Den starkes rätt som politisk metod 

Våren 1968 klottrade studenter frasen ”L’imagination au pouvoir” (”All makt åt fantasin”) på Sorbonne-universitetets väggar i Paris. Det skulle komma att bli en av 68-rörelsens mest kända mantran, det yttrades av rörelsens intellektuella, återupprepades i pamfletter och tidskrifter, och skanderades av studenterna på gatorna. I grunden åsyftade det att ett annat samhälle faktiskt var möjligt, att människors föreställningar spelade roll, att man inte var fast i de efterkrigstidens dammiga institutioner. De ville att deras handlingar och mål skulle ha konsekvenser, ha möjligheten att forma samhället. 

Sedan 1968 har fransmännen tågat ut på gatorna i omfattande demonstrationer nästan varje decennium. Motiven har varierat: arbetsmarknadsreformer, nedskärningar, pensionssystemet, privata skolors självständighet. Gemensamt är dock att protesterna alltid blivit större än sitt ursprung, utvecklats till en tratt där människor hällt ned sin frustration mot systemet de lever inom. Ofta har frustrationen gått att koppla till det där slagordet från 1968 – känslan av maktlöshet, att det inte spelar någon roll vad man gör. 

Och samma sak sker nu. De demonstrationer som präglat Frankrike under de senaste veckorna började i samhällets utkant. Elever från skolor i utanförskapsområden gick ut från klassrummen till gatorna för att belysa klassernas svällande storlek, bristande hygien i skolbyggnader med kackerlackor och råttor på golven samt skolsystemets ojämlikhet. Frankrike har nämligen inget fritt skolval, vilket fått som effekt att elever i socialt utsatta områden blivit fastbundna vid sitt postnummer, utan möjligheter att välja andra alternativ. 

Mycket tyder på att polisen i många fall tycks ha använt sig av grovt övervåld för att upprätthålla ordningen.

I takt med att demonstrationstågen har vuxit har deras fokus och krav också gjort det. Återigen utgör nu protesterna ett finger mot systemet med vad som upplevs som stigande levnadskostnader och en underfinansierad offentlig sektor, och framför allt – inga politiska lösningar i sikte. 

En frustration som det är svårt att inte sympatisera med, och i mångt och mycket rimliga krav på politisk förändring. Protestaktioner likt de från de franska skoleleverna skulle kunna vara ett effektivt demokratiskt verktyg, ett sätt att lyfta in frågor och perspektiv i offentligheten. Men samtidigt, som så ofta blir fallet, har demonstrationstågen gått hand i hand med upploppen och våldet, de sönderbrända bilarna och butikerna. Extremvänstern och andra våldsverkare – de som tar varje chans att förstöra och elda upp saker – har anslutit till skoleleverna.

Det bör såklart påpekas att de ursprungliga demonstrationerna och upploppen är två olika fenomen, rörelser fyllda med olika aktörer med olika syften. Samt att mycket tyder på att polisen i många fall tycks ha använt sig av grovt övervåld för att upprätthålla ordningen.

Men samtidigt glider grupperingarna in i varandra. Demonstranter skyddar våldsverkare och låter personen som kastade stenen försvinna in i folkmassan. Våldet beklagas, men ursäktas – det är trots allt politikerna som är ansvariga, heter det. 

En tredjedel av utbildningsbudgeten går till pensioner.

En anledning till det kan vara för att de båda utgår från en likartad idé: att systemet – de institutioner som sätter ramen för demokratin och dess offentlighet – är verkningslöst, att man måste gå utanför det för att få igenom sin vilja. Där finns tanken om att retorik inte räcker, att insändare, debattartiklar, politiska förslag, att rösta på personer som står för de idéer man själv sympatiserar är hopplöst ineffektivt. Och för den som inte tror på övertalningen och förändringens möjlighet återstår bara våldet och mobben. Då kan idéer enbart tvingas igenom med makt, den starkes rätt har etablerats som politisk metod. Snabbt förvandlas det demokratiska verktyget, gemensam organisering, till ett hot mot det demokratiska systemet i sig. 

Demokrati är trots allt inte bara en institutionell ram, sidor med lagtext som garanterar den enskildes politiska rättigheter, utan också en kultur, normer som fyller ramen med innehåll. Vi bygger och upprätthåller en sådan kultur varje gång vi läser en tidning, diskuterar en politisk fråga, röstar på en politisk kandidat, och accepterar att det finns olika syn på vad som är ett gott liv och ett gott samhälle, och att dessa perspektiv måste balanseras mot varandra.   

Den som motverkar den demokratiska kulturen raserar också möjligheten till politisk förändring. Som exempelvis mindre skolklasser. Men vad som också undergräver den demokratiska kulturen är systemets oförmåga att få fram politiska lösningar. Och här finns som sagt demonstranternas grundläggande, och legitima, kritik – de befinner sig i ett system som erbjuder få vägar till förändring. Både politiskt och för den enskilde.  

Man har glömt bort att välstånd måste produceras innan det kan spenderas. 

Det är dock inte så att politikerna valt bort satsningar på exempelvis skolor i utanförskapsområden. Problemet finns i en välfärdskonstruktion och en ekonomisk politik som omöjliggör sådana satsningar. Nyligen presenterade det franska finansdepartementet en rapport som visade att en tredjedel av utbildningsbudgeten går till pensioner. Och kostnaderna beräknas stiga kommande år. Landets pensionssystem får inte gå med underskott, så staten tvingas ständigt täcka allt högre kostnader, något som äter upp större och större andelar av utbildningsbudgeten. 

Därtill har landets statsskuld, på grund av icke existerande strukturreformer, ökat under hela 2000-talet. I dag ökar statsskulden snabbare än landets tillväxt. Tillsammans med det uppslukande pensionssystemet innebär det i praktiken en stor välfärdsöverföring från den den yngre generationen till landets äldre. Ungas möjligheter krymper samtidigt som det offentligas kostnader ökar. 

Om den ordningen ska förändras måste dock fingrar pekas åt rätt håll. Skolsystemets brister och känslan av maktlöshet inför ens livssituation är inte något som bör skyllas på miljonärer, marknaden eller invandrare – de vanliga usual suspects i dagens politiska debatt. Problemet är i stället att man glömt bort att välstånd måste produceras innan det kan spenderas. 

Omslagsfoto: AP/Emma Da Silva