Svår balansgång för ”de nya socialdemokraterna”

En av de saker som utmärker Sverigedemokraterna är partiets höga ambitioner för hur de vill förändra samhället. Partiet siktar enormt högt: på att bli det definierande partiet i svensk politik för lång tid framöver.

Denna ambition har ibland beskrivits som att SD vill bli ”de nya socialdemokraterna”. Även om partiet inte uttryckt sig exakt så är det vad saken gäller. Det Per Albin Hansson och S var för Sverige på 1940-talet vill Jimmie Åkesson och SD vara för framtidens Sverige.

Den höga ambitionen leder till en för högerpopulistiska partier mycket ovanlig långsiktighet och pragmatism. Det kanske allra mest slående med Tidösamarbetet har varit SD:s kompromissvilja. Partiet har på ett imponerande sätt varit berett att acceptera en lång rad beslut det djupt ogillar, för att det långsiktiga målet är så viktigt.

Det gäller exempelvis klimatpolitiken men kanske ännu tydligare partiets verkliga kärnområde – migrationen. Kritiken om de så kallade ”tonårsutvisningarna” skapade stora problem för Tidöpartierna, men hanterades skyndsamt genom att även SD backade från tidigare fattade beslut. För att det är så ansvarsfulla partier gör.

Den höga ambitionen leder till en för högerpopulistiska partier mycket ovanlig långsiktighet och pragmatism.

Från partiets kritiker längre till höger framställs allt sådant som svaghet, i ett slags skruvad machoidé om att den som någonsin kompromissar är ”lätthöger” och inte lika tuff som de anonyma kontona på X. I verkligheten handlar det om något helt annat: viljan att offra kortsiktig prestige för att nå ett långsiktigt mål.

Ambitionen att bli ”de nya socialdemokraterna” för med sig en hel del utmaningar. Särskilt att hålla ihop en bred koalition av mycket olika väljargrupper kring en gemensam idé. Detta är en utmaning exempelvis M inte har, men just S. 

S vill vara ett parti för både arbetarmän i glesbygd och tjänstemannakvinnor i storstad, lågutbildade och högutbildade, de mest traditionella och de mest progressiva. Det är enormt krävande, och har skapat återkommande svårigheter för S i decennier. Men för att vara ett verkligt stort parti, och definiera svensk politik långsiktigt, är det nödvändigt.

Denna utmaning svävar över Sverigedemokraternas överraskande svaga resultat i årets val. Eller ja, ur ett perspektiv var resultatet kanske inte så överraskande. Stram migrationspolitik har på kort tid gått från enormt kontroversiellt till nästan helt mainstream i svensk politik. Det är i sig inte förvånande att det parti som alltid ”ägt” denna fråga får problem i opinionen när så sker. Lite samma mönster har vi sett vad gäller MP och klimatpolitiken.

Men få hade förväntat sig ett så dramatiskt tapp. Vad ligger bakom?

När detta skrivs är alla röster inte räknade, och vi vet ännu för lite om hur flödena mellan partierna har sett ut. Några ledtrådar finns dock redan nu att dra i. 

Enligt Valu tappade SD främst väljare till M, men även till S och KD. Samtidigt ser när detta skrivs Örebropartiet ut att bli största parti utanför riksdagen, och dess väljare kan i hög grad förväntas ha kommit från SD. Tappet till radikalhögerpartier utanför riksdagen ser dock ut att bli mindre än vad det spekulerats om. 

Dessutom finns tecken på att SD kan ha haft problem med att få upp sina sympatisörer ur soffan. I flera traditionellt starka valdistrikt, där partiet tappat stort, har valdeltagandet minskat påfallande mycket. Överlag finns tecken på mobiliseringsproblem. Enligt Valu bestämde sig 23–24 procent av SD-väljarna sista veckan 2010–2022, men endast 18 procent i år.

Partiets tapp förefaller också ha skett i praktiken överallt, enligt valprognos.se backade SD i valdistrikt som motsvarar hela 95 procent av rösterna.

Sedan riksdagsinträdet 2010 har SD successivt breddat sin väljarbas och är i dag ett parti som är ganska stort nästan överallt.

Hur ska detta tolkas? Jag tror en viktig aspekt är att SD inte lyckades hålla samman den breda väljarkoalitionen tillräckligt väl.

