Ekonomi Krönika
Avtalsrörelserna är en återkommande ödesfråga
Arbetsgivarfrågorna är kärnan i Svenskt Näringslivs verksamhet och anledningen till att företagen är medlemmar. Janerik Larsson har läst en ny bok om näringslivets avtalsförhandlingar och deras avgörande betydelse för svensk ekonomi.
Jag började min anställning som chefredaktör för Svenska arbetsgivareföreningens tidning (SAF-tidningen) den 15 januari 1980. Jag hade då i några år haft en del kontakt med SAF:s informationschef Sture Eskilsson och bland annat skrivit en av Timbros första böcker. Men det var en krönika jag skrev i Sydsvenskan den 31 december 1978 som jag tror förde mig till det nya jobbet.
SAF:s ordförande Curt Nicolin hade då kritiserat den borgerliga regeringen ledd av Thorbjörn Fälldin, som tillträtt som statsminister efter valet 1976, för att den inte tog tag i de betydande problemen i svensk ekonomi. Det gjorde honom mycket impopulär i det borgerliga Sverige som nu, efter decenniers väntan fått en ”egen regering”. Min krönika bar rubriken ”Tänk om Curt Nicolin har rätt?”.
Den ledde till ett möte med Nicolin och sedan till jobberbjudandet från SAF:s Olof Ljunggren. Att gå från en av landets stora tidningar till en organisationstidskrift var såklart en utmaning. I synnerhet som jag samtidigt hade fått ett erbjudande från Svenska Dagbladets chefredaktör Buster von Platen att bli politisk kolumnist där.
Men att komma på insidan av löntagarfondsdebatten lockade och jag hade bara ett krav när jag mötte Ljunggren: jag ville bli ansvarig utgivare. Det hade Ljunggren, som varit vd på Svenska Dagbladet före vd-jobbet på SAF, inget att invända mot. Men i organisationsvärlden var detta unikt.
Löntagarfonderna sågs av många i näringslivet som ”oundvikliga” men av samtalet med Nicolin hade jag förstått att han ville ändra på den saken. Så blev det också med tiden. Jag ägnade mig på SAF-tidningen åt att leta upp ägare till svenska små och medelstora företag för att föra ut dem i debatten – storföretagens anställda direktörer hade nämligen inte synts till där. Det gick riktigt bra.
Men det är en annan historia.
Till slut blev löntagarfonderna också en del av historien. Till den hör den 4 oktober 1983 då demonstrationen mot löntagarfonder samlade fler deltagare än någon annan manifestation i modern tid.
Storkonflikten 1980 var den största arbetsmarknadskonflikten i Sverige sedan storstrejken 1909.
Det som hände året jag började på SAF var framför allt något helt annat: den stora arbetsmarknadskonflikten. Storkonflikten 1980 var den största arbetsmarknadskonflikten i Sverige sedan storstrejken 1909.
Vid tiden för storkonflikten hade Sverige genomgått några år av stora ekonomiska svårigheter, med minskande investeringar och ökad inflation. SAF hävdade att problemet var de alltför höga lönerna och den alltför stora offentliga sektorn.
Nicolin klargjorde att 1970-talets ekonomiska problem i hög grad berodde på alltför höga löneavtal som undergrävde konkurrenskraften i näringslivet. Han menade därför att reallöneökningar var omöjliga. SAF presenterade ett nollbud som LO avfärdade. LO svarade med krav på 11,3 procents löneökning.
Regeringen presenterade ett sexpunktsprogram med bland annat prisstopp och skattelättnader, men det förutsatte att inga löneförhöjningar genomfördes. De offentliganställdas fackförbund avvisade förslaget. Den 2 april 1980 varslade SAF om lockout av drygt 700 000 LO-medlemmar.
De offentliga fackförbunden – ”de fyras gäng” – samordnade för första gången sitt agerande och krävde 12 procents lönepåslag. De offentliga arbetsgivarna svarade med lockout av 12 000 anställda.
Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF accepterat. Arbetsgivarna svarade med lockout, och den 1 maj tog samtliga fackförbund inom LO ut över 100 000 personer i strejk. Sammantaget försattes 700 000 i lockout.
Effekterna blev dramatiska. Sveriges gränser stängdes, P1 och P2 slutade sända, SVT sände bara nyheter, flygtrafiken upphörde och alla transporter drabbades av stora störningar.
Den 5 maj meddelade SAF att man tänkte förlänga lockouten till åtminstone den 18 maj. Det fick konflikten att sprida sig till de svenska oljeraffinaderierna, och Transportfacket varnade för att man skulle ”stänga Sverige”.
Den 12 maj, efter samtal med statsministern, meddelade SAF att de accepterade LO:s senaste bud – man invände mot villkoren men accepterade dem i nationellt intresse.
