Samhälle Åsikt
Högerns plan B: Håll ut, håll ihop och använd mandaten
Plan A för partierna till höger är förstås att vinna valet, men det behövs också en plan B ifall man förlorar. För svensk borgerlighet gäller det då att inte upprepa misstagen från 2014 och 2018. Det skriver Per Rosencrantz.
Med knappt två veckor kvar är valet långt ifrån över. Tvärtom skulle vän av ordning kunna hävda att det faktiskt bara har börjat. Cirka 30 procent av väljarna bestämmer sig den sista veckan, och för den stora grupp väljare som inte är särskilt intresserade av politik är det först under valrörelsens sista dagar som valet på allvar börjar engagera.
Trots att förtidsröstningen öppnade den 26 augusti väntade omkring hälften av väljarna till valdagen förra gången. Hela 55 procent av Liberalernas väljare uppgav i vallokalsundersökningen 2022 att de bestämde sig för partiet under den sista veckan. Om Liberalerna klarar spärren eller inte – vilket också kan avgöra om det blågula laget får majoritet och Ulf Kristersson kan bli omvald som statsminister – är därför fortfarande en öppen fråga, även om förutsättningarna är betydligt sämre denna gång.
Plan A för partierna till höger är givetvis att vinna valet. Men varje strategi behöver också en plan B: vad händer om man förlorar? Här har svensk borgerlighet sedan 2014 upprepade gånger dragit det korta strået. Trots att det funnits en högermajoritet i riksdagen har socialdemokratiskt ledda regeringar kunnat tillträda. Det finns ingen anledning att göra om samma misstag igen.
***
Valrörelsen 2026 tar slut klockan 20 när vallokalerna stänger den 13 september. Kampen om regeringsmakten behöver inte göra det. S, V och MP samlar tillsammans omkring 45 procent i Poll of Polls, motsvarande drygt 160 mandat. En valförlust för Tidöpartierna innebär därför inte automatiskt att Magdalena Andersson har en regering.
För att få en majoritet bakom sig behöver Andersson även Centerpartiet. Där börjar problemet. Vänsterpartiet har ett kongressbeslut om att inte släppa fram en regering som partiet inte självt ingår i. Miljöpartiet har gett motsvarande besked. Centerpartiet säger samtidigt nej till en regering där V ingår. De fyra oppositionspartier som tillsammans kan vinna valet har alltså gått till val på besked som inte går ihop.
Ett sätt att runda problemet är det alternativ som bland annat Centerpartiet lyft: en regering med S, C och KD. Men inte heller den ekvationen går ihop. De tre partierna samlar omkring 44 procent och har inte tillsammans varit över 45 procent i opinionen sedan 2014. De behöver därför fortfarande stöd från vänster. Samtidigt har MP sagt nej till KD som regeringspartner och KD avfärdat rollen som stödparti åt en S-ledd regering. Till detta kommer stora sakpolitiska motsättningar, inte minst om kärnkraften.
Hur Andersson än vrider och vänder på regeringspusslet krävs att minst ett parti backar från ett centralt besked till väljare och medlemmar.
Hur Andersson än vrider och vänder på regeringspusslet krävs alltså att minst ett parti backar från ett centralt besked till väljare och medlemmar – eller, i Vänsterpartiets fall, från ett kongressbeslut.
Här hänvisar många till en deus ex machina-lösning: något parti kommer helt enkelt att byta fot efter valet.
Men varför skulle det ske? V, MP och C kan gå in i regeringsförhandlingarna stärkta av väljarna och belönade för de röda linjer de drivit i valrörelsen. Centerpartiet har dessutom sett vad som hänt med Liberalerna efter tidigare omsvängningar i regeringsfrågan. Om partierna gör bra val är det långt ifrån självklart att de dagen efter valet överger de besked de just gått till val på.
Det är Socialdemokraternas ansvar att lösa regeringsfrågan. Om ingen bryter sin röda linje kan regeringsbildningen dra ut på tiden, och om talmannens fyra förslag till statsminister faller följer ett extra val inom tre månader. Det är inget osannolikt tankeexperiment. Det är ett fullt möjligt resultat av den parlamentariska situation som kan uppstå efter den 13 september.
Högerns plan B kan därför sammanfattas enkelt: håll ut, håll ihop och använd väljarnas mandat.
***
Alla valresultat kräver självreflektion som förhoppningsvis kan leda till förbättring. Men stressa inte den processen och dra inte förhastade slutsatser. Ingen behöver avgå på valdagen och ingen behöver heller kräva någons avgång. Mandatperioden är lång. Det är inte bråttom. Låt eftervalsanalyserna göra sitt jobb.
