Länge försökte Mellanösterns ledare bejaka Västs tekniska framsteg men förkasta dess liberala värderingar. Det skifte som ägt rum på 2000-talet, främst förkroppsligat av Saudiarabien och Förenade Arabemiratens kursomläggningar, visar att moderniteten lever i Mellanöstern, skriver Andreas Birro.
Den 30 september 2026 försökte andrepiloten på Flight 1073 kapa och sedan störta planet med en yxa. Enligt emiratiska myndigheter var målet Ben Gurion-flygplatsen. Passagerarna övermannade honom, och planet nödlandade i saudiska Tabuk. Alla 172 ombord överlevde.
Men det mest anmärkningsvärda med Flight 1073 var inte att alla överlevde. Det var att flygningen över huvud taget kunde äga rum. För bara två decennier sedan hade ett emiratiskt passagerarplan på väg från Dubai till Tel Aviv varit otänkbart. I dag har Förenade arabemiraten (FAE) blivit ett av israelernas populäraste resmål. Bara under 2025 besökte omkring 1,5 miljoner israeler landet. Än mer talande är vad som hände när planet tvingades ned i Saudiarabien. Ett land som länge förkroppsligade Mellanösterns religiösa och politiska motstånd mot Israel blev en tillfällig fristad för israeliska resenärer.
Mitt i Mellanösterns till synes olösliga konflikter håller något på att förändras. Gamla fiender närmar sig varandra och nya intressen tränger undan gamla lojaliteter. För att förstå varför måste vi gå tillbaka till den moderna Mellanösterns födelse.
Lejonparten av staterna i området grundades ur de två världskrigen, som relativt artificiella konstruktioner. De drogs in i kalla krigets logik, där väst framställdes som imperialistiskt och Sovjetunionen och Kina som de nya nationalstaternas befriare. Vissa ställde sig på västs sida, andra på Sovjetunionens. Alla hatade de Israel, eftersom landet blev en spegel av regionens egna tillkortakommanden. Här fanns människor med liknande kulturella och historiska rötter, men som presterade bättre. Konkurrensen med Israel och rivaliteten mellan varandra gödde en känsla av underlägsenhet och en vilja att hitta genvägar till moderniteten. En sådan genväg erbjöds av vänstern.
Under 1950- och 1960-talen försökte Egypten, Syrien och Irak forma en ny regional ordning byggd på arabisk nationalism, antiimperialism och socialism, med drömmen om en enad arabvärld, fri från västerländskt inflytande och stark nog att utmana Israel. Rivaliteten mellan ledarna visade sig dock starkare än enhetsdrömmen, och den gemensamma staten Förenade arabrepubliken föll samman efter bara tre år. Sexdagarskriget 1967 blev den avgörande vändpunkten. Egypten förlorade Sinai, Syrien Golanhöjderna och Jordanien Västbanken och Östra Jerusalem. Nederlaget undergrävde panarabismens löften om frigörelse, modernisering och enhet. Fredsslutet mellan Egypten och Israel 1979 splittrade den nationalistiska fronten ytterligare.
Nederlaget 1967 undergrävde panarabismens löften om frigörelse, modernisering och enhet.
I det ideologiska tomrummet växte islamismen. För dem var nederlagen ett bevis på att samhällena hade vänt sig bort från islam, och när den sekulära nationalismen förlorade sin trovärdighet fick Muslimska brödraskapet nytt utrymme. Resultatet blev flera olika islamistiska projekt: ayatolla Khomeinis shiitiska revolution i Iran 1979, Hizbollah i Libanon med iranskt stöd efter Israels invasion 1982 och Hamas i Gaza 1987. Den forcerade moderniteten hade inte skapat den stabila samhällsordning som dess förespråkare utlovat, och dess misslyckande föranledde en motreaktion som skulle omforma regionen.
Men varför tog just dessa reaktioner form? Svaret går delvis att hitta utanför regionen. Enligt Mellanösternkännaren Hussein Abubakr Mansour har den arabiska idévärlden i stor utsträckning följt västvärldens intellektuella utveckling, från totalitära ideologier till postmodernism och identitetspolitik. Detta bekräftas av Ian Buruma och Avishai Margalit i Occidentalism (Penguin Publishing, 2004), en bok som med en blinkning till Edward Saids klassiska Orientalism menar att stereotypa föreställningar om fienden inte är förbehållna västvärlden. Även våra motståndare bär på sina egna förvrängda bilder av oss.