Löntagarfondsfrågan var en ödesfråga men avtalsförhandlingarna skulle återkomma även efter att den striden vunnits.
Jag fanns på insidan i detta drama och lärde mig en grundläggande sak: det är i avtalsfrågorna som SAF:s verkliga kärnverksamhet finns.
Opinionsbildningen i löntagarfondsfrågan var förvisso en ödesfråga men avtalsförhandlingarna skulle återkomma även efter att den striden vunnits. En ödesfråga för svensk ekonomi som hela tiden upprepades.
Opinionsbildningen för marknadsekonomin är förvisso ett centralt verktyg men det är i avtalsförhandlingarna som den viktiga kärnan finns. Det är därför företagen är medlemmar i SAF.
Jag vill hävda att effekten av konflikten blev en seger för den kurs Nicolin valt och att effekten blev att både de politiska partierna och fackföreningsrörelsen såg på SAF på ett nytt sätt. Företagsägare, inte minst i små företag, insåg att de verkligen kunde lita på Nicolin och SAF. Fackföreningsrörelsen insåg att de framöver skulle möta en starkare motpart. Resultatet av detta har varit bra för svensk ekonomi.
I mitten av 1980-talet samtalade Sture Eskilsson med mig om min framtid. Jag kommer, sa han, att gå i pension 1990 och då kommer du att efterträda mig. Men Timbro behöver utvecklas så du får bosätta dig i Washington DC några år för att lära dig hur tankesmedjorna där arbetar.
Så blev det. Jag efterträdde Eskilsson 1990 och ägnade åren därefter åt arbetet med att få ja i folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap.
Men arbetsgivarfrågorna fanns där hela tiden och det har inte gått en dag under de många år jag ägnat SAF:s organisationsnummer (som numera är Svenskt Näringslivs) utan att ha varit medveten om arbetet med arbetsgivarfrågorna.
Jag hade lärt känna Jan Stenbeck under åren i Washington DC (1985–1987) och han höll kontakt med mig nästan varje vecka efter att jag återvänt till Stockholm 1990. Jag lämnade SAF 1995 för att arbeta med Stenbeck i Kinnevik. Jag var då informationschef för alla Kinnevikbolag men arbetsgivarfrågorna kom jag främst i kontakt med på Korsnäs.
Efter några år från 2000 på Kreab blev jag 2005 vice vd på Svenskt Näringsliv (fusionen som genomförts 2001 av SAF och Industriförbundet) med ansvar för kommunikationsarbetet. Även där var naturligtvis arbetsgivarfrågorna centrala.
Kjell Frykhammar hade arbetat med mig på SAF och han kom efter några år på Kreab att arbeta på Svenskt Näringsliv, men då i hög grad med fokus på arbetsgivarfrågorna.
Han har nu skrivit boken Avtal är modellen: arbetsgivarfrågorna under Svenskt Näringslivs första 25 år (Förlaget Näringslivshistoria). Det är en mycket välskriven och läsvärd bok. Den ger även den som inte följt avtalsfrågorna det senaste kvartsseklet en god förståelse för det svåra och viktiga arbete som utförs här.
Frykhammar förklarar hur ”världens starkaste arbetsgivarorganisation” fungerar i den komplexa värld som är dagens arbetsmarknad. Den största förändringen sedan jag började på SAF är att den offentliga sektorns företag nu också är med – alltså inte bara de privatägda företagen.
Svenskt Näringsliv har arbetat långsiktigt med motparterna för att diskutera förändringar av såväl konfliktreglerna som lagen om anställningsskydd.
I boken redovisas samtliga avtalsförhandlingar under perioden men också de många frågor som hör till regelverken på arbetsmarknaden.
Det handlar inte bara om anställningsvillkor som löner och arbetsvillkor utan också om mycket segdragna och bekymmersamma frågor som exempelvis vilka konfliktregler som ska gälla. De fackliga organisationerna har ingalunda varit okomplicerade motparter.
Svenskt Näringsliv har arbetat långsiktigt med motparterna för att diskutera förändringar av såväl konfliktreglerna som lagen om anställningsskydd, LAS.
Boken skildrar denna process som inneburit att viktiga steg tagits för att få till stånd en utformning som inte försvagar utan stärker det på en alltmer internationell marknad konkurrensutsatta svenska näringslivet.
I början av min tid på SAF var mediernas bevakning av avtalsrörelserna intensiv. Många medier hade experter på dessa frågor. Så var det inte när jag återkom 2005. Då hade det mediala intresset avtagit. Inte minst ur det perspektivet är Frykhammars bok ett viktigt bidrag till samtidshistorien.
Avtalsrörelserna är ett viktigt bidrag till den framgångsrika svenska samhällsekonomin. Det borde vara dags för en bättre medial bevakning av dessa. Kjell Frykhammars bok är en lysande introduktion – även för medierna – till denna för de flesta okända värld.