Ett problematiskt fredspris

Att den norska Nobelkommittén har tilldelat Navi Pillay Nobels fredspris 2026 är ett beslut som faktiskt förtjänar allvarlig kritik, inte för att hennes tidigare arbete mot apartheid och för internationell rättvisa är utan betydelse, men för att hennes senaste insats väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet, objektivitet och juridisk integritet.

Pillay ledde den FN-kommission som i september 2025 hävdade att Israel gjort sig skyldigt till folkmord i Gaza. Kommissionen anklagade dessutom Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, president Isaac Herzog och dåvarande försvarsminister Yoav Gallant för uppvigling till folkmord.

Men hur kom kommissionen fram till dessa slutsatser? En närläsning av rapporten visar att den uppenbart har en rad allvarliga problem: selektiva citat, utelämnat sammanhang och en juridisk argumentation som inte alls uppfyller de krav som folkmordskonventionen ställer.

Folkmord är inte bara en stämpel som kan sättas på omfattande civilt lidande, oproportionerlig krigföring eller ens krigsförbrytelser.

Det mest anmärkningsvärda gäller själva kärnan i folkmordsbegreppet, det som kallas ”dolus specialis” och är det avgörande juridiska kravet. Folkmord är inte bara en stämpel som kan sättas på omfattande civilt lidande, oproportionerlig krigföring eller ens krigsförbrytelser. Enligt 1948 års folkmordskonvention krävs ”dolus specialis”, en särskild ”avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp” som sådan. Det är just denna ”förintelseavsikt” som skiljer folkmord från andra brott i den internationella straffrätten. Internationella domstolar som FN:s domstol ICJ eller Jugoslavien- och Rwandatribunalerna ICTY och ICTR har ställt mycket höga beviskrav på detta: folkmordsavsikten måste vara den enda rimliga slutsatsen av den bevisning man åberopar. Pillays kommission erkänner också denna princip i rapportens punkt 160. Ändå är det uppenbart att kommissionen i praktiken undergräver den genom att använda dubbeltydiga formuleringar, lösryckta citat och krigets i allmänhet förödande konsekvenser som bevis för en avsikt att förinta palestinier som folk.

Detta är en fundamental invändning, för att visa att civila har dödats är inte detsamma som att visa att de dödats med avsikten att förinta en skyddad grupp. Inte heller innebär ett möjligt krigsbrott automatiskt folkmord. Om den distinktionen suddas ut förlorar folkmordsbegreppet i praktiken sin juridiska precision.

Kommissionen åberopar exempelvis ett uttalande där Benjamin Netanyahu förklarar att platser där Hamas är grupperat, gömmer sig och opererar ska ”förvandlas till ruiner”. Han uppmanade dock samtidigt Gazas invånare att lämna området eftersom Israel kommer att genomföra kraftfulla militära operationer. Kommissionen fäster särskild vikt vid hans användning av uttrycket ”wicked city” och tolkar formuleringen som ett uttryck för fientlighet mot Gazas befolkning som helhet, men här uppstår ett uppenbart tolkningsproblem därför att i hela citatet identifierar Netanyahu uttryckligen Hamas militära positioner som mål och uppmanar civila att lämna området. Denna uppmaning att evakuera bevisar naturligtvis inte att efterföljande militära operationer är lagliga. Men det är lika orimligt att utan vidare tolka den som bevis för en avsikt att förinta just de civila som uppmanas att lämna.

Än mer problematisk är behandlingen av Netanyahus hänvisning till ”Amalek”. Den 28 oktober 2023 citerade han orden ”Remember what Amalek did to you”, en hänvisning till Femte Moseboken 25:17, där israeliterna uppmanas att minnas ett historiskt angrepp. Kommissionen kopplar däremot uttalandet till en annan bibeltext, Första Samuelsboken 15, som innehåller en befallning om förintelse, men detta är faktiskt två olika textställen med olika formuleringar. Uppmaningen att minnas Amalek förekommer brett i judisk minneskultur kring Förintelsen och används till exempel av det judiska förintelsemuseet Yad Vashem. 

Ett annat av kommissionens ”bevis” är lika tveksamt.

Ett annat av kommissionens ”bevis” är lika tveksamt. Den 9 oktober 2023, endast två dagar efter Hamas terrorangrepp, använde dåvarande försvarsminister Yoav Gallant uttrycket ”human animals”. Det är ett grovt och avhumaniserande uttryck som förtjänar kritik, även om det måste sättas in i sammanhanget av vreden omedelbart efter Hamas angrepp. Den juridiskt avgörande frågan är dock vem han syftade på. Pillays kommission använder uttalandet som en del av bevisningen för folkmordsavsikt riktad mot palestinierna, men problemet är att Gallant i en rad uttalanden uttryckligen identifierade Hamas som Israels fiende. Redan den 7 oktober förklarade han att Hamas hade inlett ett krig mot Israel och skulle hållas ansvarigt. Den 8 oktober jämförde han Hamas med IS. Den 11 oktober beskrev han återigen målet som att förstöra Hamas terrororganisation.

Kommissionen konstaterar dessutom själv att Gallant dagen efter det omstridda uttalandet använde samma uttryck med en uttrycklig hänvisning till Hamas och då måste man fråga sig varför den tidigare formuleringen nödvändigtvis ska tolkas som riktad mot hela det palestinska folket? Det finns ett stort antal offentliga uttalanden där Gallant pekar ut Hamas som målet för krigföringen, vilket kommissionen märkligt nog helt bortser från.

