De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Handelsanställdas förbund vägrar nu yttra sig om arbetstillstånd när jobbet enligt dem skulle kunna gå till en svensk i stället. Det vallöfte – eller hot – som Socialdemokraterna presenterat inför valet är redan facklig praxis. Det här visar varför facket inte ska ha inflytande över arbetskraftsinvandringen.
När nationalekonomen Joakim Ruist satte tystnadsrekord i TV var det på grund av samma sorts frågor som media länge ställt till den som forskat om invandringens kostnader. Nu verkar dock till och med DN ha börjat tänka om – även om mer behövs, skriver David Eberhard.
Hynek Pallas bidrar till den utveckling han oroas av när han tar sig an migrationens tema i en ny essäsamling.
Ännu en arbetskraftsinvandrare utvisas för att hans lön var några kronor för låg för fackets smak. Någonting är fel på ett land som utvisar personer som har jobb, men välkomnar dem som redan fått utvisningsbeslut.
Sverige har gått från ett relativt homogent till ett väldigt heterogent land, och övergången har varit skakig. I en ny bok beskriver Lars Åberg Sveriges integrationsproblem och skådar den humanitära stormakten i sömmarna.
En av de märkliga aspekterna av fallet Rakhmat Akilov är att Sverige saknade möjlighet att utvisa honom, trots att det borde ha gjorts långt före hans terrordåd på Drottninggatan. Han är inte det enda fallet. Många tusen individer som nekas rätt att vistas i Sverige får ändå stanna, även om de bedöms utgöra hot mot säkerheten. Ett nytt lagförslag vill att de som inte är möjliga att utvisa i stället skall få uppehållstillstånd.
De ensamkommande flyktingbarn som visat sig vara över 18 har kostat skattebetalarna 11 miljarder kronor – men vinnarna har inte varit de ensamkommande. I stället har pengarna försvunnit ned i advokatfickor, gått till gode män och, framför allt, spenderats på boenden anpassade efter ett barns behov, när många boende i själva verket varit vuxna.
Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” är en rolig, allvarlig och tragisk skildring av vår tids Sverige och landets största frågor, där integrering och invandring är ett ständigt återkommande tema.
Genom att tonåringar och unga vuxna kallas för ”barn” har förutsättningarna för meningsfulla debatter i viktiga frågor undergrävts. Med ett mer nyanserat språkbruk hade de värsta dikeskörningarna kunnat undvikas, både i debatten om de asylsökande afghanska ungdomarna och ilskan mot Socialstyrelsens information om barnäktenskap.