Kommer det bli några liberala vinster för centern den här gången?

Under Almedalen 2018 dignade den unga alliansen ned under punsch och kubb vid Centerstudenters mingel. Många hade på sig gråa tjocktröjor i sommarvärmen, prydda med texten ”Kristersson Lööf 2018”. Det var en tid då Centerpartiet fortfarande såg sig som den självklara kärnan jämte Moderaterna i den borgerliga alliansen.

Några månader senare, den 4 december för att vara exakt, samlades tolv personer i Gripenstedtrummet på finansdepartementet – döpt efter Johan August Gripenstedt, den legendariska finansministern som var arkitekten bakom den liberala omvandling som Sverige genomgick i mitten av 1800-talet. I rummet fanns bland annat Annie Lööf och Martin Ådahl från Centerpartiet samt Tomas Eneroth och Max Elger från Socialdemokraterna. Det var början på de förhandlingar som skulle resultera i Januariavtalet, Alliansens slutgiltiga död. 

I detta nu stundar ännu en regeringsförhandling mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Inför den har jag bakgrundspratat med en rad personer som på olika sätt var med kring Januariavtalets tillblivelse. De där månaderna runt januari 2019, och de efterföljande åren när avtalets 73 punkter skulle drivas igenom, är självklara referenspunkter inför de kommande veckornas möten. Vad var det egentligen som fungerade då? Och vad finns det att lära när man förhandlar med Socialdemokraterna?

Många beskriver att det från början gick ganska bra där i rummet på finansdepartementet. Det som gjorde att socialdemokrater och centerpartister kunde komma överens på en rad punkter var att S inte gav bort utgifter utan regelförenklingar, som liberaliserad arbetsrätt. Det var lättare att börja där än att ställa skattesänkningar mot satsningar på välfärden. Och framför allt, man lovade utredningar, konstruktioner som inte var alltför definitiva – något som ständigt skulle påpekas av avtalets kritiker.   

Det var så man såg på Kristerssons försök, som ett övergivande av Alliansen.

Men sedan gick det trögare, det smälldes i dörrar och den 9 december röstade partiets partistyrelse mot en uppgörelse. Centerpartiet såg sig som ett utpräglat liberalt och borgerligt parti. Då gör det ganska ont att göra upp med Socialdemokraterna. Men där fanns också frågan om tillit: varför skulle deras ideologiska motståndare egentligen hålla det man lovat? Framför allt när papper som ingen fick se gjorde att Vänsterpartiets spöke var ständigt närvarande i rummet.

Men vi vet alla hur det slutade. Som journalisten Torbjörn Nilsson skrev i Expressen efter att Januariavtalet slutits handlade det troligtvis i slutändan inte om sakpolitik. Det första utkastet till ett avtal, det som inte gick igenom, och det avslutande Januariavtalet är förvånansvärt lika. Det som spelade roll var att centerpartisterna tappade förtroendet för att Ulf Kristersson var någon man kunde lita på i den liberalt präglade Alliansen. Man kände sig helt enkelt svikna.

Den avgörande anledningen var det försök Kristersson hade gjort för att bli accepterad som Sveriges statsminister – det som han själv i ett resonerande inlägg på Facebook kallade 3-2-1-lösningen. Moderaterna skulle bilda regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna, och så många allianspartier som ville fick vara med i regeringen eller välja att stödja den passivt.

Annie Lööfs efterföljande uttalande på en presskonferens tillsammans med Jan Björklund är värt att notera – ”vi kan inte tolerera en konservativ högerregering”. Det var så man såg på Kristerssons försök, som ett övergivande av Alliansen. Och det är även så C har betraktat Tidö-regeringen. Det har inte varit ett samarbete som drivit igenom borgerlig politik, och som gått för långt åt konservativt håll i invandringspolitiken, som många borgerliga opinionsbildare har beskrivit det. Det var ett konservativt och nationalistiskt samarbete från första början.

Inom C sågs det inte som att man valde att samarbeta med socialdemokratin – man blev ditknuffade av Moderaternas uppöppnande inför SD.

Men där fanns även förhandlingstekniska fördelar, enligt en del centerpartister. Liberal politik som gjordes upp i mitten skulle vara blocköverskridande, mer beständig än något avtal som slutits mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Och när det slutgiltiga Januariavtalets 73 punkter presenterades för riksdagsgruppen var det många som var förvånade – hade man verkligen fått igenom så här mycket? Det sågs nästan som klippt och klistrat från partiets partiprogram. Men i den positiva överraskningen fanns också ett av partiets stora felslut enligt flera av dem jag talar med. Man trodde att man ingått ett avtal om 73 punkter som Socialdemokraterna skulle genomföra. I själva verket medförde Januariavtalet ett djupgående budgetsamarbete mellan partierna i avtalet. Om olika punkter i ett avtal ska drivas igenom måste de trots allt föras in i en budget. Centerpartiet trodde att man tvingat Socialdemokraterna att genomföra liberal politik, men i själva verket hade man ingått ett intimt resonemangsäktenskap med sin tidigare ideologiska motståndare. Man hade missförstått samarbetets dynamik, eller om man så vill dess oavsiktliga konsekvenser.