De visar hur hatet mot västerlandet, också i arabvärlden, har vuxit fram ur en idé med förvånansvärt europeiska rötter. Föreställningen att väst står för en kall, själlös rationalism, medan den egna nationen eller kulturen bär på en djupare andlighet och en varmare gemenskap, formades till stor del av den tyska romantikens reaktion mot upplysningen.
Idéer som senare kom att prägla japansk ultranationalism, rysk imperialism och arabisk islamism har delvis sitt ursprung i Europas egen intellektuella historia. Den amerikanska historikern Jeffrey Herf utvecklar en närliggande tanke med det han kallar reaktionär modernism. Han beskriver hur tyska nationalister kunde omfamna den moderna teknikens kraft och samtidigt förkasta liberalismen, kapitalismen och de universella ideal som hade följt med moderniteten. Det var ingen enkel längtan tillbaka till det förflutna, utan ett försök att använda framtidens verktyg för att återupprätta en föreställd nationell storhet.
Första världskriget visade att den tekniska utvecklingen inte gick att välja bort, allra minst för en stat som ville hävda sig mot sina rivaler. Herf fångar just denna kombination, modernitetens medel i förening med en revolt mot dess liberala ideal. I Indien kan hindunationalismen exempelvis förena löften om nationell återfödelse med en uttalad ambition att göra landet till en teknologisk stormakt. I Ryssland kombineras modern militär och industriell kapacitet med en berättelse om att landet måste försvara sin särart mot ett dekadent väst.
Samma motsättning går att känna igen i Mellanöstern, där ledare syftat till att förena religiös eller nationalistisk retorik med en offensiv satsning på industri, infrastruktur, digital teknik och ekonomisk tillväxt. Motståndet mot västerländska värderingar behöver inte innebära ett nej till modern teknik. Tvärtom kan tekniken bli ett vapen i kampen mot de idéer om individualism, sekularisering och universella rättigheter som också har vuxit fram ur moderniteten. Det är inte moderniteten som sådan som avvisas, utan rätten att själv bestämma vart den ska leda.
***
Att få välja modernitetens medel men själv bestämma dess mål blev ett återkommande mönster. Om denna halvmesyr präglade Mellanösterns 1900-tal, vad skulle då komma att prägla dess 2000-tal?
Den stora förändringsresan började med att tyngdpunkten i regionen förflyttades mot Gulfen. Oljeboomen efter 1973 stärkte Saudiarabien och de mindre gulfmonarkierna, medan den iranska revolutionen 1979 skärpte konkurrensen om Mellanösterns framtid. Saudiarabien använde sina resurser till att sprida wahhabismen internationellt, men efter terrorattackerna den 11 september 2001, då 15 av de 19 kaparna var saudiska medborgare, kom kopplingen mellan saudisk religiös konservatism och jihadism under hårdare granskning. Den här gången ledde det inte till att man slog vakt om den gamla linjen, utan till en grundlig omvärdering.
Islamiska staten förstärkte detta på 2010-talet genom att utmana inte bara väst och Iran utan också arabmonarkiernas religiösa legitimitet, samtidigt som rivaliteten med Iran hårdnade efter USA:s invasion av Irak 2003. Saudiarabien och FAE började därför motarbeta politiska islamistiska rörelser och främja en mer statscentrerad ordning. Omorienteringen drevs av två processer samtidigt, en genuin omvärdering av den våldsamma islamismens konsekvenser och en geopolitisk kamp om vem som skulle forma regionens framtid.
I FAE tog denna kursändring en särskilt tydlig form. Under president Mohammed bin Zayed växte en modell fram där ekonomisk modernisering, religiös tolerans och en stark sekulär statsapparat blev centrala delar av landets internationella profil. Emiraten började betrakta politisk islam, i synnerhet Muslimska brödraskapet, som ett hot mot statens stabilitet och monarkins legitimitet. Efter den arabiska våren 2011 blev denna hållning alltmer offensiv och Abu Dhabi stödde motkrafter till islamistiska rörelser och bidrog till att forma en regional front mot politisk islam. Samtidigt satsade landet på att framstå som ett modernt, internationellt nav för handel, finans, turism och teknologi. Det innebar inte att religionen försvann ur statens själ, men ekonomisk utveckling och geopolitisk handlingsfrihet vägde tyngre än ambitionen att sprida en gränsöverskridande religiös ideologi.

