Totalpaketen har lämnats över. S försöker i desperation binda fast Centerpartiet till vänster. Men det är mer än bara sakpolitiken som talar för att återupprätta Alliansen, skriver Joakim Broman.
För Liberalernas belackare hade det en ödesmättad innebörd att partiet öppnade för att Sverigedemokraterna skulle kunna ingå i en regering på just fredag den 13. Då var det mars, och många var de som förutspådde Liberalernas förestående kollaps.
Många partimedlemmar och -företrädare lämnade omedelbart L. Det hade redan varit svårt att svälja Tidösamarbetet. Sverigelöftet, som Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson kallade det, blev droppen.
Men Liberalerna överlevde som bekant sin partisplittring och en tuff valrörelse. Och nu är det plötsligt fredag den 13 även för Centerpartiet. Sedan C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist för en vecka sedan begärde ”totalpaket” från Socialdemokraterna och Moderaterna har försöken att få C att välja sida intensifierats. Samma korpar som i våras kraxar högt om alla de olyckor som kommer att drabba centerpartisterna om de återvänder till Alliansen.
Samma korpar som i våras kraxar högt om alla de olyckor som kommer att drabba centerpartisterna om de återvänder till Alliansen.
Magdalena Andersson kallade ett eventuellt borgerligt samarbete för ”det största sveket någonsin” och varnade för att en sådan regerings beroende av SD hotar journalisters frihet och möjlighet att verka i Sverige. Om Andersson verkligen trodde att detta stod på spel skulle hon förstås ha kunnat släppa fram en borgerlig regering och förhandla budgeten med den, i stället för att driva den i armarna på Sverigedemokraterna. I stället har S-ledaren meddelat att hon kommer att vägra samarbeta. Journalisterna får klara sig, får man anta.
Visst skulle ett återvändande till borgerligheten leda till att även Centerpartiet drabbas av någon sorts partisplittring, om än i mindre skala än för Liberalerna. Många i partiet har, liksom i L, gjort SD-motståndet till sin viktigaste fråga. De folkpartister som gick med i C för att komma undan Tidö skulle säkert lämna igen.
Trots det finns flera starka skäl till att svänga höger. Det första är att det skulle innebära en hemkomst för den stora del av Centerpartiet som är och alltid har varit borgerlig. Det senaste decenniets fixering vid Sverigedemokraterna har klätt det traditionellt pragmatiska Bondeförbundet sällsynt dåligt. Det har fjärmat C från sin traditionella väljarbas och fått det att ge upp sakpolitisk hänsyn i de frågor som för många gamla partimedlemmar och -väljare varit de viktigaste.
En återförenad allians skulle också ha en starkare liberal tyngdpunkt. Även om Tidösamarbetet varit framgångsrikt på många sätt skulle de snedsteg som ändå gjorts ha varit lättare att undvika med ytterligare ett liberalt parti i konstellationen. Centerpartiet hade troligen hjälpt till att värna arbetskraftsinvandringen och bidragit till en mer ambitiös klimatpolitik. Man kan tänka sig att en större reform av strandskyddet inte hade behövt skjutas upp om förbannade centerpartister fått råda.
En samlad borgerlighet skulle till sist göra slut på den skadliga maktspelande kultur som präglat svensk politik sedan 2010.
En samlad borgerlighet skulle till sist göra slut på den skadliga maktspelande kultur som präglat svensk politik sedan 2010. December- och januariöverenskommelserna, de många röda linjerna, regeringar som regerar på någon annans budget, allt det som försvagat svensk politik skulle förpassas till historien. Sakpolitiken skulle bli det viktiga igen, snarare än vem som röstar på vad. Det är kanske det starkaste skälet till varför en ny Kristerssonregering vore bra.
Och apropå sakpolitik råder det förstås ingen tvekan om vilket budskap som förmedlas. De borgerliga partiernas paket innehåller bland annat sänkta skatter och förstärkningar av äganderätten. Ulf Kristersson skriver i en debattartikel att han vill fokusera på tillväxtfrågorna under nästa mandatperiod. Den prioriteringen lär inte Miljöpartiet skriva under på.
Socialdemokraternas, å andra sidan, är ett totalpaket som försöker övertyga både Centerpartiet och Vänsterpartiet. Därför innehåller det även sådant som Centerpartiet är direkt emot, som avskaffat karensavdrag.
Den skillnaden talar förstås också för att Centerpartiet ska återupprätta Alliansen. Olyckskorparna skulle säkert kraxa vidare, men med allt mindre publik och relevans. Lyssna på vad om faktiskt erbjuds från de båda sidorna i stället. Där finns allt man behöver veta.
Elisabeth Thand Ringqvist har ett vägval att göra i helgen. Foto: Olga Demiankova/SvD via TT