Idéer Essä
En nationell gemenskap kan inte skapas av staten
De gemensamma lägereldar som vi tidigare samlades runt är döda. Björn Hasselgren blickar tillbaka mot Erik Gustaf Geijer och 1800-talets diktare för att finna utgångspunkterna för en ny nationell gemenskap.
Hur går man tillväga för att bygga upp en gemensam nationell identitet, ett slags kollektivt omedvetet, som kan skapa samhörighet i en föränderlig tid? Ur ett liberalt perspektiv är frågan om nationalism komplicerad, framför allt för att liberalismens universella synsätt – med öppenhet, frihandel och fri rörlighet – lätt hamnar i konflikt med nationalismens platsbundenhet och kollektiva utgångspunkt. Men också när det gäller synen på hur utvecklingen kan och bör drivas framåt; i centraliserade processer eller i spontan lokal ordning.
Över tid har frågan om vad som kännetecknar det svenska återkommit, och fått olika svar vid olika tidpunkter. Vägar till en ökad förståelse för utvecklingen får man genom Per Widéns nyligen utgivna Att skapa en patriotisk historia (2025). Där finns även Ingmar Stenroths Svenska rötter, En nations födelse (2005) som erbjuder en fördjupning i ett antal väsentliga aspekter. Båda författarna spårar det moderna nationella projektets ursprung till det tidiga 1800-talets Sverige.
Startpunkten för de bådas reflektioner är den omvälvande omdaning av vad som kunde anses vara svenskt och vad som ingick i en svensk nationell identitet, eller patriotism, som kriget mot Ryssland 1808 – 1809 och den följande förlusten av Finland medförde. Även om Sverige inte har gjort liknande geografiska förluster sedan denna tid har svenskarnas kollektiva (delvis omedvetna) självuppfattning stått inför liknande förändringar under de senaste decennierna.
Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet.
Förlusten av en efterkrigstidens självbild, av ett socialdemokratiskt folkhem höjd över de flesta andra länder och förskjutningen från en relativt homogen sluten nationell kultur till en mer mångfacetterad verklighet här i Sverige, har ställt flera frågor på sin spets igen. De gemensamma lägereldar som skapades av medier som radio och nationell tv, samt de stora tidningsredaktionerna har fått allt svårare att fungera som givna centralpunkter. Perspektiven tycks bli fler över tid och mer varierade. Inte helt olikt hur många betraktade situationen för omkring 200 år sedan.
Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet. Frågan är om det finns några nycklar till förståelse i det som hände då, eller om det hela mest är historisk kuriosa?
Kanske finns en del av svaret inom det kulturhistoriska fältet. Men kanske också i en reviderad syn på var och hur sammanhållande element och strukturer kan växa fram. På senare tid har försök gjorts att återuppbygga en nationell bas av kulturella uttryck genom att skapa en nationell kanon. I direktiven till kommittén som arbetat med dessa frågor skriver regeringen:
En kommitté ska ansvara för att ta fram en svensk kulturkanon. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.
Det är kanske i sig ett så gott uttryck som något för en svensk identitet att dessa relativt svårfångade teman blev föremål för den offentliga maktens procedurer och uttryckssätt. Kanske ligger en väsentlig del av det svenska i dag i tilltron till att staten trots allt kan lägga saker till rätta. Även när det gäller vad som kan sägas vara den innersta meningen med statens och nationens existens; vår egen självbild och dess ursprung.
Kommittén hävdar även att splittringen och den bristande gemenskapen skulle kunna avhjälpas just genom att ”tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet”. Vidare skriver man:
Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.
Språkbruket är förvånande likt det som användes drygt 200 år tidigare av en av ivrarna för den nationella svenska nyväckelsen, Adolf Ludvig Stjerneld (1755 – 1835) när han 1810 ansökte om stöd för antikvariska resor i Sverige hos den nya post-revolutionära regeringen:
Genom vårdandet av fäderneslandets häfder offrar man så till sägande på fäderneslandets altare och afviker från vår tids egoism, liknöjdhet och förakt för forntidsminnen, motsatsen till fosterlandskänslan och för[e]budet till vildhet och samhälsupplösningen.
Per Widén skildrar i sin bok hur Stjerneld, och ett antal andra framstående män under de första decennierna av 1800-talet, agerade för att återupprätta och befästa det som kunde anses vara svenskt. Det gällde fornminnesvården i stort, bevarandet av litteratur och källskrifter som uppfattades vara viktiga för den historiska förståelsen samt insamlandet av historiska föremål och etableringen av en statlig nationell porträttsamling. Man måste väl säga att strävandena i allmänhet var framgångsrika. Så här 200 år senare utgör de olika institutioner som byggdes upp fortsatt en ryggrad i ett kollektivt historiskt minne.
Widén, och inte minst Stenroth, pekar också på betydelsen av den inflytelserika kretsen kring Götiska förbundet (1811 – 1844) med tongivande medlemmar som Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Jacob Adlerberth. I den ledande kulturtidskriften Iduna publicerade förbundets medlemmar under ett par decennier bland de mer tongivande nationella dikterna, men också andra texter och redogörelser, som ofta berörde de områden som Stjerneld med flera engagerade sig i. Flera av dikterna som trycktes i Iduna kom under lång tid att vara viktiga kulturbärare och fick en självskriven plats i olika nationella sammanhang.
