Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Misstag att kriminalisera psykiskt våld
Psykiskt våld kan vara minst lika förödande som fysiskt våld. Det är därför lätt att sympatisera med ambitionen bakom den nya lagen. Men i en rättsstat räcker inte goda intentioner. Ju större makt staten ger sig själv att ingripa i människors liv, desto högre blir kraven på tydlighet, förutsägbarhet och rättssäkerhet. Det skriver Tilda Andersson.
Från och med första juli införs ett nytt brott som kriminaliserar psykiskt våld. Den som vid upprepade tillfällen utsätter en annan person för exempelvis förödmjukelser, hot eller tvång kan dömas till fängelse om beteendet anses allvarligt skada offrets självkänsla. Lagen motiveras bland annat av att psykiskt våld i nära relationer är svårt att upptäcka och bevisa, samtidigt som den tidigare lagstiftningen inte ansetts vara tillräcklig.
Förespråkare av lagen pekar med rätta på att psykiskt våld kan vara minst lika förödande som fysiskt våld och att den tidigare lagstiftningen inte alltid räckt till. Det är ett legitimt problem. Men just därför är det avgörande att lagstiftningen uppfyller höga krav på precision.
Straffrätten bygger på att människor ska kunna förutse när de begår brott. Om gränsen mellan lagligt och olagligt är oklar uppstår ett rättssäkerhetsproblem. Lagtexten lämnar flera centrala frågor obesvarade. Vad innebär egentligen att ett beteende är ”ägnat att allvarligt skada någons självkänsla”? Ska domstolen bedöma den faktiska effekten på målsäganden, eller göra en mer objektiv bedömning av om beteendet typiskt sett är ägnat att orsaka sådan skada? Hur stor betydelse ska relationens historia ha?
Vad innebär att ett beteende är ”ägnat att allvarligt skada någons självkänsla”?
Straffrätten är statens mest ingripande maktmedel, därför ska den också användas med återhållsamhet. Alla allvarliga samhällsproblem bör inte automatiskt mötas med nya brottsrubriceringar. När staten väljer att kriminalisera ett beteende måste lagstiftningen vara så tydlig att den enskilde kan förstå vad som är straffbart.
Regeringen försäkrar att vanliga samtal inte ska kriminaliseras. Problemet är att det inte framgår av lagtexten. De avgörande gränsdragningarna kommer istället att växa fram genom rättspraxis. Det innebär att rättsläget under flera år riskerar att vara osäkert. Först efter ett antal domar kommer det att stå klart hur lagen ska tolkas i praktiken. Under tiden förväntas medborgare, polis, åklagare och domstolar navigera i ett rättsläge där ingen med säkerhet vet var gränsen går. För ett brott med en straffskala på upp till fyra års fängelse är det en problematisk utgångspunkt.
Det innebär att rättsläget under flera år riskerar att vara osäkert.
Föreställ dig två människor som levt i en destruktiv relation där kontroll, anklagelser och känslomässig manipulation pågått under flera år. När relationen tar slut blir det domstolens uppgift att avgöra vilka handlingar som utgör ett brott och vilka som, hur moraliskt förkastliga de än må vara, inte gör det.
Här räcker det inte med goda intentioner. Straffrätten kräver tydliga gränser.
Och den principen måste gälla oavsett vem som är den utsatta. Psykiskt våld i nära relationer drabbar både kvinnor och män. Samtidigt har den nya bestämmelsen vuxit fram inom ramen för den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, något som också Jämställdhetsmyndigheten lyfter fram i sitt remissvar. När innebörden av lagen ska formas av rättspraxis blir det särskilt viktigt att tillämpningen utgår från individens utsatthet – inte från föreställningar om vem som typiskt är offer och vem som typiskt är förövare.
Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem. Men goda intentioner räcker inte när staten använder straffrätten. Den yttersta frågan är inte bara vad lagen vill uppnå, utan om den gör det utan att ge avkall på rättsstatens krav på tydlighet, förutsägbarhet och rättssäkerhet.