bli behandlade av Socialdemokraterna. För S var de något katten släpat in, de hörde inte hemma här, borde egentligen inte ha inflytande alls, det var förresten ovärdigt att Socialdemokraterna ens behövde förhandla med dem för att släppas fram som regering.
En liknande upplevelse, fast från motsatt håll, ska center- och liberalpartisterna som satte sig för att förhandla med Socialdemokraterna under julen 2018 ha haft. Efter åratal av alliansregeringar där konflikterna visserligen kunde vara tuffa, men där det fanns en grundläggande tillit, trädde man in i en annan värld. Dels saknades en gemensam politisk riktning, partiledarna och de sakkunniga hade tvingats in i samma rum av upplevd nödvändighet – idén om att Sverigedemokraterna utgjorde en fundamental risk – och dels saknades förtroende och välvilja.
Det sistnämnda förändrades i princip inte under det januarisamarbete som följde. En liberal tjänsteman jag pratade med illustrerade samarbetssvårigheterna med en anekdot från en av budgetprocesserna. Man hade ett planerat möte på lördag morgon för att förhandla en sakfråga. Strax innan man bröt diskussionerna på fredagen vid 18-tiden, lämnade de socialdemokratiska tjänstemännen över 600 sidor nytt underlag som de liberala tjänstemännen förväntades ha läst till lördagsmorgonen. Trevlig kväll, sa socialdemokraterna och gick hem till fredagsmyset.
För många liberalpartister formade sådana händelser synen på januariavtalet. En poäng med avtalet hade varit att S skulle kompensera C och L:s misstro mot socialdemokratin med politisk rörelse i tidigare tabubelagda frågor. Socialdemokraterna kunde visa att de menade allvar med att vilja hålla Sverigedemokraterna borta från makt genom att ge efter i liberala principfrågor som arbetsrätt, hyresreglering, äganderätt i skogen, strandskydd, reform av Arbetsförmedlingen och mycket annat.
Men när Socialdemokraterna ständigt förhalade, motarbetade och maktspelade kring avtalets sakpolitiska innehåll underminerades även den bräckliga tilltro som gjort avtalet möjligt. S brydde sig inte om SD – de brydde sig om sig själva, det var signalen som mycket tydligt kablades ut till liberalerna. Ni är något katten släpat in, en trampsten i trappan upp till Rosenbad och Arvfurstens palats.
Liberalpartisterna fick nog och lämnade. Om ingen ändå menade allvar med att fortsatt försöka isolera SD var det bättre att försöka dra en borgerlig SD-stödd regering in mot mitten, tänkte de, hur få mandat man än har.
De flesta centerpartister fnyser åt det där, även nu på partiets kommundagar i Linköping. SD har i deras ögon inte reformerats en bokstav. Sverigedemokraternas reaktion på trollfabriksavslöjandet är ett exempel som återkommer.
Det är två områden som är perfekt lämpade för skränig populism, men där SD frivilligt gett upp ytterkanten.
För all del, så kan man se det. SD gör fortfarande utspel som tänjer gränser i svensk politik. Men även med Centerpartiets världsbild måste man förhålla sig till att Sverigedemokraterna under denna mandatperiod ställt sig bakom det klimatpolitiska ramverket och pensionsuppgörelsen. Det är två områden som är perfekt lämpade för skränig populism, men där SD frivilligt gett upp ytterkanten till förmån för bred samverkan, och tvärtom tonat ned sin radikalism. SD har även ställt sig bakom nuvarande public service-modell och gått med på att skriva in aborträtten i grundlagen. Man har svängt om Nato (visserligen före Tidöavtalet) och accepterat en lång lista på undantag kring informationsplikten.
Betyder de där sakpolitiska förflyttningarna ingenting?
Kan inte liberala krafter uppnå något till höger?
Finns det mer att hämta hos socialdemokrater som misstror och föraktar liberaler lika mycket som sverigedemokrater?
Det är det sistnämnda centerpartisterna tror på, måste tro på. I sitt öppningstal i Linköping säger Muharrem Demirok att det där med att få ordning på Sverige, det blev det inte mer än en slogan av. Klimatutsläppen ökar, sprängningarna ekar nätterna igenom, Ulf Kristersson lyder Jimmie Åkessons minsta vink.
När liberalpartisterna lämnat blev centerpartisterna kvar, januari passerade och blev till ett februari som aldrig tycks ta slut.
***
Det påpekas ganska ofta att Centerpartiet bytt ut sina väljare sedan 2018. De mittenväljare som lutat höger har gått till L, vars vänsterlutande eller SD-misstroende väljare gått till C. Det där fortsatte under förra sommarens Europaparlamentsval. Nettoflödet mellan C och L var praktiskt taget noll, men det man skulle kunna kalla en fångutväxling fortsatte och utgjorde åtminstone 25 000 väljare.
