”Kafir” är så torr att man saknar provokatören Jomshof

Richard Jomshof har gjort sig känd för att svinga vilt. Under Natoprocessen skapade han rubriker när han i en intervju, apropå koranbränningarna och efterföljande bojkottskrav mot Sverige, sade ”jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till, då”.

Uttalandet kom i ett känsligt säkerhetspolitiskt skede. Men som yttrandefrihetsliberal höll jag helt med om “elda hundra till”. Och till skillnad mot Jomshof tycker jag att det är bra att göra det, även om ytterst få av förklarliga skäl vågar. Yttrandefriheten försvaras nämligen bäst när den används. Tänk om tidningar som Jyllands-Posten och Charlie Hebdo, och konstnärer som Lars Vilks eller författare som Salman Rushdie, hade varit fler. Då hade utvecklingen de senaste decennierna kanske inte gått bakåt.

När islamistiska stater som dagligen bryter mot mänskliga rättigheter märker att det går att skrämma demokratiska stater som Sverige sätter de förstås press. I den svenska politiska debatten om Natoprocessen och koranbränningar utmålades ändå Jomshof, och den starka svenska demonstrationsrätten, som problemen i sammanhanget. 

I Jomshofs nyutkomna bok Kafir (2026) fördjupar han sig inte i korankrisen. Tonen i boken är en helt annan än den som följer SD-politikern i sociala medier är van vid. I stället är det den religions- och historieintresserade SO-läraren Jomshof som träder in. Redan inledningsvis slår han ett slag för upplysningen och för ”de liberala värderingar som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle”. 

Han är dessutom ateist, likt undertecknad. Men när jag i bokform har skrivit om den svenska historien, om utvecklingen mot sekularisering och yttrandefrihet, har det varit för att påminna om värdet av friheten – som knappast kom gratis och utan kamp – när väst möter islam. Jomshofs historiebeskrivning verkar i stället syfta till att konstrastera kristendomen mot islam, Muhammed mot Jesus. Muhammed hade slavar till skillnad mot Jesus, nämner Jomshof, och ett kapitel om det muslimska slaveriet i olika delar av världen följs av kapitlet “Den kristna världens kamp mot slaveriet”.

I boken förs resonemang om hur islam ser på Gamla och Nya testamentet, och att Koranen förnekar att Jesus är Guds son. Enligt islam är Jesus “född under ett palmträd, han är inte Guds son, han är inte gudomlig, han är inte frälsaren, han blev inte korsfäst och därför inte heller uppstånden”. Det är som att Jomshof försöker övertyga sina kristna läsare om vilken fara islam utgör. Han hänvisar till en religionshistoriker som kallar Koranen “medioker”, och som menar att boken har “föga förtjänster” ur litterär synvinkel. Det här är minsann ingen felfri och mirakulös skrift, ska man som läsare förstå. Muhammed står inte högt i kurs; han hade totalt elva fruar och påstod sig, lägligt nog, få uppenbarelser när han hamnade i knipa. Jomshof skriver detaljerat om olika kalifat genom historien, om sultaner och dynastier, plundringar och och brutala erövringskrig. En typisk mening i boken lyder: 

”Framgångarna för korsfararna skulle emellertid vändas till förödande nederlag när Saladin, sultan av Egypten och Syrien samt grundare av den sunnimuslimska ayyubiddynastin (efter Saladins far Ayyub), med hjälp av den stormakt som Zangi och hans son hade byggt upp, tillfogade dem ett katastrofalt nederlag i slaget vid Hattin, cirka 11 mil norr om Jerusalem, den 3-4 juli 1187.”

En sträng redaktör hade kunnat göra Kafir betydligt mer läsvänlig. Den som trots allt orkar sig igenom boken bjuds ändå på intressant information. Det finns besvärande många suror från Koranen som våldsamma islamister ännu i dag hänvisar till. I sura 9:5 är uppmaningen att döda avgudadyrkarna: ”tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem”. I sura 8:12 ska det injagas skräck hos förnekarna: ”[Troende!] Låt nu [svärden] vina över [deras] huvuden och händer!” 

En sträng redaktör hade kunnat göra Kafir betydligt mer läsvänlig.

Jomshof påminner även om att raden av länder som i dag har dödsstraff för apostasi, att lämna islam, eller för att häda, är lång. I ytterligare ett antal länder riskerar man förföljelse och långa fängelsestraff för dessa ”brott”. Religionen styr samhällen såväl politiskt som juridiskt.

Det är också svårt att vifta bort undersökningar, som pekar på att värderingar om att islam ska stå över demokratin, är utbredda även i västerländska länder. Korankravallerna påsken 2022 borde i det ljuset ses som en väckarklocka. Konflikten mellan frihet och fundamentalism behöver med andra ord ses för vad den är. 

Den poängen hade framgått tydligare om SO-läraren Jomshof hade lagt band på sig själv. När jag tar mig igenom den detaljerade teologi- och historiegenomgången i Kafir kommer jag på mig själv med att sakna den politiska provokatören.