Det tydligaste exemplet på problemet med selektiv citatkonst är dock behandlingen av president Isaac Herzog. Kommissionen lyfter fram hans uttalande den 14 oktober 2023, en vecka efter anfallet mot Israel, om att en hel nation bar ansvar och att det var fel att hävda att civila inte kände till vad som pågick. Orden är problematiska och kan med rätta kritiseras, men vad sade Herzog mer? Vid samma presskonferens förklarade han att den israeliska militären försökte skilja fienden från civilbefolkningen, varna civila, genomföra evakueringar och minska skadorna på befolkningen. När han omedelbart konfronterades med tolkningen att han höll alla Gazabor ansvariga invände han uttryckligen att det inte var vad han hade sagt. Han talade också om palestinier som var oskyldiga och motsatte sig Hamas. I senare intervjuer upprepade Herzog att många civila i Gaza var oskyldiga och att Israel måste försöka skydda dem.

Det mest anmärkningsvärda är att kommissionen själv, i punkt 231, medger att Herzogs uttalande inte uttryckligen uppmanade till folkmord, men ändå används det som en del av underlaget för slutsatsen att han uppviglat till folkmord. Detta är mycket märkligt: om ett uttalande kan tolkas på flera sätt, och talaren dessutom omedelbart förtydligar sin avsikt, hur kan då den mest belastande tolkningen utan vidare ges företräde?

Man kan också med rätta rikta kritik mot hur kommissionen behandlar krigets militära sammanhang. Hamas massaker den 7 oktober 2023, gisslantagandet, organisationens omfattande tunnelsystem i Gaza och användningen av civil infrastruktur är nästan osynlig i rapporten, vilket inte är en oväsentlig detalj. När det finns militära mål i tätbefolkade områden måste varje attack fortfarande uppfylla krigets lagar, inklusive kraven på proportionalitet och försiktighet, men att det finns sådana militära mål är centralt för att förstå varför en attack genomförts och vilken avsikt som kan tillskrivas angriparen. Hamas användning av civila miljöer befriar inte Israel från dess skyldigheter enligt den internationella humanitära rätten, men på motsvarande sätt kan Hamas roll i kriget inte ignoreras när man försöker avgöra om Israels handlande syftat till att bekämpa en väpnad organisation eller till att förinta en befolkningsgrupp.

Det finns ytterligare en omständighet som i grunden skiljer kriget i Gaza från verkliga folkmord i modern tid. Armenierna i det dåvarande Osmanska riket, Europas judar under Förintelsen, tutsierna i Rwanda och de bosniska muslimerna i Srebrenica hade ingen möjlighet att stoppa sina förövares massmord genom att uppfylla ett konkret militärt krav. De förföljdes och mördades ovillkorligt på grund av sin grupptillhörighet, inte därför att en väpnad organisation vägrade frige gisslan och lägga ned vapnen.

Den avgörande möjligheten fanns uppenbart i Gaza, vilket Navi Pillays kommission förbiser: Hamas hade kunnat avbryta kriget omedelbart genom att frige gisslan från den 7 oktober 2023, lägga ned vapnen och upphöra med sina hundratals raketattacker mot Israel. Det hade inte automatiskt garanterat att Israel avslutade samtliga militära operationer, men det hade undanröjt Israels offentliga krigsmål och skapat förutsättningar för ett omedelbart slut på striderna.

Ett krig vars uttalade mål är att besegra en väpnad organisation och befria dess gisslan har ett annat syfte, även om dess genomförande kan innefatta allvarliga brott mot krigets lagar.

Detta är en principiellt viktig skillnad; ett verkligt folkmord syftar till att förinta en befolkningsgrupp som sådan. Ett krig vars uttalade mål är att besegra en väpnad organisation och befria dess gisslan har ett annat syfte, även om dess genomförande kan innefatta allvarliga brott mot krigets lagar. Hur kan en kommission som påstår sig undersöka Israels avsikt att förinta palestinierna samtidigt nästan helt bortse från att Hamas hade möjlighet att undanröja de uttalade militära skälen för kriget? Just detta är en av de mest avgörande svagheterna i rapportens analys: Hamas behandlas knappast som en självständig aktör med ansvar för sina handlingar, medan Israels militära operationer tolkas genom antagandet att deras egentliga syfte måste vara folkmord.

Varför gör nu allt detta fredspriset så problematiskt? Navi Pillay har en lång och betydelsefull karriär bakom sig. Hennes insatser mot apartheid och inom internationell straffrätt som domare i ICC är verkliga meriter, men just därför borde kraven på hennes juridiska metod vara särskilt höga. Nobelkommittén framhåller hennes integritet, oberoende och betydelse för internationell rätt, men då måste man också kunna ställa frågan hur dessa ideal förenas med de allvarliga invändningar som riktats mot kommissionsrapporten.

Den palestinska civilbefolkningens lidande är verkligt. Eventuella israeliska krigsförbrytelser måste utredas och ansvariga ställas till svars. Detsamma gäller Hamas brott, som var ohyggliga och tveklöst kan väcka misstankar om att avsikten var folkmord, genom att syfta till utplåning av den judiska staten Israel. Folkrätten kan inte bygga på olika beviskrav beroende på vem som står anklagad. Nobels fredspris borde hedra dem som stärker förtroendet för folkrätten genom konsekvent, opartisk och rättssäker tillämpning.

När Nobelkommittén belönar en person vars senaste stora utredning är föremål för så allvarlig och konkret metodkritik, utan att på allvar bemöta denna kritik, riskerar den att försvaga just den rättsordning som priset sägs försvara.

Fotnot: Denna artikel bygger delvis på resonemang i artikeln ”Rebuttal to the Pillay Commission’s September 16, 2025 Conference Room Paper” av Salo Aizenberg från organisationen UN Watch.