Boomerangen från Torekov

Av naturliga skäl är vi alla upptagna av regeringsbildningen. Det finns en överhängande risk att den kan pågå lika länge som 2018–2019. 

Den ende som egentligen kan snabba på processen är talmannen. Att Vänsterpartiet eller Centerpartiet frivilligt skulle lätta på sina röda linjer är osannolikt. Likaså att Moderaterna och Socialdemokraterna skulle rycka ut för att lösa ut Centerpartiet och Dagens Nyheters ledarsida ur deras eviga dilemma och dröm om att utesluta ”ytterkanterna”.

Den parlamentariska matematiken är som gravitationen. Också de mest ambitiösa försöken att frigöra sig tenderar att misslyckas. December- och januariöverenskommelser är politikens motsvarighet till alla de män som störtat till marken i sina hemmabyggda flygfarkoster.

Nu handlar det därför om att låta valresultatet avgöra regeringsbildningen. Att återkalla partiledare och ledarskribenter till verkligheten och låta parlamentarismen verka ut i regeringsfrågan. Att snabbt få det oundvikliga undanstökat och exekvera det valresultat som medborgarna har givit.

Talmannen behöver sätta upp ett tydligt schema för att få det hela gjort. Börja med Magdalena Andersson. Riksdagen kan rösta inom några dagar. Och om den avvisar henne kan Kristersson ställas upp som näste man till rakning. 

Firandet gav möjligen ett lätt forcerat intryck, men vilka som ville beskriva sig själva som vinnare rådde det ingen tvekan om.

Argumentet att det nu handlar om att ställa sig på rätt plats i kön för att vara kandidat i en fjärde omröstning är svagt. En fjärde omröstning föregås nämligen av en tredje. Om man vill undvika nyval så spelar det lika stor roll vad man gör i den tredje som vad händer i den fjärde. Så det är bara för talmannen att börja boka upp tiderna i plenisalen. 

Det är därför också högst naturligt att börja med Magdalena Andersson. Oppositionen har samlat fler mandat än den sittande regeringskonstellationen. S-ledaren har dessutom sedan länge utropat sig själv till segrare. Både före och efter valet har vi inte bara fått ta del av hennes förträfflighet, utan också av Socialdemokraternas ograverade triumfer.

Redan den 9 augusti höll Magdalena Andersson ett ”valvinnartal” på Mosebacke. Den 17 september bjöd ett festligt uppspelt S-kansli journalister och andra på tårta utanför partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Bakgrunden var att Ulf Kristersson begärt sitt entledigande som statsminister. Partisekreteraren Tobias Baudin var ute i media och krävde att Kristersson skulle gratulera Socialdemokraterna till framgången.  

Firandet gav möjligen ett lätt forcerat intryck, men vilka som ville beskriva sig själva som vinnare rådde det ingen tvekan om. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan allmän rösträtt. Men om man ska tro partiledaren har Sverige valt ”en ny riktning” och att denna är ”framåt”. Andreas Norlén bör ta henne på orden.

Denna Magdalena Anderssons triumffärd inför andäktiga skaror av tillbörligt imponerade medborgare ska enligt henne själv dock hastigt ha avbrutits när Vänsterpartiet i måndags bestämde sig för att stödja Andreas Norlén för en tredje mandatperiod som talman. Från sin utsiktsplats som självutnämnd ”stark statsminister” och ”stenhård förhandlare” lät Socialdemokraternas partiledare meddela att bollen gått över till det samarbete som etablerats mellan Vänsterpartiet och Moderaterna.

En av politikens sannaste observationer är att man inte ska överskatta väljarnas kunskap, men att man samtidigt inte ska underskatta deras intelligens. De allra flesta svenskar har betydligt bättre saker för sig än att sätta sig in i den process med vilken vi tillsätter en regering i det här landet. Men de har också en god näsa för nonsens. Och Andersson levererar tonvis av den varan. 

Talmansvalet har inget med statsministerfrågan att göra. Vilket inte minst illustrerades när Andreas Norlén valdes första gången 2018. 

Talmannen behöver därför nu ta befälet över processen och se till att riksdagen röstar om de kandidater som finns och utifrån de mandat som ligger i riksdagen. Regeringsformen säger ingenting om ”sonderingsuppdrag” eller under vilka förutsättningar detta kan ”lämnas tillbaka” eller likt en het potatis kastas runt bland ovilliga partiföreträdare. Om inte riksdagens partiledare vill ställa upp i statsministeromröstningar, så är det talmannens uppgift att se till att de gör det.

Det objektiva kravet på tempo riskerar nu att stå i kontrast till en kraftigt partipolitiserad förväntan på talmannens agerande. Där han förvisso är en respekterad person vars erfarenhet och talanger av vittnesmål att döma imponerat också på de mest förhärdade reformerade kommunisterna i Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Men han förblir moderat. Och det är inte svårt att se att det kan bli en fråga – i synnerhet mot bakgrund av Magdalena Anderssons djupa besvikelse över valet av talman.

Vi får se. Om Magdalena Andersson ifrågasätter Norlén nu, ifrågasätter hon också riksdagens integritet. Det borde hon inte göra. Men vi har sett märkligare saker från det hållet tidigare, så inget kan uteslutas.

