Barn ”försvinner” när beslutsfattare väljer att blunda

När 190 kommuner svarar Ekot visar det sig att över 850 elever inte kommit tillbaka till skolan efter sommarlovet. Kommunerna vet inte var dessa elever befinner sig, och i många fall finns det misstankar om att barnen har förts utomlands. Sverige har hittills saknat nationell statistik över antalet bortförda barn. När Jämställdhetsmyndigheten för några år sedan presenterade en intervjustudie kunde myndigheten konstatera att rutiner och riktlinjer brister, att lagstiftningen om utreseförbud inte alltid tillämpas och att hot- och riskbedömningar haltar i ärenden som rör hedersutsatta barn. 

2026 kan man inte längre skylla på okunskap. ”Alla” känner till att det finns risk för sådant som barn- och tvångsäktenskap och könsstympningar under skolloven. Kunskapen har funnits för den som öppnat ögonen, men makthavare och beslutsfattare har inte alltid velat se. Och förminskandet och förnekandet av hedersproblematiken har framför allt varit en åkomma i de rödgröna partierna. 

När exempelvis Ulf Kristersson var moderat socialborgarråd i Stockholm 2007 föreslog han att kommunanställda i Stockholm ska upptäcka hedersvåld, och att SFI-elever ska lära sig svenska lagar om barns och kvinnors rättigheter. Reaktionen från det miljöpartistiska oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida var då att angripa Kristersson. Hon påstod att han ”använder sig av en argumentation direkt hämtad från Sverigedemokraterna”. Socialdemokraternas ledare i huvudstaden, Carin Jämtin, sade sig ”oroas över att vissa grupper pekas ut”. Hon menade att man genom att peka ut hedersvåldet ”stigmatiserar man hela grupper av människor”.

Reaktionen från det miljöpartistiska oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida var att angripa Ulf Kristersson.

Jämtins partikamrat Mona Sahlin hade i en intervju med Aftonbladet, strax efter mordet på Fadime Şahindal vintern 2002, medgett varför hon som integrationsminister hade blundat för hedersförtrycket: ”Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna”. Trots det  tillsatte Sahlin några år senare Masoud Kamali – som påstod att hederskulturen var en fördomsfull myt – som den dåvarande S-regeringens integrationsexpert och utredare. Rödgröna politiker skulle därefter, likt Ruwaida och Jämtin, år efter år spela ner problematiken och brunsmeta dem som försökte lyfta den ofrihet som drabbar offren för hedersförtryck. 

Ett tydligt exempel på den röda kulturrelativismen märktes för tio år sedan när en trio från Vänsterpartiets ledning anklagade förortskvinnor som larmade om moralpoliser – däribland partiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som leder Varken hora eller kuvad – för ”ryktesspridning”. 

Det var också på den tiden som Stefan Löfvens regering utsåg Lena Ag till generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten. Ag hade en bakgrund i det socialdemokratiska partiet och hon hade i en intervju i Dagens Nyheter kommenterat debatten om könsseparata badtider med att vi kritiker bidrog till att ge den ”hysteriska proportioner”. Separation ger ”en säker plats”, påstod hon. Som om det vore helt oproblematiskt med hederskulturella krav på att barn från låga åldrar könsuppdelas på offentliga simhallar. När Ag gick i pension utsåg Tidöregeringen Lise Tamm till ny generaldirektör, en frispråkig feminist som problematiserar barnslöjan.

Hur en eventuell vänsterregering skulle hantera hedersproblematiken denna mandatperiod vågar jag knappt gissa. Ekots kartläggning om spårlöst ”försvunna” barn är bara en liten påminnelse om effekterna av att beslutsfattare ser mellan fingrarna. Av att makthavare väljer att göra det.