Den Israelkritiska enögdheten är en skam

I dagarna har det brittiska Gröna partiet skapat rubriker efter att ha fattat beslut om att sionism ska definieras som rasism och att Israel ska upplösas. Som en ledarkommentar i The Economist konstaterar är det skamligt: ”Britain’s Greens have voted, shamefully, to say Zionism is racism”. Tidskriften argumenterar vidare för att det givetvis är legitimt att kritisera Israel för agerandet i Gaza. Men att därifrån stämpla alla israeler, ja alla sionister, som skyldiga eller rasister är fel. Och varför skulle just Israel och sionism, av alla länder och all nationalism i världen, behöva försvinna? 

Även om inget svenskt riksdagsparti har gått så långt som britternas miljöparti känner man igen argumentationen. Den Israelkritiska enögdheten gjorde sig tidigt påmind i de många ”kändisupprop” som lanserats de senaste tre åren, upprop där undertecknarna ständigt ”glömmer” att nämna Hamas terrordåd. 

Bara i år har Vänsterpartiet tvingats rensa bort en drös kandidater med antisemitiska åsikter på partiets kandidatlistor, och hade haft riksdagsledamöter som blåögt skickade ”pepp-brev” till dömda terrorister. I en intervju i socialistiska Flamman framgår det att partiet inte tycks ha varit så positiva till Expressens reporter Inas Hamdans granskningar. Hamdan berättar i intervjun: ”När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning.”

Märkligt nog har Vänsterpartiets oförmåga att hantera antisemitismen helt tonats ner från Centerpartiets sida efter valet. Nu heter det i stället att det är partiernas olika syn på näringsliv och företagande som gör att C inte skulle kunna acceptera V i regering. Värst det här valåret måste dock sägas vara de hätska utfallen mot Liberalernas partiledare Simona Mohamsson efter att hon i en tv-debatt i valrörelsens slutskede bar davidsstjärnan runt halsen.  

Värst det här valåret var de hätska utfallen mot Simona Mohamsson efter att hon i en tv-debatt bar davidsstjärnan runt halsen.  

Tv-profilen Filip Dikmen spred till sina långt över 400 000 följare på Tiktok att ”The bitch is gonna be picked”, och att Mohamsson skulle vara köpt av Israel och USA som ”betalar väldigt bra”. Elaf Ali, som även hon flitigt har synts i SVT:s humorprogram Invandrare för svenskar, skrev på Instagram till Mohamsson att “med din bakgrund, som palestinier” borde L-ledaren inte endast stå upp för ”pro-israeler”. Ali har dessutom jämställt Israels flagga med hakkorset. 

Debattören Valley Ghanem, som har arbetat med projekt mot diskriminering (!) i Malmö kommun, höll inte igen husblatte-retoriken när hon på instagram uttryckte: ”Jag tror inte jag kan känna mer avsky än mot denna typ av människa: svag av kropp, ond av vilja, ynklig i sitt förräderi; en självhatande varelse som vänt hatet mot sina egna. Tfoo! Det räcker inte att utnämna henne till Ärke-husblatte. Det måste även gå att upphäva palestinskhet efter detta”. Ghanem skrev även ”må hon brännas”, men raderade det.

Att en liberal partiledare 2026 visar sympati med svenska judar väcker alltså dessa urspårade reaktioner. Samtidigt måste larmen om att de antisemitiska hatbrotten ökat sedan 7 oktober ha kunnat undgått få. Vittnesmål från judiska elever saknas inte heller. Judar har återkommande varit måltavlor vid islamistisk terror, de hotas av högerextremister och Iran anlitar gängkriminella för att utföra dåd riktade mot judiska och israeliska intressen. 

Den som inte tror att staten Israel behövs kan börja med att svara på frågan var judar garanteras skydd.