Det franska presidentvalet kryper närmare, och startfältet håller på att formera sig. Fredrik Segerfeldt betraktar kandidaterna i ett Frankrike med stort behov av ekonomiska strukturreformer.
Den första omgången i det franska presidentvalet äger rum den 18 april, det vill säga om fem månader. Ett trettiotal personer har deklarerat att de kandiderar eller sägs överväga en kandidatur. Senast ut är den populäre olympiske mästaren i judo, Teddy Riner.
Längst till vänster finns det en del småpartier av olika marxistiska schatteringar – inklusive kommunistpartiet PCF – som inte har någon chans att vinna valet. Ett litet snäpp till höger om kommunisterna återfinns Jean-Luc Mélenchon och hans Okuvliga Frankrike (LFI). Han ligger för närvarande tvåa i opinionsmätningarna och skulle därmed gå vidare till andra omgången. Partiet har lanserat en politisk plattform med omfattande skattehöjningar, utökade bidrag och sänkt pensionsålder, en politik som avfärdas som oansvarig av de flesta ekonomer. Precis som sitt svenska systerparti har Mélenchon dessutom problem med antisemitism.
Socialdemokraternas systerparti Socialistpartiet (PS) är inte ens en skugga av sitt forna jag. I valet 2022 fick partiets kandidat Anne Hidalgo, dåvarande borgmästare i Paris, så lite som 1,75 procent av rösterna i första omgången. I år har det som kallas den republikanska vänstern, det vill säga den som befinner sig till höger om LFI, haft ett primärval för att utse sin presidentkandidat. Raphaël Glucksmann, en europaparlamentariker som inte ens är medlem i PS utan som leder ett eget parti och som står lite till höger om PS med en grönare profil, slog socialisternas partiledare Olivier Faure stort, 66 procent mot 14. Vi snackar alltså om att François Mitterrands parti får storstryk i sitt eget primärval.
Ännu ett steg till höger finns det som kallas la Macronie, det vill säga den mittenrörelse med delvis liberala förtecken som samlats kring Emmanuel Macron. Förutom mittenpolitiker – traditionellt förknippade med partiet MoDem och dess ledare François Bayrou – återfinns där såväl det vi skulle kalla högersossar som borgerliga personer i mittfåran. Två av Macrons tidigare premiärministrar, Gabriel Attal samt Édouard Philippe, slåss om att bli denna rörelses kandidat, där Philippe har en tydligare borgerlig profil. Han är också den ende som, förutom extremhögerns kandidat, har slagit Mélenchon i opinionsmätningarna gällande den första omgången. På senare tid har han dock gått sämre och ligger efter LFI:s kandidat.
Till saken hör att Macron är den minst populära presidenten i den femte republikens historia. Det ligger också Bruno Retailleau i fatet. Han är ledare för det traditionella högerpartiet, Republikanerna (LR), men var minister i flera av Macrons regeringar.
I opinionsmätningarna har Retailleau fått se sig besegrad av den kandidat som inger mig mest hopp, nämligen David Lisnard (bilden ovan). Som så många andra toppolitiker i Frankrike har han hoppat av sitt parti – i detta fall LR – och han har fördelen att inte förknippas med Macron. Han är inte parisare, har ingen bakgrund i huvudstadens elitskolor utan betonar sin markkontakt.
Lisnard är i dag borgmästare i Cannes, och är uttalat marknadsliberal. Han går till val på ett radikalt liberaliseringsprogram, något Frankrike är i skriande behov av. Han har väldigt stor närvaro i sociala medier och har blivit något av en snackis i fransk höger, med snabbt stigande popularitet i opinionsmätningarna.
Det handlar om att få igång tillväxten, få ned budgetunderskottet och minska den offentliga inblandningen i ekonomin.
Tyvärr är han lite för auktoritär i invandrings- och integrationsfrågorna för min smak, där han ligger nära Eric Ciotti, den tidigare partiledaren för LR som numera stöder Le Pen. Men Frankrikes prioritet ett, två och tre är att få ordning på ekonomin. Det handlar om att få igång tillväxten, få ned budgetunderskottet och minska den offentliga inblandningen i ekonomin. Därför förordar jag Lisnard.
Det pågår en diskussion i mitten-högern om inte de, precis som vänstern, ska genomföra ett primärval. Som det ser ut nu kommer väljarna att spridas ut på fyra eller fem olika kandidater, vilket leder till att ingen av dem kommer att slå Mélenchon i första omgången. Ett primärval där de andra sedan sluter upp bakom vinnaren är kanske det enda sättet på vilket en andra omgång mellan Mélenchon och Le Pen kan undvikas. Tyvärr har Philippe hittills vägrat gå med på en sådan lösning.
Le Pen leder i alla opinionsmätningar. Sedan en appellationsdomstol ändrade en tidigare dom där hon förbjöds ställa upp i val är hon nu Nationell samlings (RN) kandidat. Kassationsdomstolen, Frankrikes motsvarighet till Högsta domstolen, ska komma med ett slutligt avgörande i januari. Tidigare var det partiets ordförande, det unga stjärnskottet Jordan Bardella, som var tänkt att bli dess kandidat. Han lider dock av att vänstertidningen Mediapart nyligen avslöjade att han i sin ungdom gjort antisemitiska yttranden. Antisemitismen var en viktig del i partiets historia, med grundaren Jean-Marie Le Pen som sagt saker som att gaskamrarna var en detalj i andra världskriget.
Frankrike är ett land som inte mår bra. Det kokar i breda lager. Är det inte gymnasielever så är det bönder och gula västar. Det handlar främst om fördyrade levnadsomkostnader. Häromdagen kom premiärminister Sébastien Lecornu med ett åtgärdspaket med bland annat höjd minimilön och bidrag till fordonsbränsle. Man bara önskade att fler fransmän skulle förstå att problemet är för lite marknad och för mycket stat, en modell som inte kan skapa välstånd åt de breda grupperna. Endast David Lisnard har lösningen på det problemet.
Det finns dock en joker: Christine Lagarde, tidigare chef för IMF och numera chef för Europeiska centralbanken, meddelade nyligen att hon ska avgå från ECB i förtid. Hon är en högerkandidat som kan träda in på scenen som republikens räddare. Hittills har Lagarde dock avfärdat alla spekulationer om att hon har politiska ambitioner. Och det är ingen som vet vilket program hon skulle gå till val på.
Cannes borgmästare David Lisnard är en av kandidaterna inför det franska presidentvalet i april. Foto: Hubert Barré/SIPA/Shutterstock