Bögar och miljardärer – två grenar på samma träd

När jag var tjugo år gammal hade jag aldrig träffat en bög. Det är en mening jag brukar använda under föredrag för att få åhörarnas uppmärksamhet.

Det är naturligtvis inte sant. Jag hade träffat både en och två bögar, jag visste bara inte om det. För i det blekingska 1980-tal jag växte upp fanns det inga öppet homosexuella. Det var helt enkelt inte socialt accepterat. Under de nio första åren av mitt liv, fram till 1979, klassade Socialstyrelsen homosexualitet som en sjukdom. 

I över ett decennium, allt sedan jag år 2014 skrev boken Sossesverige, har jag ältat vilket dåligt samhälle Sverige var i början av 1980-talet. Om hur man inte fick välja skola eller läkare, att det bara fanns två tv-kanaler och att den genomreglerade ekonomin gjorde Sverige till ett fattigare land. 

Vårt land var monolitiskt, konformistiskt och kollektivistiskt. Vi skulle alla, trots våra skilda egenskaper, individuella drömmar och olika förmågor, stöpas i samma form. Gud nåde den som ville – för att inte säga försökte – sticka ut.

I skrift efter skrift har jag sedan beskrivit de enorma förändringar som Sverige gått igenom det senaste knappa halvseklet. Liberaliseringarna, avregleringarna, privatiseringarna. Valfriheten. Hur Sverige befriats och börjat växa igen. 

Fokus har varit på ekonomin.

Man kan se den ekonomiska framgångsresan som ett av flera uttryck för en rörelse från kollektivism till individualism.

Men det är inte bara ur ett ekonomiskt hänseende som Sverige har blivit friare. Man kan i stället se det ekonomiska som ett av flera uttryck för en rörelse från kollektivism till individualism, från enhetlighet till mångfald, från socialism till liberalism.

En annan aspekt på denna befrielse är just synen på homosexuella. I dag känner jag en massa bögar. Det är inte något man ens tänker på.

Man kan studera hur värderingarna har förskjutits genom att titta på World Value Surveys, den internationella undersökning som ligger till grund för den berömda kulturkartan. I början av 1980-talet tyckte 34 procent av svenskarna att homosexualitet aldrig var försvarbart (justifiable), mot enbart 17 procent som tyckte att det alltid var försvarbart. I den senaste mätningen (2017–2022) var det enbart sex procent som tyckte att homosexualitet aldrig var försvarbart, medan hela 71 procent tycker att det alltid är det.

Det är en enorm värderingsförskjutning på bara några decennier, en förändring som gått hand i hand med ny lagstiftning, som rätten för homosexuella att gifta sig och adoptera barn.

Dessa förändringar uppfattas ofta som vänster, som något progressivt, men man kan lika gärna se dem som rätten att skilja sig från massan, att sticka ut från kollektivet, att vara sig själv. Det vill säga det handlar om något individualistiskt och därmed liberalt. 

Det är inte bara när det gäller homosexuella som svenskarna över decennierna blivit mer toleranta mot det som avviker från normen. Även när det gäller etnisk och kulturell mångfald har acceptansen för det annorlunda ökat. I början av 1980-talet var det sex procent av svenskarna som inte ville ha en granne av en annan ras, mot endast en procent under den senaste mätperioden.

I essän Farväl till gemenskapen (2004) gör Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia och riksdagsledamot för Liberalerna, ett tankeexperiment. Han föreställer sig en tunnelbanevagn en morgon fyrtio år tidigare, det vill säga 1963. De flesta människorna i vagnen hade kvällen ätit potatis till middag och sett på samma statliga tv-program. På morgonen hade de läst samma morgontidning och lyssnat på samma nyheter på den statliga radion.

Det konformistiska Sossesverige saknade inte bara bögar, utan även miljardärer.

I början av 00-talet, när Rojas skrev sin essä, var så inte längre fallet. Nu var hans ärende att beskriva effekterna av invandringen på samhällsgemenskapen, men man kan lika väl se förändringen som enformighetens fall ur ett bredare perspektiv. För utvecklingen av teknik och kultur har gjort det möjligt för oss som enskilda individer att säga nej till enhetligheten, att äta annorlunda, att konsumera andra medier och att ha andra vanor än inte bara våra grannar utan även än våra föräldrar, för att inte säga far- och morföräldrar. Det är ytterligare ett hejdå till konformismens kvävande kollektivism.

Ett annat sätt att sticka ut, att avvika från normen, är att starta ett företag som blir väldigt framgångsrikt och som gör ägaren mycket rik. Entreprenören är också hen en person som skiljer sig från mängden. Det är inte för inte som Anders Johnsons bok om det svenska entreprenörskapets historia heter Besvärliga människor (2018). 

Digitalisering och globalisering har gjort att man med ganska små insatser kan nå väldigt många kunder runt om i världen, vilket gör att företag kan bli mycket värdefulla. Som att spelföretaget King år 2016 såldes för fyra gånger så mycket som Volvo Cars kostade Geely 2010. Eller att Spotify i dag är värt mer än Atlas Copco.

Det konformistiska Sossesverige saknade inte bara bögar, utan även miljardärer. Visst, så länge man hette Wallenberg och drev ett industriföretag som tecknat kollektivavtal med Metall, då kunde man få vara väldigt rik – oftast. Men några nya rikingar ville man inte riktigt veta av. Särskilt inte sådana som håller på med något abstrakt.

Det viktigaste i den långsiktiga opinionsbildningen för marknadsekonomi och fri företagsamhet är därför individualismen, rätten att vara annorlunda. Och att ta kampen mot kollektivismen – vilket uttryck den än tar sig.

Vi får inte glömma att SAF:s klassiska slogan ljöd: Satsa på dig själv!