Människans äventyr har bara börjat

När den 46-årige Shakespeare-skådespelaren Patrick Stewart 1987 erbjöds rollen som kapten i Star Trek: The Next Generation varnade vännen Ian McKellen för att han skulle förstöra sin karriär. Men Stewarts agent lugnade honom. Ingen trodde att det gick att återuppliva Star Trek. Serien skulle säkert läggas ned inom ett halvår. Han kunde tjäna lite pengar, få lite sol och sedan återvända till teatern.

Stewart var själv så övertygad om att äventyret skulle bli kortvarigt att han inte ens packade upp resväskan i Hollywood. Vem ville egentligen se en medelålders, skallig Shakespeare-skådespelare i rymden?

Men det var inget misstag. The Next Generation fick sju säsonger och fyra filmer och gjorde Patrick Stewart till en internationell stjärna. När han nu har lämnat oss, 86 år gammal, sörjs han som en av våra mest älskade skådespelare. Och även om han har gjort många andra roller är det som kapten Jean-Luc Picard de flesta tänker på honom – en roll som är lite svår att hålla isär från skådespelaren.

För flera generationer blev Picard något av en fadersfigur med sin djupa, varma teaterbrittiska stämma och sin förmåga att kombinera eftertänksamhet med beslutsamhet, ödmjukhet med styrka. En gentleman i yttre rymden som, beväpnad med en kopp earl grey, personifierade förnuft, nyfikenhet och moralisk integritet.

Picards futurohumanism var som gjord för att pånyttföda Star Trek. Sedan starten 1966 har serien nämligen alltid utmärkt sig genom sin tro på att människan kan skärpa sig och bygga en bättre framtid. 

Det är ovanligt i en genre som sedan 1970-talet oftast har skildrat en framtid där mänskligheten utrotas av robotar, utomjordingar eller svampar, eller bor i underjordiska silor, odlas som batterier eller slåss till döds som folknöje för överklassen. Uppiggande underhållning förstås, men det får en inte direkt att längta till morgondagen.

Där äventyrare utforskar och lär sig och alltid finner något spännande bakom nästa nebulosa.

Star Trek för i stället vidare arvet från den viktorianska science fiction-traditionen, där äventyrare utforskar och lär sig och alltid finner något spännande bakom nästa nebulosa. Tekniken är inte i första hand ett hot, utan ett verktyg för framsteg. Visst finns även här kriser, katastrofer och krig, men universum är i grunden välvilligt och problem kan lösas med det mänskliga förnuftet (eller genom att remodulate the main deflector dish). Inte undra på att så många forskare, ingenjörer och astronauter säger att de inspirerades till sitt karriärval av Star Trek.

Seriens skapare, Gene Roddenberry, sammanfattade budskapet: “It isn’t all over; everything has not been invented; the human adventure is just beginning.”

Om detta för tankarna till en viss rysk-amerikansk filosof är det inte långsökt. Roddenberry berättade att han läst Ayn Rands The Fountainhead fyra–fem gånger, liksom Atlas Shrugged och The Romantic Manifesto. En av originalseriens karaktärer fick namnet Rand. Enligt författaren J. Neil Schulman berättade Rand för honom att hon uppskattade Star Trek, särskilt Mr Spock, den rationelle vulcaniern med spetsiga öron.

Det betyder inte att Star Trek är en randiansk historia. Hon hade fnyst åt tanken att jakten på rikedom inte längre skulle vara en drivkraft i framtiden. Men det gör inte heller Star Trek till någon grön, kommunistisk framtid, som vissa vill se. Pengarnas minskade betydelse beror inte på fattigdom och ransonering, utan på massivt välstånd, obegränsade energikällor och replikatorer som kan framställa nästan allt. Star Trek är en utopi om abundance, inte degrowth. 

Dessutom en utpräglat liberal sådan. Individens frihet är ett så genomgående tema att när Picard håller ännu ett tal om självbestämmande avbryter den gudalika varelsen Q med ett otåligt ”yes, yes, yes”. Han har hört det förut. När Picard ställs inför trolleyfrågan om man får offra en oskyldig människa för att rädda andra är svaret ett kompromisslöst nej även om det gäller tusentals. Följdriktigt är hans mest skräckinjagande fiende borgkollektivet, som delar ett enda medvetande och utplånar individualiteten hos alla det införlivar.

Allt detta hade förstås kunnat bli fruktansvärt töntigt (och inte bara enligt uttråkade flickvänner), om det inte bars upp av en karaktärsskådespelare som gav varje tonfall och gest sådan tyngd och trovärdighet. 

Därför är vi så många som nu saknar kapten Jean-Luc Picard. Vår rädda, nostalgiska värld behöver den anda han själv beskrev som ”öppenhet, optimism och upptäckarlust”. När vi frestas att söka tryggheten i det förflutna behöver vi någon som med lugn och självklar auktoritet påminner oss:

”That would take us in the wrong direction. Our mission is to go forward, and it’s just begun. […] There’s still much to do. Still so much to learn. Mister La Forge, engage.”