Efter jordskredet kommer en ny terräng

Senast en demokratisk presidentkandidat vann i majoriteten av sydstaterna var 1976, då jordnötsbonden Jimmy Carter besegrade Gerald Ford. Sedan dess har landsändan varit republikanskt territorium. På nästan alla kartor över valresultat sedan 70-talet lyser Södern rött, ett resultat av att Republikanerna under medborgarrättsrörelsens år opportunistiskt tog över Demokraternas roll som rasismens apologeter i det som brukar kallas Dixie.

Georgia – Carters hemstat – är speciellt. På landsbygden har delstaten en klassiskt sydstatlig demografi, med många vita väljare som röstar på Republikanerna. Landsbygdsväljarna vägs upp av storstaden Atlanta, där de många svarta väljarna oftast röstar på Demokraterna, och där den vita gruppen domineras av collegeutbildade demokrater. Delstaten är därför normalt jämnare än andra sydstater. 

2016 gick Georgia till Donald Trump i presidentvalet. 2020 vanns den av Joe Biden med en marginal på 11 779 röster, vilket fick Trump att ringa Georgias statssekreterare och be honom “hitta 11 780 röster”. Statssekreteraren stod pall. Trump vann delstaten ännu en gång 2024. Från att ha varit en tydlig sydstat har Georgia allt mer blivit en jämn vågmästarstat.

Nu är frågan om det fortfarande gäller. För knappt en timme efter att vallokalerna stängts i natt kunde demokraten Jon Ossoff utses till segrare i Georgias senatsval. Marginalerna var så stora i den inledande rösträkningen att några av Demokraternas starkaste fästen, som Cobb County och DeKalb County i Atlantaområdet, inte ens behövde räknas innan det stod bortom rimligt tvivel att senatorn skulle få sitta kvar.

Hans metodiska, åklagarmässiga sätt att nagla fast Trumps regeringstjänstemän under senatens utfrågningar når miljontals på Instagram och TikTok.

Det som har hänt i Georgia på bara några år är en politisk jordbävning. När Ossoff först valdes till senator var det med mindre än en procents marginal. Hans seger i det ordinarie valet, tillsammans med partikamraten Raphael Warnocks vinst i det samtidiga fyllnadsvalet till delstatens andra senatsplats, säkrade en tunn majoritet för Joe Biden i januari 2021. 

Georgia framstår idag som betydligt mer blått än för två år sedan. Under valnatten lyckades Keisha Lance-Bottoms bli Georgias – och USA:s – första svarta kvinnliga guvernör. Mycket tyder på att hennes seger ligger nedströms från Jon Ossoffs lyckade kampanj. 

Ossoff, för övrigt senatens första millennial i ett land som längtar efter att slippa dagens gerontokrati, har använt sin tid på Capitol Hill väl. Hans metodiska, åklagarmässiga sätt att nagla fast Trumps regeringstjänstemän under senatens utfrågningar når miljontals på Instagram och TikTok. Allt fler omtalar honom som en potentiell presidentkandidat inför valet 2028.

***

Två timmar öster om Atlanta, vid gränsen till South Carolina, ser förutsättningarna annorlunda ut. Men även där har en stor förändring skett.

South Carolina, demografiskt som ett Georgia utan Atlanta, har länge varit djuprött politiskt territorium. Men när republikanen Lindsey Graham, som prenumererat på delstatens ena senatsmandat i över 20 år, hastigt avled öppnades spelplanen. Guvernören gav den vakanta senatsplatsen till Grahams syster, Darline Graham. Hon besegrades i natt av demokraten Annie Andrews med hela fem procentenheters marginal, i kvällens kanske största skräll. Lägg därtill att senatsplatsen i North Carolina, storasyster i Sydstaternas syskonpar, vanns av demokraten Roy Cooper. Delstaten är förvisso traditionellt mer jämn än både Georgia och South Carolina, men en marginal som Coopers (nästan 20 procentenheter) var långt ifrån väntad.

Nattens blå tsunami hade aldrig kunnat ske utan Donald Trumps massiva impopularitet

Även på andra sidan Mississippifloden rämnar marken under Donald Trumps parti. I Iowa besegrades den sittande republikanen Ashley Hinson av den demokratiske paralympiske basketspelaren Josh Turek. I Nebraska utkämpades en jämn kamp mellan den partilöse präriepopulisten Dan Osborn, som utmanade den republikanske senatorn Pete Rickett i en delstat som Donald Trump vann med 20 procentenheter för två år sedan. Till slut vann ändå Rickett, men med långt ifrån Trumps marginal.

I Texas, som inte valt en demokrat till senator sedan 1988, vann James Talarico stort mot MAGA-republikanen Ken Paxton. Och i USA:s geografiska hjärta utsåg Kansasborna en demokratisk senator i Adam Hamilton för första gången sedan Franklin D. Roosevelts jordskredsseger under den stora depressionen.

Nattens blå tsunami hade aldrig kunnat ske utan Donald Trumps massiva impopularitet, kriget mot Iran och de medföljande bränslepriserna, eller tullarnas effekter på vanliga amerikaners plånböcker. 2028 kommer Trump vara på väg ut – mer eller mindre frivilligt. 

Republikanerna kommer så småningom – det har redan börjat på många håll – inse att presidenten som en gång gav dem gigantiska landvinningar har blivit en belastning, och nya ansikten kommer att dyka upp för att staka ut partiets väg framöver. Vart den leder återstår att se.

Nästa gång de två partimaskinerna möts kommer tonläget vara ett annat. Ingen vet vilka valfrågorna blir 2028. 

Därför kan demokraterna inte ta ut någon seger i förskott. 

Men det förtar inte att partiet lyckats öppna nya vägar till de magiska 270 elektorsrösterna, vägar som för bara några år sedan såg oframkomliga ut. Det politiska landskap som så länge verkat satt i sten har i och med nattens resultat fått en helt ny dynamik.