Valet 2022 levererade Socialdemokraternas det näst sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten, 30,33 procent. Endast valet 2018, då partiet fick 28,26 procent, är sämre.

Valrörelsen 2022 var Magdalena Anderssons första som S-ledare. Ingen tidigare S-ordförande har fått så dåligt röststöd i sitt första möte med väljarna. Redan då levererade S-strategin ”Magdalena Andersson är kompetent och Sverigedemokraterna är rasister” i kombination med oklar sakpolitik, en svidande valförlust. Inte ens valet 2010 ihop med V-ledaren Lars Ohly – mot min och den övriga dåvarande S-ledningens vilja – gav ett sämre röststöd.

Jag har varit med att vinna fyra val och förlora tre. En vinnande valstrategi kan sägas bestå av tre bärande delar.

Den första är en klar färdriktning. Den ska på ett enkelt sätt beskriva ett partis framtidsidé för landet. Det andra som krävs är en handfull attraktiva sakpolitiska förslag som på ett tydligt sätt åskådliggör steg på vägen gentemot visionen. Den tredje och sista delen består av en partiledare som kan kommunicera de två första komponenterna och trovärdigt berätta hur dessa ska genomdrivas. Samtliga tre delar behöver vara på plats och förstärka varandra i ett trovärdigt narrativ. Ett parti som klarar dessa baskrav kan förtjäna väljarens röst. 

Nu är den vanligaste S-interna diskussionen att ledningens stelbenta valplanering gör att valsegern mycket väl kan glida partiet ur händerna. 

Men Socialdemokraternas valstrategi för 2026 är designad på samma sätt som inför valnederlaget 2022. De tre sammanhängande baskraven uppfylls inte. Detta i ett läge då verkligheten fyra år senare dessutom ytterligare försämrat strategins förutsättningar. Inte minst efter att Tidö-sidan givit ett hundraprocentigt svar i regeringsfrågan.

Då, 2022, litade de partiaktiva ännu på strategin. Nu, 2026, är den vanligaste S-interna diskussionen att ledningens stelbenta valplanering gör att valsegern mycket väl kan glida partiet ur händerna. Då hade Magdalena Andersson nära 60 procent i förtroendemätningarna. Nu har förtroendet fallit med hela 20 procentenheter.

Därtill har tre partiledare – Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch – hos vissa opinionsinstitut ungefär samma förtroende eller högre jämfört med Andersson. I förhållande till partisympatisiffrorna, ett viktigt mått för att mäta populäritet bortom de egna kärnväljarna, ligger S-ledaren sist i denna kvartett.

En förtroendemätning kan enklast beskrivas som valuta för att få väljarnas uppmärksamhet. När en partiledare som har ett lågt förtroende, såsom exempelvis Miljöpartiets Daniel Helldén, dyker upp i tv-rutan kommer många att instinktivt ha svårt att lyssna; när en partiledare med högt förtroende träder fram är det större sannolikhet att tittarna hänger sig kvar och tar till sig budskapet. Men en partiledare utan svar kring hur sakpolitiken ser ut eller hur den ska kunna förverkligas slösar bort värdet av sitt förtroendekapital.

Då, i förra valet, hade S-ledaren fördelen av att vara sittande statsminister vilket ger en naturlig auktoritet av ämbetets kraft. Nu har Ulf Kristersson intagit detta naturliga ledarskap. 

Alla Tidö-partierna har erkänt Ulf Kristerssons självklara roll som statsminister. Det går inte att utmåla Ulf Kristersson som svag baserat på valsen att Jimmie Åkesson är den sannolika statsministern. Just detta var planerat som en bärande del av Magdalena Anderssons valstrategi. Nu är i stället ett vanligt fenomen i medierna uppvisandet av en närmast stammande kommunikation från oppositionsledaren. Bildsättningen blir att hon själv per definition är svag eftersom hon inte förmår att samla sitt lag.

Då, 2022, var Magdalena Anderssons extremt kaotiska statsministerperiod – med budgetar som föll och en regering som inte förmådde styra riket – utspelad i jämförelsevis soliga dagar. En sådan period ger en historiskt svag statsminister inte lika allvarliga irreversibla konsekvenser. Nu, 2026, ämnar S-ledaren gå till val på samma icke-lösning i regeringsfrågan; och detta i det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget.

Då, i det senaste valet, fanns det inte lika stor samsyn – oavsett höger eller vänster – att den osäkra omvärlden med krig i närområdet gör att Sverige måste styras av en stark majoritetsregering. Nu är det nästan bara Magdalena Anderssons själv som talar om att ett osäkert minoritetsstyre skulle vara hållbart. Detta oaktat risken för nyval och hundratals dagar med talmansrundor.

