Så kan högern vinna tillbaka städerna 

Inga mittenpartier att förhandla med. Inga borgerliga stödröster att ta hänsyn till. Efter valet i september styrs Sveriges tre största städer av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med egen majoritet. Det är en katastrof för borgerligheten.

I november förra året vann den demokratiske socialisten Zohran Mamdani borgmästarvalet i New York. Han gjorde det inte främst på identitetspolitik eller klimatmål. I stället riktade han fokus på en fråga: att staden har blivit för dyr att leva i. Hyresfrysningar, gratis bussar och kommunala matbutiker var Mamdanis svar. Man kan tycka att svaren är fel, men frågan som adresseras var rätt.

Samma mönster syns i städer i hela västvärlden. Vänstern vinner storstäderna genom att tala om det som känns varje månad: hyran, matkassen, bussbiljetten till jobbet och om det finns en bra skola och en vårdcentral i närheten. Levnadsomkostnader och välfärd, med andra ord.

Det borde göra borgerligheten upprymd snarare än uppgiven. Det är ju våra frågor. Ingen politisk riktning har en starkare idé om hur priser pressas än den som tror på konkurrens, ordning och fria människor. Ingen har gjort mer för att ge vanliga familjer makt över skolan och vården än den som införde valfriheten. 

Under valrörelsen var borgerligheten som bäst när den talade om drivmedelspriset och elräkningen, och på landsbygden gick budskapet fram. Men den som bor i Hammarby sjöstad eller på Rosengård tankar sällan. Storstadsbon märker av levnadskostnaderna på andra ställen: på kvittot från Ica, i kollektivtrafiken, och i bostadsannonsen.

***

Den borgerliga stadspolitiken för levnadskostnader bör vila på två ben: Dels liberaliseringar med ambitionen att sänka priserna. Dels ordning och reda så att inte skötsamma människor tvingas betala för dem som fuskar. Det senare har borgerligheten sällan kopplat till plånboken. Det är ett misstag.

Börja med matkassen. Den halverade matmomsen visade att politik kan pressa priserna i butiken. Trots kritik och tvivel från såväl oppositionen som experter så kan Konsumentverket och Konjunkturinstitutet konstatera att sänkningen fått fullt genomslag. Men det finns en annan post på kvittot som ingen pratar om.

Enligt Svensk Handel stals det varor för 11,3 miljarder kronor i handeln förra året, nästan 31 miljoner kronor om dagen. Handeln lägger dessutom 11,6 miljarder per år på att förebygga brott. Den kostnaden försvinner inte. Den hamnar på kvittot hos den som betalar för sig. Varje stulen förpackning kaffe betalas av den ensamstående mamman i kön bakom. Att stoppa snatteriet är därför inte bara rättvisa, det är prispolitik. Skötsamma människor straffas ekonomiskt när lag och ordning inte prioriteras.

Samma logik gäller kollektivtrafiken. I fjol reste exempelvis minst 1,9 procent av SL:s resenärer utan giltig biljett, och det kostade enligt Trafikförvaltningen i Region Stockholm 234 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Det är pengar som arbetspendlaren betalar via biljettpriset och skattsedeln. Fler kontroller, högre tilläggsavgifter som faktiskt drivs in och spärrar som går att lita på är inte småaktigt. Det är att ta den som betalar sin biljett på allvar. 

Den största utgiftsposten i städerna är i slutändan boendet. Här hänger trygghet och priser ihop på ett sätt som sällan sägs högt. När barnfamiljer letar bostad söker de inte bara kvadratmeter. De söker ett område där barnen kan gå till skolan själva utan att föräldrarna behöver oroa sig. 

När polisen 2015 pekade ut utsatta områden föll kvadratmeterpriserna där med 3,7 procent på ett år.

Forskningen visar hur hårt köparna straffar otryggheten. När polisen 2015 pekade ut utsatta områden föll kvadratmeterpriserna där med 3,7 procent på ett år och 6,5 procent på sex år, jämfört med liknande områden som inte listades, enligt en studie av forskare vid bland annat Uppsala universitet. En granskning av 147 sprängningar i Stockholmsområdet uppskattar att priserna i närområdet sjunker med 2 till 8 procent halvåret efteråt.

Pengarna som försvinner i Akalla och Skärholmen försvinner inte ur bostadsmarknaden. Efterfrågan flyttar till de stadsdelar som känns trygga. I fjol sjönk lägenhetspriserna med 9,1 procent i Akalla och 8,6 procent i Skärholmen-Bredäng, medan de steg med 5,5 procent på Södermalm och 3,1 procent på Östermalm, enligt Hemnet. 

Prisskillnaden har många förklaringar, och alla handlar inte om brott. Men mönstret är tydligt. När halva staden väljs bort trängs alla som har råd ihop i den andra halvan och budar upp priserna där. Det är inte bara de som bor i utsatta områden som betalar för otryggheten. Det gör också det unga paret som vill köpa en tvåa på Söder, och barnfamiljen som tar ett större lån för att kunna flytta från utanförskapet.

Vill man sänka boendekostnaderna måste man alltså både bygga mer och se till att fler områden lockar. Att trycka tillbaka utanförskapet är inte bara integrationspolitik. Det är bostadspolitik och prispolitik.

Vänstern talar om levnadskostnader som om de bara handlade om skatter och bidrag. Borgerligheten kan visa att det också handlar om ordning. Den som sköter sig ska inte behöva betala för den som inte gör det. En politik som tacklar brottslighet och utanförskap sänker också kostnaden för att bo i staden. 