Geijer, vars texter givits ut på Timbro Förlag, hade också en stark påverkan på det akademiska livet som professor i historia vid Uppsala universitet (1817 – 1844). Genom sina föreläsningsserier i historia präglade han en generation av studenter med sin historiesyn där kungamaktens och den centrala förvaltningens roll ofta stod i fokus för det svenska. Kronprinsen Oscar, som studerade i Uppsala hösten 1819, ska ha yttrat att en av Geijers föreläsningar ”var den bäst använda timme i min levnad.” Just kungarnas och kungamaktens betydelse för Sverige och svenskheten togs också upp av andra, inte minst Karl XII kom att få en närmast ikonisk roll och beskrevs som en visionär med fötterna på jorden, folklig och strateg på en och samma gång. En historieskrivning som kanske inte håller lika väl i dag.
Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är rätt osannolikt.
Ett av de områden som man studerade med särskilt intresse inom Götiska förbundet var allt som hade att göra med folklig kultur. Det var en tid då historien om och för folket uppfattades som källan till nationell nyväckelse i flera europeiska länder. Stenroth lyfter fram det ivriga samlandet av ursprunglig folklig kultur, inte minst av folkdanser, som bedrevs genom Götiska förbundet. Därtill myntades en rad uttryck och begrepp som i sig blivit en del av vårt språkbruk eller kanon om man så vill; folksägen, folkfest, folksaga, folkspråk, folkstro, folkvisa, folksnöje, folkpoesi, folkkonst, folkdanser, folkdräkt. Formuleringen om “Det svenska folkets rätt att sig själv beskatta” i 1809 års regeringsform är ett annat exempel. Karl XIV Johans valspråk ”Folkets kärlek min belöning” ett ytterligare. Så i senare tid har vi Folkpartiet och ytterligare senare Folkhemmet. “Folket” har i dessa sammanhang fått stå för flera olika arketyper, allteftersom det passat avsändaren. Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är exempelvis rätt osannolikt.
På 1920-talets skedde en övergång till en mer modern demokratisk och parlamentarisk tradition, något som under ett antal årtionden blev till en formel för en fungerande svenskhet och nationalism. Folket fick nu uttrycka sig på andra sätt än i äldre tider. Men kanske är slutstationen för denna upphöjelse av folket portalparagrafen i vår nuvarande regeringsform som stadgar att ”All offentlig makt utgår från folket.” Där någonstans kanske luften gick ur denna version av det nationella projektet. Projektet var överlastat av orealistiska förväntningar på en mer eller mindre självklar socialdemokratisk hegemoni, som tycktes beständig men som visade sig vara temporär, så här med lite perspektiv.
Som sagt kan det konstateras att svenskheten ställts inför samma utmaningar tidigare som de som vi nu brottas med när det gäller det svenska och vad svenskhet ska anses vara. Tidigare, liksom i vår tid, har många sökt sig bakåt i historien för att hitta fram till något ursprungligt som kan användas som kärna i en uppdaterad svenskhet som kan bära framåt.
Det är dock inte lika enkelt att göra om den resa som det tidiga 1800-talets kulturpersonligheter och forskare gjorde. Frågan är ju nämligen vad som ska anses som gemensamt svenskt och vilken tid man ska söka sig till för att hitta detta. Samhället har ju blivit så mycket mer komplext under senare decennier, och ständigt föränderligt. En del har föreslagit 1950-talet som en guldålder att ta avstamp i. Det är dock tyvärr inte så enkelt som att söka sig tillbaka till just den tiden som i mångt och mycket just är passerad, för att finna något ursprungligt.
En möjlig alternativ väg, det finns säkerligen flera, skulle istället kunna vara att ta fasta på två andra begrepp i Erik Gustaf Geijers sociologiska analys. Geijer beskrev mot slutet av sitt liv att två principer skulle komma att dominera samhällslivet; personlighetsprincipen och associationsprincipen. Det förhållandet att det finns ett starkt stråk av individualism (Geijers personlighetsprincip) i svensk historia och samhällsliv, som sannolikt stärkts genom de förmånliga finansieringssystem som Sverige länge haft inom socialpolitiken och som det råder en relativt bred enighet om, är sannolikt en rimlig utgångspunkt för att fånga en nationell identitet. Den samtidiga starka traditionen med att driva kollektiva intressen genom olika former av spontant föreningsliv (Geijers associationsprincip), där civilsamhällets strukturer och arbetssätt kommer till uttryck, är en annan väsentlig källa till förståelse för något svenskt.
För mig framstår det lågmälda och ofta långsamma samarbetet som sker i ideella föreningar som något av det svenskaste man kan erfara. Villaföreningens samverkan i den nära hembygden kring olika spontana men traditionsbundna aktiviteter kan vara ett sådant exempel. Meddelandet på e-posten om att det nu är dags för vårstädning på båtklubben där den lokala idrottsföreningen kommer att sälja korv med bröd och kaffe ett annat. Där finns något att ta fasta på och att vårda – ett spontant framvuxet lokalt engagemang i det lilla perspektivet. Ett engagemang som inte får bli föremål för politisk styrning uppifrån för att inte kvävas.
Kanske måste vi helt enkelt i denna rörliga tid bli bättre på att lyssna inåt på den lilla världen om vi ska bygga en ny nationalism. Och samtidigt avstå från att gripa in uppifrån med statliga pålagor, mål och kanon-listor.
Det är sannolikt ett recept för en möjlig frihetlig nationell självbild och samling i vår tid. En sådan lokalt fotad samhörighet kan sannolikt också ge den trygghet som krävs för att hantera mötet med andra kulturer. Erik Gustaf Geijer var sannolikt något på spåren i sin samhällsanalys redan på 1840-talet, som har ett värde än idag. Widén och Stenroth hjälper oss att få syn på sambanden, kanske bättre än en statlig kommitté år 2025.