Då, valåret 2022, var Vänsterpartiet inte lika fastlåst i sin röda linje att rösta nej till varje regering de inte själva får statsrådsposter i. Nu, inför årets val, är både V-ledaren och MP-språkrören surrade vid masten att annars inte tolerera Magdalena Andersson. Detta medan Centerpartiet tvärtemot vägrar att godkänna Vänsterpartiet i regering.  

Det finns dock fler försämrade förutsättningar än så för Magdalena Anderssons allt svagare valstrategi.

Regeringen kan be om väljarnas mandat om att få slutföra jobbet de påbörjat – genom att hålla kursen i kontrast till en vänsterregering.

Då, i förra valet, hade inte Tidö-partierna hunnit visa upp ett välfungerande lag och ansvarsfullt regeringssamarbete. Nu, 2026, kan regeringen be om väljarnas mandat om att få slutföra jobbet de påbörjat – genom att hålla kursen i kontrast till en vänsterregering som vill rulla tillbaka den.

Väljarna kan se att det pågående arbetet varit framgångsrikt i att bekämpa inre systemhotande gängbrottslighet och återuppbygga yttre säkerhet med starkare försvarsförmåga. Att med finanspolitiken knäcka den ärvda tvåsiffriga inflationen som även gav höga räntor på bolånen. Att stegvis med regelförändringar och finansiering sjösätta ett nytt svenskt kärnkraftsprogram.

Med fast mark under fötterna efter fyra år kan regeringspartierna dessutom sikta mot framtiden, med idén om Sverige som EU:s rikaste land. De kan spänna ambitionerna med nya reformer vars grunder lades i regeringens budgetar.

2022 hade S ett starkare sakägande i åtminstone några fler sakfrågor. Efter den senaste mandatperioden finns inga sakfrågor där Socialdemokraterna har högre förtroende än sina egna opinionssiffror. Sammantaget leder Tidö-partierna stort i sakfrågor över både det största oppositionspartiet och den osynkade rödgröna sidan som helhet.

I förra valrörelsen kunde S-kampanjen tydligare skrämmas genom brunmålning. Lyfta fram trollkonton som skapar ”hat och hot” och anspela på Sverigedemokraternas historiskt sunkiga syn på svenska judar. Fyra år senare har tillvänjningseffekten med ”SD-regeringen” hunnit sjunka in. Sverige blev inget odemokratiskt Ungern och Sverigedemokraterna var som enda parti inbjudet till staten Israel under förintelsens minnesdag.

Socialdemokraterna har numera avslöjats med egna anonyma och semi-anonyma trollkonton genom det helägda S-styrda AiP-media. S-ledaren och rödgröna tankesmedjor gör med viss regelbundenhet egna utfall mot fria medier och redaktioner såsom Doku/Expressen, Kvartal och SVT.

Sedan sjunde oktober 2024 är det i stället Vänsterpartiet som gång på gång uppdagats med antisemitiska företrädare.

Denna sistnämnda faktor utgör en avgörande förändring som i sig destruerar Socialdemokraternas ännu fastlåsta valstrategi.

Sedan 2010 kunde Sverigedemokraterna beskrivas som riksdagens ”extremister”. Det var effektivt att befläcka de borgerliga för samarbetet med ett parti som inte utan fog kunde beskrivas som historiska antisemiter. Men sedan sjunde oktober 2023 är det i stället Vänsterpartiet som gång på gång uppdagats med antisemitiska företrädare, som här och nu tycks helt impregnerade i antisemitism. Med en sunkig syn på svenska judar från lokalföreningarnas aktivister ända upp i riksdagsgruppen.

När det mest extremistiska partiet nu befinner sig på Magdalena Anderssons egen sida i politiken vill hon gärna, bara av det skälet, få väljarna att tro att hon ensam, eller magiskt över blockgränsen, ska kunna styra Sverige utifrån ett drygt 30 procent smalt väljarmandat. För i årets val kan omvänt Tidö-laget effektivt befläcka Magdalena Andersson för samarbetet med ett Vänsterparti som rymmer dagens antisemiter.

Det är som att dessa förändringar ännu inte sjunkit in.

Precis som en svag S-regering möjligen kunde vara acceptabel i en helt annan politisk konjunktur – och inte med dagens många parallella chocker och kriser – så är den valstrategi Magdalena Andersson och hennes stab biter sig fast i en historisk rest. Den skapades för en annan tid då Socialdemokraterna var ett 45-procentsparti. Ett sådant S-väljarstöd har opinionsinstituten inte uppmätt sedan april 2008. Jag minns för jag var då biträdande partisekreterare. Magdalena Andersson var en av de i staben jag då rekryterat som medarbetare.

