Allt går åt skogen

Fyra dagar innan midsommarafton avsattes Stefan Löfven. V-ledaren Nooshi Dadgostar hade samlat stöd för en misstroendeomröstning. Syftet var att stoppa införandet av fri hyressättning i nyproduktion, men resultatet blev att hela Januariavtalet föll, och Liberalerna lämnade kort därefter samarbetet.

Det var juni 2021, mer än ett år återstod av mandatperioden, och Centerpartiet ville inte ge upp. De förhandlade en ny uppgörelse, och det var talande att den kretsade kring det mest centrala i hela centerpartismen: skog och strand. Stefan Löfven blev statsminister igen, i utbyte mot löften om att stärka äganderätten och att försvaga strandskyddet.

Skogsfrågorna står sällan i centrum för den nationella politiska debatten, men de var en avgörande pusselbit för att Centerpartiet skulle underteckna Januariavtalet. Annie Lööf drev igenom hårda skrivningar om stärkt äganderätt, rättssäkerhet för markägare, rätt till kompensation för inskränkningar i brukanderätt, utredningar om artskydd, nya ersättningsformer, stoppad nyckelbiotopsinventering.

Skogsägare rasade över mandatperiodens stora skogsutredning och Lantbrukarnas Riksförbund kallade artskyddsutredningen ”en katastrof för markägare”.

Men miljöpartisterna fick miljödepartementet. Och det räckte långt. Skogsägare rasade över mandatperiodens stora skogsutredning och Lantbrukarnas Riksförbund kallade artskyddsutredningen ”en katastrof för markägare”. Skogspolitiken gick bakåt och strandskyddsreformen misslyckades.

Nästan åtta år efter Januariavtalet görs ett nytt försök att sy ihop ett rödgrönt-liberalt lapptäcke. För tillfället kretsar rapporteringen kring Centerpartiets röda linjer mot att släppa in Vänsterpartiet i regeringen. Men som Anders Gustafsson, politisk redaktör på lantbrukets affärstidning ATL, skrev häromveckan är de sakpolitiska motsättningarna mellan C och MP minst lika stora som mot V.

Miljöpartiet vill stoppa skogsbruk i ”minst 30 procent av skogarna” och förespråkar att ”en stor andel” ska vara hyggesfritt. Man vill se en avverkningsskatt och en tredubbling av arealen formellt skyddad skog. Språkröret Amanda Lind anser att avverkningen bör minska med ”mellan 15 och 20” procent, men tror inte att det påverkar antalet jobb i skogsindustrin.

Januariavtalet var ett försök att hitta en kompromiss och gemensam grund i skogspolitiken. Men klyftan överbryggades aldrig. Centerpartiet och Miljöpartiet hittade aldrig en gemensam syn på skogen. Och motsättningarna har inte minskat sedan dess, snarare tvärtom. Miljörörelsen har i stort radikaliserats i skogsfrågorna. Aktivister stoppar avverkningar genom inventeringar av vanliga växtsorter och miljöorganisationer kräver fler regleringar. Centerpartiet har dessutom en sämre förhandlingsposition än 2018.

I ATL bjöd justitieminister Gunnar Strömmer in till en armkrok med Centerpartiet för att stärka äganderätten i skogen och för att hålla MP borta från inflytande i frågan.

Några dagar innan valet, långt från riksdagens heltäckningsmattor och de nationella mediernas skräniga debatter, publicerades en debattartikel och ett replikskifte. I ATL, samma tidning där Anders Gustafsson undrade vad Thorbjörn Fälldin hade sagt om MP-samarbete, bjöd justitieminister Gunnar Strömmer (M) in till en armkrok med Centerpartiet för att stärka äganderätten i skogen och för att hålla Miljöpartiet borta från inflytande i frågan.

Det var inte centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist som svarade, utan Stina Larsson, C-ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, och hon gjorde sitt bästa för att hålla pandemiavstånd till moderaten. Jo, gärna stärkt äganderätt, men regeringen har varit för långsam i utredningen och i artskyddsfrågan. 

Miljöpartiet? De nämndes inte med en bokstav. Centerpartiet vet var de har sina vänner i skogen. Det har påverkat regeringsbildningar förr, och det kan mycket väl hända igen.