Det var väntat. Mer oväntat, åtminstone för Centerpartiet, var tappet till Miljöpartiet. Runt 30 000 väljare valde maskrosen före fyrklövern, “något som inte hade planerats för” enligt C:s valanalys. Enligt valplanen hade man inget att vinna på att vare sig “närma sig eller ta konflikter med Miljöpartiet … En bedömning som uppenbart var felaktig”.
Kanske var det bara ett taktiskt misstag. Men det är ett som naturligtvis måste ses i den svenska politikens ljus. Gjordes det för att man var rädda att underminera ett potentiellt regeringssamarbete 2026 genom att återuppväcka januariavtalets konflikter med MP? Hade nya bråk om skogsbruk och strandskydd bara tjänat till att återigen väcka frågan om vad C egentligen gör i vänsterblocket?
Centerpartiet var, förmodligen för första gången nånsin i ett val, underrepresenterat i gruppen “jordbrukare och företagare”
Ytterligare två saker sticker ut när man analyserar siffrorna från Europaparlamentsvalet. För det första att Centerpartiet, förmodligen för första gången nånsin i ett val, var underrepresenterat i gruppen “jordbrukare och företagare”. Andelen jordbrukare som röstade C var 4 procent, tre fjärdedelar valde i stället ett Tidöparti. Siffrorna för företagare med minst en anställd är inte mycket bättre, Centerpartiet fick 6 procent och Tidöpartierna 65 procent.
Resultatet hade varit sprängstoff för C i vilken annan tid som helst. En Novus-mätning från december visade att C är det enda parti som inte är bästa eller näst bästa parti i en enda fråga. Men valanalysen från i höstas slätade över förtroendeförlusten i viktiga grupper: det var nog få jordbrukare bland de svarande i Valu:n, och förresten visade en Ipsos-mätning att partiet hade högst förtroende i skogs-, lantbruks- och landsbygdsfrågor.
Det andra är väljarnas blockidentifikation. För alla andra partier finns antingen en tydlig höger- eller vänsteridentitet: 72 respektive 78 procent av S- och MP-väljarna ser sig som vänster, 62 respektive 73 procent av L- och SD-väljarna som höger. Bara centerväljarna tycker att det finns en mitt, och 40 procent av dem placerar in sig där. Och trots en nu ganska långvarig hemhörighet i vänsterblocket och ett omstritt beslut om att stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat är det fler C-väljare som ser sig som höger än vänster. Magdamoderater, kanske, eller Annieliberalpartister.
Men det gör inte tillvaron enklare för Muharrem Demirok. Opinionsundersökningar är det största hindret för partiers politiska fantasi. Om väljare vill ha mitten ska de få mitten, kanske centerpartisterna tänker, och gör ett nytt försök att 2026 sy ett lapptäcke med en önskan om storkoalition. Risken är uppenbar att det inte håller, och att man i stället får frysa i ett fortsatt februari, där socialdemokratiska tjänstemän tillsammans med vänsterpartistiska politiker styr bort från liberala reformer, och där miljöpartister håller emot i skogen, på stranden, i bruksorten.
Vad blir kvar för Centerpartiet, förutom en näringsministerpost?
***
Det är bara ett par månader sedan CUF krävde partiledarens avgång. Man trodde kanske att andra skulle följa efter, men det skedde inte och avgångskraven vändes tillbaka mot CUF-ledningen. You come at the king, you best not miss, som Omar Little i klassiska tv-serien The Wire säger. Under söndagen meddelade ordföranden Caroline von Seth att hon avgår.
I helgen tyckte ändå flera av dem jag pratade med på Linköpings Konsert & Kongress att det var god stämning, . SvD-reportaget om partiets splittring – som löper rakt genom riksdagsgrupp, partistyrelse, såväl som genom partiland och student- och ungdomsförbund – antydde något annat.
Partiets politikutvecklingsarbete har resulterat i en rad programförslag, och även om det går att invända mot subventionsromantiken exempelvis när det gäller biobränsle, finns det en hel del intressanta förslag. Arbetsgruppen för klimat vill bland annat importera den kanadensiska modellen för kompensation när det gäller stigande drivmedelspriser. Landsbygdsprogrammet, där Johan Falk Andersson ingått i arbetsgruppen, föreslår att riktade statsbidrag ska avskaffas för landsbygdskommuner och vill avbyråkratisera och göra det lättare för små kommuner att vara flexibla.
Frågan är bara om bra förslag gör någon skillnad för ett parti som, likt Annie Lööf en gång, tvingat sig själv att enbart behöva tala om sin hemmahörighet? Februarikylan ligger över Linköping, och fyrklövern håller på att frysa att fast i en evig väntan på vår.