Elpriset rusar, och återigen hörs röster om att kärnkraften inte levererar när den behövs. Men tiden då de okunniga styrde svensk energipolitik måste vara över, skriver Joakim Broman.
När elpriset skenar, som de senaste veckorna, kopplas det ofta ihop med ett oplanerat eller förlängt driftstopp inom kärnkraften. I veckan publicerade exempelvis SVT en artikel om att de två reaktorerna på Ringhals kärnkraftverk varit ur drift 190 respektive 133 dagar i år. När sådana texter delas i sociala medier är det en vanlig tankefigur att kärnkraften inte alls är så planerbar som det påstås.
Och visst är det olyckligt att elproduktion står stilla när vi behöver den som mest. De senaste årens återkommande elkriser slår hårt mot både hushåll och företag. Pappersbruket Lessebo Paper stoppade produktionen i veckan på grund av elpriset. Tidningen Näringslivet skriver om en väntande konkursvåg och intervjuar ägaren till Limhamns kakbod, som fått en elräkning på 30 000 kr för oktober.
Frågan är hur man kan betrakta denna situation och ändå dra slutsatsen att vi behöver färre kärnkraftsreaktorer, snarare än fler. Fler vindkraftverk hjälper naturligtvis inte i svaga vindar. Solceller producerar praktiskt taget noll under svenska vintermånader. Och batterilagring i all ära, men den totala installerade kapaciteten i landet kan inte ens hålla Skåne igång i en timme.
Det svenska elsystemet var en gång mycket snillrikt planerat. För att el ska kunna överföras över långa avstånd krävs, något förenklat, kraftproduktion i båda ändar. Den rika tillgången på vattenkraft i de norrländska länen är en viktig resurs, men eftersom huvuddelen av konsumtionen sker i Svealand och Götaland måste planerbar energiproduktion finnas även där. I den norra rikshalvan finns cirka 13 gigawatt vattenkraft. I den södra byggdes därför en motsvarande mängd kärnkraft – tolv reaktorer – på strategiska platser i Uppland, Halland, Skåne och östra Småland.
Men omdaningen fortsatte, utan att någon upprättade en plan för hur elsystemet skulle se ut eller fungera i slutändan.
Systemet var därigenom närmast perfekt balanserat. Vattenkraftens snabba reglerförmåga kunde utnyttjas fullt ut och komma hela landet till del. Vid torra år täckte kärnkraftens stora kapacitet upp. Elpriset var lågt och stabilt över hela landet. I januari 1996 var genomsnittspriset 20 öre/kWh.
När Barsebäck 1 och 2 stängdes 1999 och 2005 efter beslut av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet påbörjades en avveckling av det framgångsrika elsystemet. Det var närmast omärkbart till en början. Under de första åren av 2000-talet var elpriserna fortfarande både låga och stadiga.
Men omdaningen fortsatte, utan att någon upprättade en plan för hur elsystemet skulle se ut eller fungera i slutändan. De senaste decennierna har Sverige fått stora mängder väderberoende kraft, med följden att elpriset varierar kraftigt och att elnätskostnaderna fördubblats eller tredubblats för en typisk villaägare. Samtidigt stängde ytterligare fyra reaktorer efter S/MP-regeringens höjning av effektskatten 2015, vilket resulterat i effektbrist i de södra elområdena och i att både vattenkraften och den utbyggda vindkraften blivit ”inlåsta” i norr.
Att kriget i Ukraina drivit upp energipriserna och skapat en global energikris är otvetydigt. Men Sverige brukade vara energioberoende åtminstone vad gällde elektricitet. En ovarsam och oförutseende energipolitik har gjort de södra landsändarna beroende av kontinenten och skapat en situation där ett oväntat reaktorstopp får elpriset att rusa. Lösningen på det är fler reaktorer, inte färre.
Sol och mörka moln bakom ett vindkraftverk i Elprisområde 4. Foto: Johan Nilsson/TT