Ett 45-procentsparti är ett helt annat typ av djur än ett 30- till 35-procentsparti. Det förstnämnda är inte bara dominerande på spelplanen, utan kan sägas utgöra själva spelplanen. Det går inte att komma runt ett sådant parti, utan att alla andra som genom ett trollspö enas. Mandatet som det partiet tilldelas kommer att vara nästintill öppet. Ett 45-procentsparti behöver inte ha alla svar innan det tillträder. Men ett sådant parti är inte Magdalena Anderssons parti.

Ett 45-procentsparti behöver inte ha alla svar innan det tillträder. Men ett sådant parti är inte Magdalena Anderssons parti.

I stället är verkligheten inför valet i september att omkring 80 procent av väljarna, innan valdagen den andra söndagen i september, vill veta hur en statsministerkandidat ska kunna styra. Och därmed hur sakpolitiken i stora drag ska bli. De tre baskraven måste uppfyllas. Och klockan tickar.

Med nuvarande strategi lämnar Socialdemokraterna över rollen som naturlig samlingspunkt i svensk politik till Moderaterna. Ulf Kristersson har grundligt byggt ett stabilt underlag. S-ledningens passivitet leder därtill att det är Vänsterpartiet och Centern som sitter i förarsätet och driver en rödgrön skuta i olika riktningar.

Men faktum är att inte ens ett S-parti med något starkare väljarstöd hade kunnat vara en trovärdig spelare i mitten – och därmed över blockgränsen. Inte med dagens vänsterlutande S-politik. För rent sakpolitiskt har S-ledningen använt tiden i opposition till att ta sitt parti allt längre vänsterut. Detta i sig självt krockar med strategin att fantisera i regeringsfrågan.

Det märks i den ekonomiska politiken. Med beredskapsskatter, bankskatter, höjda inkomstskatter, ökad beskattning av ISK-sparande, liksom någon form av ny miljonärsskatt. Socialdemokraterna går till storms mot påstådda ”marknadsmisslyckanden i sektor efter sektor”.

Det märks också i näringspolitiken. Där ska en ny aktiv statlig investeringsbank etableras. Denna ska tillsammans med industrin peka ut projekt inom exempelvis gröna näringar och AI, artificiell intelligens. Därefter ska den statliga banken kapitalförsörja bolag i dessa sektorer mot statligt ägande i näringslivet.

Detta ligger närmre 1970-talets S-politik och därmed de andra vänsterpartierna på den rödgröna sidan. Inget parti närmare mitten vill se sådan statlig intervention i marknadsekonomin.

Det märks inte minst i S-kongressens beslut om folkblandning. Ny storskalig social ingenjörskonst inriktad på att locka 1,2 miljoner utrikesfödda väljare varav cirka 500 000 i utsatta områden. Besluten talar om blandad bebyggelse i varje bostadsområde, med hundratusentals subventionerade hyresrätter i landets ännu trygga välfungerande småhusområden. Detta medelst en ny nationell förköpslag, obligatorisk allmännytta fri från gängse upphandlingskrav, och en ny nationell bostadsanvisningslag som ska utgå från nationell segregationsbekämpning.

Mot denna fond kan även politiken för nedstängda, i dag översökta, friskolor ses. Alla ska bo och studera blandat oavsett vad den enskilda familjen önskar.

***

Socialdemokraternas nya vänsterlutning märks även i synen på arbetslinjen. Här har ”politikutvecklingsarbetet” under Magdalena Andersson lagat till en cocktail av höjda bidrag via a-kassan, krav på en generell arbetstidsförkortning via lag eller avtal, försämrat jobbskatteavdrag för breda löntagargrupper, och slopad självrisk i sjukförsäkringen med borttagen karens för den som stannar hemma från jobbet.

Här adderas även avskaffat bidragstak, återställande av ny kvalificeringsperiod för nyanländas bidrag, och ett förändrat pensionssystem där livslångt arbete med hög livsinkomst inte längre premieras.

Jag har varit med länge i svensk politik – men aldrig har jag sett liknande S-politik som på bredden i alla system kraftfullt undergräver incitamenten att arbeta. Detta urholkar snabbt antalet arbetade timmar i ekonomin och på sikt välfärdens finansiering.

Övertaget just nu beror enbart på att Tidö-sidan ännu inte i någon stor omfattning konsumentupplyser om konsekvenserna av ett S-lett maktövertagande.

När ”Blandningsvalet genom Bebyggelse och Bidrag” utspelats fram till september 2026 så kommer S-strategin helt sakna trovärdighet, för denna bygger till stor del på att ge sken av små skillnader över blockgränsen. Strategin vilar på den osannolika förhoppningen att S-politiken förblir ogranskad i fem månader till.