Länge kunde gulfmonarkierna förena avancerad infrastruktur och växande välstånd med religiös konservatism och begränsad politisk frihet. Men jihadismens framväxt blottlade motsättningarna i modellen. Det handlar inte om att omfamna någon västerländsk liberal demokrati, utan om insikten att modernisering kräver mer än skyskrapor, teknik och kapital. Också samhällets normer måste omprövas.
Närmandet mellan Israel och arabvärlden har blivit ett av de mest betydelsefulla geopolitiska skiftena i Mellanöstern under 2000-talet. Genom Abrahamavtalen 2020 normaliserade Israel sina relationer med FAE och Bahrain, följt av nya diplomatiska och ekonomiska kontakter med andra länder i regionen. Utvecklingen har inte bara handlat om diplomati på papperet, utan också om turism, flygtrafik, handel och företagsinvesteringar. Samtidigt har Saudiarabien, trots att landet inte formellt normaliserat sina relationer med Israel, närmat sig möjligheten till ett historiskt avtal. USA-ledda förhandlingar har kretsat kring saudiska säkerhetsgarantier, amerikanskt försvarssamarbete och civil kärnteknik, i utbyte mot saudisk normalisering med Israel.
Saudiarabien är samtidigt fortfarande den stora pusselbiten som saknas rent diplomatiskt. I juli 2026 kopplade Donald Trump ett amerikansk-saudiskt avtal om civil kärnenergi till att Saudiarabien normaliserar relationerna med Israel. Riyadh har fortsatt kräva en trovärdig väg till en självständig palestinsk stat. Men kanske finns det andra vägar framåt än den traditionella tvåstatslösningen. Ett exempel är shejken Wadee al-Jaabari i Hebron, som vill bryta med den palestinska myndigheten och skapa ett självstyrande emirat i samarbete med Israel, inspirerat av just Abrahamavtalen.
Men det viktiga är att FAE och Saudiarabien inte bara genomgår en ekonomisk omvandling, utan också en omförhandling av religionens roll i samhället. I Abu Dhabi står nu Abrahamic Family House, där en moské, kyrka och synagoga samsas under samma tak, som symbol för en ny officiell berättelse om islam och religiös samexistens. Vi har lärt oss i väst att islam är inkompatibel med öppenhet, handel och samexistens med oss, att Mellanöstern aldrig har förändrats.
Att det är fel bekräftar redan ett dokument från 2019. Då undertecknade påven Franciskus och storimamen vid al-Azhar ett dokument om mänskligt broderskap i Abu Dhabi. Där framställs religionsdialog, mänsklig värdighet och fredlig samexistens inte som eftergifter till en sekulär västerländsk världsbild, utan som värden med religiös legitimitet. Dokumentet betonar att religiös mångfald är förenlig med Guds vilja och att religion inte får användas för att rättfärdiga hat, förtryck eller våld.
Deklarationen har följts av lagändringar. FAE införde senare civila familjerättsliga alternativ för icke-muslimer och avkriminaliserade flera handlingar som tidigare varit föremål för religiöst färgad strafflagstiftning. I Saudiarabien har kronprins Mohammed bin Salman gått längre i att omforma det offentliga livet. Den religiösa polisens befogenheter har begränsats, kvinnor har fått köra bil och biografer, konserter och annan offentlig underhållning har återvänt efter decennier av restriktioner. När Riyadh Comedy Festival hölls hösten 2025, med bland andra Dave Chappelle, Kevin Hart och Bill Burr, blev det en stor debatt i USA som mest handlade om huruvida komikerna lät sig användas för att tvätta en diktaturs rykte. Argumentet att utbyte och öppenhet kan förändra mer än bojkott framfördes nästan bara av de medverkande själva och fick sällan samma genomslag, trots att festivalen erbjöd saudiska åskådare en humor som är närmast sensationell i ett så konservativt land.
Saudiarabien vill moderniseras utan att överge islam, men det innebär också att den religiösa traditionen måste ges en ny samhällsroll.
