En stark statsminister – på tvärtomspråket

Så blev det som väntat att Magdalena Andersson gav besked till talman Andreas Norlén om att regeringsfrågan ännu inte är löst. Hon konstaterar att det i nuläget är ett ”låst parlamentariskt läge”. Därmed kommer hon, om inget mirakel sker, att förlora den första statsministeromröstningen på torsdag. 

Vänsterpartisterna är benhårda och centerpartisterna tycks inte ha gett upp hoppet om att få till en mittenregering utan ”ytterkantspartierna” i plural. För drygt åtta år sedan lyckades Stefan Löfven till slut, med Januariavtalet, behålla regeringsmakten och splittra den dåvarande alliansen. Även om avtalet så småningom sprack visade Löfven en maktstrategisk skicklighet som länge har förknippats med socialdemokratin.

Den skickligheten är till synes bortblåst. 

Redan i valrörelsen var det som att S-ledningen utgick från att segern var i hamn. Att satsa på Andersson i ett ”presidentval”, en ”stark statsminister”, föll platt. Att S i valrörelsens känsliga sena skede dessutom röstade nej till slopad mängdrabatt var ytterligare ett tecken på en missbedömning. Det gav högern öppet mål i debatterna om lag och ordning, Socialdemokraternas mantra om att inte vara soft on crime till trots. 

De borgerliga regeringspartierna gick framåt i valet, medan S gjorde sitt sämsta val sedan rösträttens införande.

Efter valet utropade sig Andersson till segrare och hennes parti firade med tårta. Man tolkade uppenbarligen Vänsterpartiet helt fel. När V klargjorde att man föredrar en moderat talman som Andreas Norlén, framför en socialdemokratisk, röt Magdalena Andersson till, för att sedan snällt tvingas ta tillbaka såväl sonderingsuppdrag som tonläge.

Socialdemokraterna tolkade uppenbarligen Vänsterpartiet helt fel.

Så till förra veckans gruppövning på Lidingö. När journalisterna ställde frågor till Andersson om det blir möten och förhandlingar över helgen blev svaret att hon skulle ”reflektera” över hur hon ”ska ta det här vidare”. Hon sade även att många hade helgaktiviteter bokade, ”bland annat barnkalas”. Kalas i all ära, de brukar vara två timmar långa, men intrycket är att Andersson mest bara lutar sig tillbaka. 

Eftersom Anderssons tilltänkta regeringsunderlag saknar en gemensam grund för politiken – Centerpartiets marknadsliberalism krockar med de rödgrönas inriktning – borde Andersson ha kavlat upp ärmarna för länge sedan. Försökte hon ens samla ihop de partiledare som gick till val på henne som statsministerkandidat i god tid före valet? Troligtvis inte, eftersom hon då borde ha varit bättre beredd på den här situationen. 

Magdalena Andersson verkar utgå från att det ändå till slut ska lösa sig, vilket det gjorde på den tiden S var ett större parti. Självbilden sitter i, men den parlamentariska verkligheten är i dag en helt annan.