Att i det läge som kan uppstå efter valet börja kräva ledande politikers avgång vore en utmärkt present till S.
Fredrik Reinfeldts avgång på valnatten 2014 bör tjäna som ett varnande exempel. Allting har sin tid, men valnatten är inte tidpunkten för plötsliga besked. Att i det parlamentariska läge som kan uppstå efter valet börja kräva ledande politikers avgång vore dessutom en utmärkt present till Socialdemokraterna.
Det finns goda skäl till tålamod. Regeringsbildningen tar tid. Valdagen är den 13 september, men det slutliga valresultatet väntas först omkring den 20 september. Den 28 september väljer den nya riksdagen talman och därefter börjar regeringsbildningen på allvar.
Kan den nuvarande regeringen inte tolereras av den nya riksdagen kommer den att avgå självmant eller tvingas avgå i en statsministeromröstning. Regeringen lämnar då inte omedelbart Rosenbad, utan övergår till att vara en övergångsregering. Statsråd och politiska tjänstemän sitter kvar tills en ny regering tillträder.
En övergångsregering får inte besluta om extra val och ska agera med återhållsamhet. Den bör i första hand hantera löpande och brådskande ärenden samt företräda Sverige internationellt. Efter valet 2018 dröjde det ända till januari innan en ny regering kunde tillträda. Då hade Stefan Löfven dessutom färre motstridiga röda linjer att hantera än Magdalena Andersson kan komma att ställas inför efter årets val – exakt den låsning som beskrivits ovan. Den nuvarande regeringen kan därför mycket väl ha flera månader kvar i Rosenbad även om Tidöpartierna förlorar valet.
***
Ulf Kristersson tillträdde 2022 med en faktisk majoritet bakom sig: 176 ledamöter röstade ja, 173 nej. Det skiljer sig från regeringarna Löfven och Andersson, som byggde på att andra partier tolererade dem snarare än aktivt stödde dem.
Skulle dagens opinionsläge stå sig till valdagen skulle M, SD och KD tillsammans få omkring 160 mandat. Det räcker inte för att bilda regering, men det är betydligt fler än Socialdemokraternas omkring 110 mandat och ungefär lika många som S, V och MP tillsammans.
Det vore ett stort misstag att tolka en valförlust som att Tidösamarbetet har spelat ut sin roll.
Det vore därför ett stort misstag att tolka en valförlust som att Tidösamarbetet har spelat ut sin roll. Tvärtom. Så länge M, SD och KD håller ihop utgör de ett parlamentariskt block som varje tänkbar regering måste förhålla sig till. Börjar partierna däremot distansera sig från varandra gör de Socialdemokraternas regeringsproblem betydligt enklare.
Cirka 160 mandat räcker inte för att regera, men det är mer än tillräckligt för att vara en parlamentarisk maktfaktor. M, KD och SD hade bara 154 mandat när de efter valet 2018 vann budgetomröstningen över den rödgröna övergångsregeringen. De hade lika många när de 2021 återigen besegrade regeringens budget.
Den parlamentariska styrkan blir tydlig redan vid valet av talman. Socialdemokraterna måste samla stöd utanför S, V och MP för att få igenom sin kandidat. Centerpartiets stöd kan inte tas för givet – partiet har inte röstat för en socialdemokratisk talmanskandidat sedan Urban Ahlin 2014.
Men den viktigaste prövningen kommer med budgeten. Den 16 november ska budgetpropositionen lämnas till riksdagen. Om regeringsbildningen fortfarande pågår kan en övergångsregering behöva lägga fram den. Partierna kan därefter lägga sina egna budgetmotioner, och det är riksdagen som i slutändan beslutar vilken budget som ska gälla.
M, SD och KD kan alltså lägga fram ett gemensamt budgetalternativ och använda de mandat väljarna gett dem. 2021 valdes Magdalena Andersson till statsminister samma dag som regeringen förlorade budgetomröstningen, vilket fick Miljöpartiet att lämna regeringen.
Vad händer om samma sak sker igen? Om M, SD och KD håller ihop och får igenom en gemensam budget, hur ska Socialdemokraterna samla MP och V bakom en regering som tvingas regera på en blågul budget?
Det kan visa sig att det inte går. Om Andersson inte lyckas samla ett regeringsunderlag och inget annat alternativ tolereras av riksdagen återstår till slut ett extra val.
Då måste högern vara redo.