Modernitetens genombrott i Gulfstaterna består därför inte bara i finanscentrum och futuristiska stadsprojekt utan också i försöket att göra religiös identitet förenlig med internationellt kapital, turism och ett mer öppet offentligt liv.
Saudiarabien vill moderniseras utan att överge islam, men det innebär också att den religiösa traditionen måste ges en delvis ny samhällsroll. I strategin Vision 2030 beskrivs målet som ett samhälle med starka rötter i islam, nationell stolthet och saudiskt kulturarv, men också med moderna bekvämligheter, underhållning, välfärd och hög livskvalitet. Moderation och tolerans lyfts fram som islamiska värden. När kronprins Mohammed bin Salman 2017 lovade att återföra landet till en moderat form av islam, öppen för andra religioner och omvärlden, utmanade han samtidigt den religiösa konservatism som länge dominerat det saudiska offentliga livet. Vision 2030 handlar därför inte bara om ekonomisk diversifiering, utan också om att omforma det saudiska samhället.
I Saudiarabien hade det länge funnits en maktbalans mellan den wahhabitiska religiösa eliten och huset Saud. Den iranska revolutionen 1979 visade att en monarki kunde störtas i islams namn. Och efter ockupationen av Stora moskén i Mecka samma år stärkte de religiösa krafterna sitt grepp om samhället och drev igenom en långtgående social kontroll. Perioden därefter kan således betraktas som ett historiskt undantag snarare än som en självklar fortsättning på landets utveckling. Dagens saudiska liberaliseringar kan därför delvis förstås som en återgång till den utvecklingslinje som Saudiarabien följde före 1979.
***
Men reformer uppifrån är bara hållbara om samhället följer med. Vad säger då människorna själva?
Även akademisk data stödjer förändringen i Mellanöstern i allmänhet och i Gulfen i synnerhet. Sociologiprofessorn Mansoor Moaddel har med hjälp av många års undersökningar tittat på hur uppfattningar förändrats i regionen. Saudiarabien uppvisar kanske den mest anmärkningsvärda förändringen, eftersom den sker i ett land där monarkin legitimerar sin makt genom islam och där politiska attityder är särskilt känsliga att undersöka. Mellan 2003 och 2011 sjönk andelen saudier som ansåg att det var mycket viktigt att genomföra sharia från 73 till 35 procent. Det innebär en minskning med 38 procentenheter på bara åtta år. Resultatet är särskilt intressant mot bakgrund av att Saudiarabien länge förknippats med religiös konservatism och en stark koppling mellan religiös auktoritet och politisk makt.
Trenden är tydlig, men ingen garanti. Vad får normaliseringen att bestå, och vad kan vända den?
Det som talar för att normaliseringen kommer att fortsätta är att den trots kriget i Gaza har bestått i praktiken. Nya avtal, ökad handel och fördjupat samarbete har knutit Israel närmare framför allt FAE och Marocko. Den gemensamma rivaliteten med Iran har bidragit till att föra länderna närmare varandra. Men samma utveckling rymmer också fröet till en ny splittring.
När den iranska motvikten försvagas förändras förutsättningarna för den regionala maktbalansen. Saudiarabien har därför börjat positionera sig på ett annat sätt, med närmare band till Turkiet och Pakistan och en större betoning på sin egen regionala maktställning. Det handlar inte nödvändigtvis om två fasta block, utan om en begynnande renässans för den äldre kampen om regionalt inflytande, där gårdagens partner kan bli morgondagens rival. I den konkurrensen kan Palestinafrågan och motståndet mot Israel bli verktyg för Riyadh att utmana FAE:s och Israels växande samarbete, samtidigt som Saudiarabien försöker befästa sin egen ställning som den arabiska världens ledande makt.
Flight 1073 kunde bara flyga för att något redan hade förändrats. Om utvecklingen håller i sig faller föreställningen att historien är ett öde och att vissa samhällen är dömda att förbli fångar i sitt förflutna. Mellanöstern kan gå från att vara en symbol för modernitetens misslyckande till ett bevis på dess återkomst.
Dubais skyline. Förenade arabemiraten har normaliserat relationen med Israel de senaste åren. Foto: Kamran Jebreili/AP