Situationen visar svagheten i den unika svenska konstruktionen att ställa en politiskt tillsatt talman i centrum för regeringsbildningsprocessen. Enligt Erik Holmbergs och Nils Stjernquists bok Vår författning (en klassiker på introduktionskursen i svensk politik i statsvetenskap), ska denna ordning vara närmast världsunik och bara motsvaras av den arbetsordning som fanns för den estniska folkrepresentationen under mellankrigstiden. 

För att acceptera att Sverige förblev en konstitutionell monarki, skulle statschefen göras till en ren symbolfunktion.

Smedjans läsare utgör ett möjligt undantag från regeln, men jag skulle ändå sträcka mig till att påstå att få av oss har djupare insikter om estnisk konstitutionell mellankrigshistoria. Vi kan dock trösta oss med att eventuella erfarenheter från denna inte heller verkar ha inhämtats av grundlagsfäderna: ”Det skall villigt erkännas att kunskapen därom bland dem som utarbetade den nya författningen var obefintlig.” (Både Holmberg och Stjernquist var med som experter i grundlagsberedningen.)

Konstruktionen handlade om något annat och skälen är bekanta. I förhandlingarna om den nya grundlagen i Torekov 1971 drevs de socialdemokratiska förhandlarna av en febrig önskan att klä av statschefen (monarken) så mycket makt som möjligt. Socialdemokraterna var inte ensamma om att ha republik i programmet, såväl Centerpartiets som Folkpartiets ungdomsförbund ville störta monarkin.

För att acceptera att Sverige förblev en konstitutionell monarki, skulle statschefen göras till en ren symbolfunktion. En galge för en helst ordensfri uniform eller lämplig konfektionskostym. Det fanns till och med förslag om att avskaffa statschefsämbetet helt och hållet. En ordning som verkligen hade gjort Sverige ännu mer unikt.

I 1809 års regeringsform var det statschefen som utsåg regeringschef. Regeringen sågs formellt som statschefens rådgivare, men genom parlamentarismens och demokratins stegvisa genombrott blev kungamakten mer symbolisk. Detta ansågs inte räcka. Med kompromissen i Torekov och till skillnad från i andra europeiska konstitutionella monarkier så avlövades monarken i princip alla formella roller i regeringens arbete och utseende. 

Det innebar att vissa uppgifter behövde läggas på andra. Statsministern fick leda regeringssammanträdena och fick ta över rollen att formellt upplösa parlamentet och utlösa extraval. Men frågan om vem som föreslår statsminister kunde uppenbart inte lösas så. Riksdagen kunde rösta om statsminister, men någon måste komma med förslaget. 

Det ska inte uteslutas att kungen skulle varit utsatt för liknande tryck och spekulation, som en folkvald talman med partibeteckning. Men en del talar emot det. Från början av 1920-talet fram till att den nya Regeringsformen trädde i kraft 1 januari 1975 skötte både Gustav V och hans son Gustav VI Adolf denna uppgift väl. Inom den gamla grundlagen respekterade de parlamentarismen och vinnlade sig om en opartisk roll i processen. 

Misstänksamheten mot Gustav V var stor – inte minst efter borggårdskrisen 1914 – men i historiens ljus får han sägas ha fungerat som en opartisk och i många stycken konstruktiv medlare under det mycket turbulenta 1920-talet. Den unga svenska demokratin präglades av täta regeringsskiften och kriser och det fanns propåer på kungen att vara mer offensiv och påstridig. Han avstod. 

Den unga svenska demokratin präglades av täta regeringsskiften och kriser och det fanns propåer på kungen att vara mer offensiv och påstridig. Han avstod.

Gustav VI Adolf hade till synes en mer bekväm resa, men hade att hantera upplösningen av koalitionsregeringen 1957. Han undersökte möjligheten att pröva en borgerlig regering, men då det inte gick återgick budet till Tage Erlander. Också det ett stabilt agerande i en regeringskris.

Få muttrade om att statschefen inte fullföljde sitt jobb på ett rimligt sätt. Tvärtom kom den inledningsvis avvaktande Erlander att över tid uttrycka sin uppskattning för Gustav VI Adolf. 

Det är en rent kontrafaktisk historieskrivning, men om den nuvarande kungen skulle ha hanterat alla regeringsbildningar sedan 1976, hade han haft mer erfarenhet än någon av de inblandade. Av de nio partiledarna var bara Andersson, Kristersson, Helldén och Thand Ringqvist födda 1976. Ingen var i närheten av att ha rösträtt. 

Den konstitutionella monarkins stora fördel är att kunna kombinera nationellt symbolvärde med en parlamentarisk demokrati. Det är inget perfekt system, men har till fördel att vissa processer som behöver stå över partipolitiken har ett format för att göra just det.

Det finns också tydliga mekanismer för att hantera en kungamakt som skulle få för sig att utöva verklig politisk makt. I det svenska systemet vilar monarkin lika fjäderlätt i konstitutionen som allt annat. Två beslut med ett val emellan och vi kan få en av parlamentet utsedd statschef. 

Ett motiv för dagens ordning var att den som initierade statsministerfrågan skulle vara folkvald. Man kan ha sympati för det, men det är en sorts demokratiskt pedanteri som slår mot sina egna syften. Folkviljans kontroll över regeringsbildningsprocessen har redan både hängslen och livrem. Att en ickevald statschef (en kung eller drottning) utser eller föreslår statsminister skulle befria frågan från partipolitiken.

Kompromissen i Torekov riskerar att slå tillbaka som en boomerang.