Med budgetsamarbeten följer personliga relationer: morgonmöten på tisdagar, planeringsmiddagar och gemensamma pressträffar. Där finns också en känsla av att man representerar något gemensamt, något som kritiseras och attackeras av oppositionen.

Det är också den stora skillnaden mellan då och nu. Aversionen mot Socialdemokraterna är inte alls lika stark som 2018. Snarare tvärtom. Under fyra år har de båda partierna varit en del av samma opposition och centerpartister har vant sig vid tanken att S kommer vara den huvudsakliga samarbetspartnern vid en valvinst.

Centerpartister är trots allt en ideologisk och tunnhudad art.

Sådant påverkar också sättet att nu närma sig avtalsförhandlingar. Inför Januariavtalet handlade det om att visa upp stora liberala köttstycken, saker man tvingat Socialdemokraterna att gå med på. Något samtliga personer jag talat med tar upp är att mycket nu talar för att man kommer försöka bygga en Tidö-liknande konstruktion där basen är gemensamma politiska utgångspunkter. Mer pengar till landsbygden, sänkt skatt för låginkomsttagare, klimatsatsningar, välfärden.

Men det gör samtidigt att förutsättningarna för att få igenom utpräglat liberala reformer inte är lika goda som 2018. Då dinglade Stefan Löfvens politiska mål precis inom räckhåll – att spräcka alliansen. För att lyckas med det kunde S offra både det ena och det andra. Till och med en liberaliserad arbetsrätt. Nu är Centerpartiet ett liberalt parti, ensamt mot tre andra vänsterpartier. Och på andra sidan finns inte de tidigare allianskollegorna, utan ett sammansvetsat Tidö-gäng. 

Men samtidigt har centerpartisterna ända sedan det där mötet i Gripenstedtrummet allt mer vant sig vid att samarbeta med Socialdemokraterna. Under den senaste mandatperioden har man, även om det tog lite tid och kostade Muharrem Demirok jobbet som partiledare, vant sig vid att Magdalena Andersson är partiets statsministerkandidat. Man ser sig numera inte som en del i en borgerlig allians, utan som en del av den så ofta refererade breda mitten. Och den breda mittens självklara ledare är Socialdemokraterna. När Elisabeth Thand Ringqvist under onsdagen (16/9) twittrade ut sin bild av valresultatet tryckte hon på att fyra partier i den breda mitten går framåt. I den formuleringen ingår troligtvis, – centerledarens uttalande måste trots allt ofta tolkas som postmodern poesi – inte Moderaterna, utan MP, C, L och KD.

Centerpartiet har med andra ord blivit en del av ett nytt politiskt sammanhang, både socialt och politiskt.         

En som har drivit på för den mer samarbetsorienterade linjen är Matilda Molander, vd för den gröna liberala tankesmedjan Fores. När jag ringer upp för att prata om de stundande förhandlingarna kommer hon snabbt in på att Centerpartiet redan har anpassat sig efter socialdemokratin:

– Partiet har lärt sig av januariavtalet, närmat sig S och försökt skapa en allians som ska hålla ihop. I valrörelsen har man pratat mer om välfärdsfrågor, släppt kravet på marknadshyror i nyproduktion, gjort stora eftergifter helt enkelt. I januariavtalet var det mer att man var tvungen att visa upp troféer, att man hade straffat S. Så är det inte den här gången. Nu vet alla att S är förstahandsalternativet.

Vi kommer även in på det som Annie Lööf anmärkte på redan när Ulf Kristersson presenterade sin 3-2-1-lösning – att man inte längre är en del av den gemenskap som tidigare fanns bland de borgerliga partierna.

– Många upplever att man blivit väldigt utsatta av Tidö-gänget, att det har varit en väldigt hård retorik mot centerpartister. Det har gjort att man upplever att man tryckts ut ur den borgerliga gemenskapen, både idémässigt och socialt.

– Då får man gå in i en annan gemenskap. Det har också blivit så tydligt att det är jättesvårt att inte ha några vänner. Det har många sagt, att det är så ensamt, fortsätter hon.

Och det där kan vara något för Ulf Kristersson att hålla i huvudet nu när man försöker locka tillbaka Centerpartiet till borgerligheten. Om det på riktigt ska vara realistiskt behöver M visa att den nya konstruktionen är liberalt och inte konservativt präglad. Det var ju det och känslan av svek som gjorde att Kristersson inte blev statsminister redan för åtta år sedan. Centerpartister är trots allt en ideologisk och tunnhudad art.