S-ledarens utmaning är själva politiken

Så fick alltså Magdalena Andersson sonderingsuppdraget från talmannen, efter den turbulenta inledningen på veckan. Ett problem för Andersson är att hennes “lag” bara förenas i att de är emot Tidösamarbetet. När man läser de fyra oppositionspartiernas budgetmotioner för 2026 undrar man hur det ska gå att få ihop ett regeringssamarbete. 

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är tydliga vänsterpartier. Som påpekats här på Smedjan är alltså Miljöpartiet numera det parti som vill höja skatten, och de statliga utgifterna, mest – mer än Vänsterpartiet.

Socialdemokraternas budgetmotion är ungefär hälften så kort som de övriga partiernas – men trots det innehåller de 70 sidorna begreppet ”SD-regeringen” 40 (!) gånger. S kräver som bekant ett slopat karensavdrag. Annat är mer vagt uttryckt, som att partiets ”principiella inställning är att vi ska tillbaka till en procent av BNI” om biståndet. I övrigt är dokumentet mest ett långt flygblad där ”SD-regeringen” beskylls för allt mellan himmel och jord – däribland gängvåldet och sprängningarna.

S budgetmotion är ett långt flygblad där ”SD-regeringen” beskylls för allt mellan himmel och jord.

V:s skuggbudget präglas av desto tydligare ideologisk skärpa. Partiet motsätter sig “sänkta ersättningar som incitament” för att få folk att ta jobb. I stället förespråkas höjda bidrag och ersättningar, som försörjningsstödet, och en ”helt annan inriktning” än regeringens. Det röda partiet ser ekonomisk ojämlikhet som roten till det mesta som har gått fel i samhället och nämner “relativ ekonomisk standard”.  

Partiet säger sig vilja stoppa ”kaosprivatiseringen” av Arbetsförmedlingen, och beklagar sig över Centerpartiets gamla inflytande över politiken: ”Den omfattande reformeringen av Arbetsförmedlingen, som ursprungligen bygger på januariavtalet, har varit minst sagt olycklig.” I skattefråga efter skattefråga, och i synen på ekonomi i stort – som att V vill slopa rut-avdraget, är man oenig med C. 

Miljöpartiets budgetmotion Sverige förtjänar bättre! påminner på flera punkter om V:s. Vinstintresset i välfärden ska bort, och även MP vill satsa på ett ”Sverigekort” för kraftigt subventionerad kollektivtrafik. Bidragen, biståndet och satsningarna – på statsbidrag, klimat, industrins omställning, motverkandet av ”digitalt våld”, folkhögskolor, studieförbund och mycket annat – tycks aldrig ta slut. MP vill av någon anledning även satsa många miljoner extra på trossamfund. Skatt efter skatt ska höjas. Ett bidragstak vill man inte se, inte heller regeringens skärpta krav för medborgarskap och anhöriginvandring. 

När vi äntligen har blivit av med den gamla pappersvändar-myndigheten Delegationen mot segregation anser MP att ”en ny myndighet mot segregation behöver inrättas”. Jag hickar till när jag läser att partiet avsätter ”70 miljarder per år för detta ändamål”, men ser snart i en tabell (sidan 97) att de menade miljoner.

Kommer liberala Centerpartiet kunna vara en del av det här gänget?

”Man kan räkna på hitan och ditan”, som vänsterns Gudrun Schyman, då ledare för Feministiskt initiativ, sade i Ekots lördagsintervju när hon fick kritiska frågor om kostnaderna för arbetstidsförkortning.

Kommer liberala C att kunna vara en del av det här gänget? ”För 2026 lägger Centerpartiet en budget med ett reformutrymme på under 70 miljarder att jämföra med de 80 miljarder som regeringen har lagt fram”, kan man läsa i C:s skuggbudget. Enligt partiet är det företagen som ska ”besegra arbetslösheten”, och det ska löna sig bättre att arbeta. ”Självförsörjning” gäller även för flyktingar, de ska ”kvalificera sig in i välfärden” för att gradvis kunna få tillgång till välfärdssystemen. 

Hur ska allt det, och partiets kraftigt sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, gå ihop med vänsterpartiernas krav om höjda och nya skatter? Det blir som att försöka blanda vatten och olja.