Nog för att alla inser att skapandet av korv och politik inte alltid är en vacker sak, men det finns en bristande ärlighet som får just Socialdemokraterna att sticka ut. Magdalena Andersson borde lära av partikollegan Lars Stjernkvist, skriver Sakine Madon.
Det finns en transparens hos socialdemokraten Lars Stjernkvist – tidigare riksdagsledamot, partisekreterare och sedan kommunalråd i Norrköping – som är lätt att uppskatta. För några år sedan medgav han i SVT-dokumentären Tvärvändningen från 2017 att han som partisekreterare polariserade debatten under tiden som partisekreterare i början av 00-talet. Som när dåvarande Folkpartiet lanserade förslaget om språkkrav för medborgarskap i valrörelsen 2002.
”Jag vet att jag anklagade Lars Leijonborg för att fiska i grumligt vatten”, sade Stjernkvist, men konstaterade att förslagen var ”ljusår från främlingsfientlighet och rasism”. Så här i efterhand såg han sitt tidigare agerande som ”korkat”. Partikollegan, tidigare migrationsminister Morgan Johansson, fick några år senare dock grillas rejält i SVT:s 30 minuter för att medge att hans gamla rasistanklagelser mot Folkpartiet och borgerligheten var ihåliga.
Den här skillnaden i ärlighet från socialdemokratin lever i allra högsta grad kvar. I onsdagens Aktuellt-sändning förklarade Lars Stjernkvist varför ett samarbete med Centerpartiet är nödvändigt och varför det vore ett ”mörker” för S om Magdalena Andersson misslyckades i regeringsbildningen: ”Den majoritet som finns för en borgerlig ekonomisk politik kommer att kunna användas.” Stjernkvist beskrev vidare att ett misslyckande för S maktstrategiskt skulle gynna borgerligheten även på längre sikt.
Stjernkvist framför sakliga och hederliga argument ur ett S-perspektiv. Jämför det han säger med Magdalena Anderssons varningar om att Centerpartiet riskerar att begå ”det största sveket i svensk politisk historia” eller att journalister inte skulle verka fritt om inte hon får bli statsminister. Den överdrivet hårda tonen mot Vänsterpartiet för att få partiet att rätta sig i ledet, inte minst från S-kvinnors Annika Strandhäll, andas också ren desperation.
Lars Stjernkvist framför sakliga och hederliga argument ur ett S-perspektiv.
Även tidigare justitieminister Thomas Bodström ”anklagade” efter valet Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson för att vilja ha ministerposter för att det är ”mycket roligare att sitta i regeringen” än att sitta länge i riksdagen. Som om V-duons ministerkrav inte skulle handla om politik. Bodström var desto ärligare när han i samma tv-sändning råkade säga att Socialdemokraterna hade förlorat valet om partiet före valdagen varit tydligare och öppna med svårigheterna att bilda regering.
Nog för att alla inser att skapandet av korv och politik inte alltid är en vacker sak, men det finns en bristande ärlighet som får just S att sticka ut. Partiledningens påståenden om att svensk säkerhet står på spel (inför valet 2022) om Ulf Kristersson skulle bilda regering, eller som nu att journalisters frihet skulle vara hotad om det bildades en borgerlig minoritetsregering, är lika tragiska som komiska.
Mest av allt är det hela bara ovärdigt.
Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) och Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson (S). Foto: Claudio Bresciani/TT