***

Den andra stora frågan är välfärden, där borgerligheten alltför länge har spelat defensivt. Valfriheten har försvarats som en princip, sällan som något konkret som människor riskerar att förlora. Även i regionvalet är storstadstrenden tydlig. De borgerliga partiernas valresultat dras ner av att de underpresterar i huvudorten samtidigt som de går framåt i kranskommunerna. 

För en förälder i Vällingby eller en pensionär i Majorna är valfriheten ingen abstraktion.

I Region Stockholm drivs 176 av 247 vårdcentraler i privat regi, 71 procent, enligt Ekonomifakta. I Stockholms stad går över 39 000 elever i friskolor som drivs av aktiebolag, i Göteborg över 20 000. Till det kommer de idéburna skolorna och de privata äldreboendena. För en förälder i Vällingby eller en pensionär i Majorna är valfriheten ingen abstraktion. Det är skolan där barnet trivs och vårdcentralen där man får tid. Ingenstans i hela Sverige kommer nedmonteringen av privata alternativ att slå hårdare än i storstäderna. 

Nu sitter Vänsterpartiet i majoritet i Sveriges tre största städer, och partiet döljer inte vad det vill. I ett vårdutspel inför valet från i somras skriver Vänsterpartiet att det är ”helt centralt att LOV avskaffas”, alltså lagen som ger patienter rätt att välja vårdcentral. Partiet vill tillsätta ”en avprivatiseringskommission för hela välfärden direkt efter valet” och att ”enbart icke vinstdrivande aktörer” ska få delta i upphandlingar.

Vi vet redan hur det ser ut när de rödgröna skulle ta ”tillbaka kontrollen” under förra mandatperioden. I Region Stockholm drog de in finansieringen till de privata ätstörningsklinikerna, som stod för en stor del av vården för några av regionens allra sjukaste unga. Allt skulle samlas i egen regi och bli bättre. Patienter och personal vittnar i dag om en mer standardiserad vård där fokus ligger på att frisera statistiken snarare än att människor ska bli friska. 

Nu står samma sak på spel i en helt annan skala. Eftersom valfriheten är störst i städerna är det också i städerna en av-privatisering skulle slå hårdast. Det är hundratals friskolor, privata vårdcentraler och äldreboenden, och tiotusentals familjer som skulle få sitt val ogiltigförklarat av den politiska överheten. Det borde borgerligheten säga rakt ut. En röst på Vänsterpartiet är en röst på en välfärdsslakt i en skala som Sverige aldrig tidigare har sett.

***

En borgerlighet som bara talar om priser, straff och företagande i välfärden riskerar att låta kall. Den behöver också en mjukare sida, och den finns redan. Den finns på konstgräsplanen en tisdagskväll i oktober, i ishallen klockan sex en lördagsmorgon och i klubbstugan där någons pappa säljer kaffe för att lagkassan ska gå ihop.

Få saker är svenskare än föreningslivet. Långt före välfärdsstaten fanns organiserade svenskar sig själva, i idrottsklubbar, intresseföreningar och folkrörelser. Människor som frivilligt tar ansvar för varandra och sitt närområde utan att staten behöver be dem. Det borde vara borgerlighetens hjärtefråga.

Ledaren i fotbollsklubben i Rinkeby gör ofta mer för integrationen än många kommunala projekt tillsammans. 

Idrotten är dessutom något av det mest gemenskapsbyggande som finns. En 14-åring som har träning fyra kvällar i veckan, en tränare som ser honom och ett lag som väntar på honom har mindre tid och mindre anledning att dras in i något annat. Ledaren i fotbollsklubben i Rinkeby gör ofta mer för integrationen än många kommunala projekt tillsammans. 

Men alla föreningar är inte goda. Under samma rubrik, civilsamhälle, har skattepengar i åratal gått till organisationer som motarbetat just de värderingar föreningslivet bygger på. Studieförbundet Ibn Rushd avfinansierades till slut av Folkbildningsrådet 2024, men hann på skattebetalarnas bekostnad länge göra stor skada.

Runt om i landet finns många föreningar som mest finns på pappret, för att ta emot bidrag eller med antidemokratiska intentioner. Inte minst har Slöseriombudsmannen Philip Syréns aktuella rapportering i Kvartal angående miljonerna som gått från MUCF till uppenbart påhittade projekt med all rätt väckt många frågetecken. 

Här har borgerligheten en tydlig konfliktlinje att dra. På ena sidan det legitima civilsamhället. Idrottsklubbarna och föreningslivet. På andra sidan fuskföreningarna och de organisationer som använder föreningsformen för att isolera människor snarare än att föra dem samman. Varje krona som går till de senare är en krona som inte går till nya idrottsplaner, fler träningstider och billigare medlemsavgifter i det förra.

Strängare krav och kontroll av föreningsbidragen och tillsammans med en omfördelning från det bidragsindustriella komplexet till idrotten borde vara ett långsiktigt borgerligt projekt. 

***

Det finns en bekväm förklaring till att borgerligheten förlorar städerna, att storstadsborna helt enkelt är vänster, och att det inte går att göra något åt. Den förklaringen är fel. Storstadsborna vill ha samma saker som alla andra: en vardag som man har råd med, en trygg gata, en välfungerande skola och en vårdcentral de själva har valt samt en förening där barnen finner gemenskap.

Vänstern har lyckats övertyga dem om att det är deras alternativ som står för de sakerna. Borgerligheten har låtit det hända. Nu har vänsterpartierna fyra år med egen majoritet i alla Sveriges tre största städer. Det är fyra år för borgerligheten att bygga ett alternativ.

Nästa val avgörs inte vid pumpen. Det avgörs i kassan på Ica, vid spärren i tunnelbanan, i entrén till vårdcentralen och på läktaren vid fotbollsplanen. Det är där borgerligheten måste finnas.