Dagens rödgröna opinionsmässiga övertag – med drygt 200 000 väljare av omkring 6 miljoner röstberättigande med normalt svenskt valdeltagande – innehåller för liten fallhöjd om vi ser till ett historiskt genomsnitt. Övertaget just nu beror enbart på att Tidö-sidan ännu inte i någon stor omfattning konsumentupplyser om konsekvenserna av ett S-lett maktövertagande.

Politik är ett nollsummespel. Det skiljer politik från riktiga marknader. Politiska kampanjer som är framgångsrika bygger därför på en mycket tydlig kontrast. Blir skillnaderna otydliga så är det denna enskilda faktor som faktiskt skulle kunna rädda kvar S-ledningen.

När Sverige nu går in i en lång valrörelse vet väljarna vad den har om Ulf Kristersson får fortsatt förtroende. Men inte alls vad de får med Magdalena Andersson. Där finns nu bara en ”black box”.

Intrycket hos väljarna blir osäkerhet i kombination med splittring. Centerpartiet säger att Vänsterpartiet är diskvalificerat i dagens skarpa geopolitiska säkerhetsläge. När två av fyra rödgröna partier vill lämna Nato, ifrågasätts ifall en sådan svensk regering kan uppfattas som trovärdig Nato-allierad.

Frågan är om Centerpartiet kan köpa ens något av de andra rödgröna partiernas politik? Med S-strategin tvingas väljarna ”köpa grisen i säcken”. Blir det kraftigt sänkta straff för grova brottslingar, eller hyfsat bibehållna? Blir bensinpriset snabbt 30 kronor litern, eller behålls dagens lägre priser? Hur mycket större blir migrationen, hundratusentals nya flyktingar eller ”bara” ökat mottagande av kvotflyktingar? Blir det höjd fastighetsskatt, eller kvarstår dagens?

En fingervisning för väljarna om hur en rödgrön regering – som inkluderar Centerpartiet – skulle bli är att studera S-ledningens utpekade skyltfönster Stockholm. Här bor 25 procent av befolkningen och därmed många väljare. I Region Stockholm, landets näst största parlament, har Centerpartiet inte orkat hålla emot de tre andra partierna till vänster.

Sakpolitikens inriktning i det rödgröna skyltfönstret grusar därmed den pragmatiska bild som S-strategerna försökt sätta. 

Efter valet 2022 tog Socialdemokraterna över den styrande posten i både staden och regionen. På kommunal och regional nivå har de därefter i fyra år arbetat för att “ta tillbaka kontrollen”. Detta har resulterat i att staden lånar mer än en miljon i timmen och miljardunderskotten växer. I regionen har mer än 140 vårdmottagningar klappats igen till följd av besluten att stänga ner privata aktörer. Detta med 26 procents högre vårdköer som följd. Vi ser här rekordhöga skattenivåer i dyrtider. Det kan ställas mot hela rikets 28 procents minskade köer. Med skattelättnader för över 5 000 kronor för en vanlig genomsnittsfamilj.

Den aggressiva ideologiserade politik som förts i Stockholm visar att den rödgröna tyngdpunkten ligger till vänster. Centerpartiet kan med sina få mandat inte bromsa.

Sakpolitikens inriktning i det rödgröna skyltfönstret grusar därmed den pragmatiska bild som S-strategerna försökt sätta. Högerns politik på två helt centrala områden för väljarna, inom migration och kriminalpolitik, påstås ligga nära en rödgrön regerings. Detta trots att Socialdemokraterna röstat nej till en fjärdedel av Tidö-regeringens åtgärder. De två andra vänsterpartierna till tre fjärdedelar.

På senare tid har Magdalena Anderssons tidigare starka mandat kringskurits av S-interna revolter på just dessa två områden. Det märks när S-ledningen nu tagit ställning mot regeringen i straffåldersfrågan och i kvalificeringskravet för nyanländas tillgång till bidrag.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Socialdemokraterna har haft en fallande trend under lång tid. Mycket av problemen är strukturella. I takt med att S-strategin, på det sätt jag här beskrivit, fortsätter falla samman kommer fler S-interna spänningar kunna skapas. Detta utsätter S-ledningens valplanering för ökat internt ifrågasättande. Mitt under pågående valkampanj. I en tid då den andra sidan av politiken visar upp en mer enad front än någonsin.

Frågan är om Magdalena Andersson har förmågan att vrida om S-strategin i takt med att verkligheten förändras. Eller om oppositionen sitter fastlåsta i den spelplan som de parkerat sig själva i sedan valnederlaget 2022.