Sedan riksdagsinträdet 2010 har SD successivt breddat sin väljarbas och är i dag ett parti som är ganska stort nästan överallt. Från att ursprungligen ha samlat främst ganska unga högerradikala väljare med relativt svag socioekonomisk profil särskilt i Södra Sverige har partiet med tiden växt i nya grupper. Högavlönade väljare i storstad, kvinnor, utlandsfödda, tjänstemän, småbarnsföräldrar etc.

Det handlar förstås delvis om matematik – stora partier måste helt enkelt vara ganska stora i de flesta grupper. Men också om att partiet har ändrat anseende och karaktär. Det är helt enkelt inte lika kontroversiellt att rösta på SD, vilket gör partiet valbart för bredare grupper.

Det är förstås i sig en stor framgång för SD, men innebär som sagt utmaningar. Nya SD-väljare ser ofta partiet och politiken överlag på ett delvis annat sätt än de som röstat SD länge. Därför reagerar de också olika på partiets budskap. Det är troligt att vissa aspekter av SD:s valrörelse, särskilt i slutskedet, togs emot olika väl i de sinsemellan ganska olika väljargrupperna.

Att mer socioekonomiskt etablerade grupper, som tidigare röstat på framför allt M, kan uppskatta Jimmie Åkesson och SD:s starka fokus på minskad invandring och hårdare straff är uppenbart.

Betydligt mindre uppenbart är att de mobiliseras av budskap som till exempel att riva vissa moskéer, förbjuda hijab, återvandring av svenska medborgare eller att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Inte heller är det givet att de blir mer benägna att rösta på SD av att Richard Jomshof ger ut en 400 sidor lång bok om att han hatar islam. Eller att partiledningen turnerar med Fröken Snusk.

I alla valrörelser är mobilisering avgörande. Partierna vill att engagerade sympatisörer uppmanar människor de känner att rösta likadant. Att inslag som de ovanstående har en mobiliserande effekt på SD:s kärnväljare är lätt att tänka sig. För många nya väljare, som lever i en annan socioekonomisk kontext, riskerar de snarare att bli avskräckande och kanske väcka besvärliga motfrågor om religionsfrihet, rättssäkerhet och annat de värdesätter. I värsta fall avstår dessa väljare från att rösta, eller väljer mindre kontroversiella alternativ som till exempel M.

Betydligt mindre uppenbart är att de mobiliseras av budskap som till exempel att riva vissa moskéer, förbjuda hijab, återvandring av svenska medborgare eller att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Nu finns som sagt tecken på att SD kan ha haft problem med mobiliseringen även bland sina kärnväljare, i valdistrikt där partiet är som allra starkast. Men mycket talar för att i alla fall en del av problemet handlar om att nya väljare är mindre bekväma med partiets sätt att agera och argumentera i valrörelsen.

Det kan finnas skäl att särskilt kommentera de unga väljarna, där SD också har backat. Enligt Valu röstade 22 procent av förstagångsväljarna på SD 2022, men endast 15 procent 2026. I skolvalet backade man från 21 till 14 procent. Partiet har alltså gått från att vara överrepresenterat bland unga till att vara underrepresenterat.

Frågor om invandring och brottslighet är stora bland unga, i skarp kontrast till tidigare perioders stora fokus på klimatfrågor. Men samtidigt är något annat ännu tydligare, nämligen starka materialistiska värderingar och fokus på pengar, ekonomisk framgång och entreprenörskap. I dessa frågor är SD ganska svaga, och M desto starkare. Det kan noteras att M bland förstagångsväljare ökade från 26 till 30 procent och i skolvalet från 27 till 33 procent.

Sammantaget är det när detta skrivs svårt att ge ett definitivt svar på frågan varför SD backade i årets val. För detta krävs ytterligare data. Men generellt kan sägas att i takt med att SD blir ett bredare parti blir det svårare att mobilisera vissa grupper utan att andra grupper snarare avskräcks. Detta är en naturlig konsekvens av SD:s storlek och bredd, men något partiet verkar behöva lära sig hantera bättre. 

Det är intressant att notera att i sin analys efter Europaparlamentsvalet 2024, där man också backade, konstaterade SD att exempelvis attacken på media efter TV4-drevet om ”trollfabriken” inte mobiliserade väljare.

SD:s höga ambition att bli det definierande partiet i svensk politik, det man tillspetsat kan beskriva som att bli ”de nya socialdemokraterna”, har varit mycket viktig för att bygga partiets trovärdighet. Det har lett till en pragmatism och legitimitet som är avgörande för partiets framtida tillväxt. Men att vara ett så brett parti kräver en balansgång som inte är alldeles enkel. Varken för de gamla socialdemokraterna eller de nya.