Samhälle Åsikt
Sätt inte Strömmers städjobb på spel
Reformerna på rättspolitikens område har hållit ett mycket högt tempo under innevarande mandatperiod, och mycket pekar nu åt rätt håll. Men går det att lita på Socialdemokraternas nyfunna engagemang för lag och ordning? Det frågar sig Mattias Keresztesi, tidigare policychef för Moderaterna.
Styrelsen i en bostadsrättsförening ställs hela tiden inför olika val. Bland annat vilken firma som ska städa trapphuset och de gemensamma utrymmena. En till synes konkret och enkel uppgift. Men efter att ha testat olika firmor blir det tydligt att kvaliteten varierar. Vissa städföretag verkar helt enkelt mer måna om att göra ett bra jobb, som att de faktiskt bryr sig om både hantverket i sig – och utförandet.
Inför riksdagsvalet i september finns här en tydlig parallell till de politiska vägval Sverige faktiskt står inför.
Lag och ordning blev en av väljarnas avgörande frågor i förra valrörelsen 2022. Gängkriminaliteten i Sverige hade då, under åtta år av socialdemokratiskt styre, ökat explosionsartat. Rötterna till problemen gick längre tillbaka än två mandatperioder, med skuld hos regeringar av olika färger. Men likväl var det i valet tydligt för många väljare att den dåvarande socialdemokratiska regeringen och justitieminister Morgan Johansson varken hade det engagemang eller kompetens som krävdes för att vända det allvarliga läget.
Bland Morgan Johanssons återkommande underskattande och relativisering av läget finns många minnesvärda sägningar.
Bland Johanssons återkommande underskattande och relativisering av läget finns många minnesvärda sägningar. En av de som dock åldrats allra sämst är när han 2017 konstaterade att det är ”liten risk att oskyldiga drabbas”.
Det är svårt att få en exakt officiell statistik från Polisen eller Brottsförebyggande rådet över hur många oskyldiga (utomstående) som dödats i gängrelaterade våldsdåd sedan Johanssons uttalande. Det beror bland annat på att begreppet ”oskyldig” inte har någon juridisk eller statistisk definition.
Men – det går att konstatera att omkring 30–40 utomstående personer har dödats i Sverige i händelser med koppling till gängkriminalitet sedan 2017. Till dem hör de hjärtskärande fallen med 12-åriga Adriana i Norsborg (2020) och pappan Mikael, som sköts ihjäl framför sin son i Skärholmen (2024). Dåd lika fruktansvärda som förkastliga.
Sedan nuvarande regering och justitieminister Gunnar Strömmer (M) därefter fick väljarnas förtroende att försöka vända utvecklingen har reformtakten varit närmast overkligt hög på rättsområdet. Bland några av de större förändringarna kan nämnas:
Skärpta straff för gängkriminalitet och grova våldsbrott. Detta område innefattar bland annat höjda minimistraff för flera grova brott, skärpta regler om återfall i brott, utökade möjligheter att döma till livstid, längre fängelse för grova vapen- och narkotikabrott, skärpta straff för brott kopplade till kriminella nätverk samt kriminalisering av deltagande i terroristorganisation.
Möjligheten till hemliga tvångsmedel har utökats. Reformerna har inneburit att Polisen och Säpo getts betydligt större möjligheter att förebygga och utreda grov organiserad brottslighet genom bland annat utökad hemlig avlyssning, möjlighet till preventiva tvångsmedel innan brott begåtts i vissa situationer och större möjligheter att använda tvångsmedel mot personer med koppling till organiserad brottslighet.
Kraftig utbyggnad av Polismyndigheten och Kriminalvården. Polisen har fått den största resursförstärkningen på många år med fler polisanställda, bättre teknisk utrustning, stärkt underrättelseförmåga och förstärkningar mot gäng och ekonomisk brottslighet. Samtidigt har den ökade användningen av fängelsestraff krävt stora investeringar. Regeringen har därför tillsett tusentals nya anstaltsplatser, fler häktesplatser och historiskt stora budgetökningar till Kriminalvården.
Många andra reformer kan nämnas, däribland effektivare informationsutbyte mellan Polisen och relevanta myndigheter som Skatteverket, Socialtjänsten, Försäkringskassan, Migrationsverket och tullen. Det underlättar att komma åt välfärdsbrott och stöldligor.
Skärpta regler om utvisning vid brott och ökade möjligheter att förverka kriminellas brottsvinster (ta deras fina klockor, kontanter, bilar etc) är två andra välkomna och även symboliskt viktiga förändringar.
Vissa reformer visade sig vara mer effektiva och användbara än man räknat med – till exempel preventiva vistelseförbud, som bland annat tillämpats med stor framgång i Västsverige.
Det senare är ett exempel på att justitiedepartementet, under Gunnar Strömmers ledning, faktiskt inte fegat ur från att ”vända på alla stenar” – ett uttryck som annars mest används av Magdalena Andersson (S).
En del förändringar, såsom möjligheten att tillåta anonyma vittnen, införandet av visitationszoner och sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott har vållat mycket debatt. De samlade reformerna ska och måste naturligtvis utvärderas ordentligt – på område efter område.
De flesta väljare skulle hålla med om att Tidöpartierna lyckats prioritera arbetet för lag och ordning på det sätt man utlovade.
Men redan nu, efter endast fyra år, är jag övertygad om att de flesta väljare faktiskt skulle hålla med om att Tidöpartierna lyckats prioritera arbetet för lag och ordning på det sätt man utlovade. Och att det M-ledda justitiedepartementet varit helt centralt för att driva arbetet framåt i det tempo som krävts. Polisens halvårsstatistik för 2026 visar också att både skjutningarna och sprängningarna ligger på lägre nivåer hittills i år jämfört med samma period föregående år. Skjutningarna ligger på de lägsta nivåerna sedan polisen började föra statistik 2017. Ett annat glädjande facit är att 280 kriminella aktörer greps utomlands under 2025 – dubbelt så många som 2022.
Till de mer kvalitativa förändringarna som konsoliderats under dessa snart fyra år tror jag att man kan räkna en förändrad syn på brottsoffer. Man brukar säga att fängelsestraff har några huvudsyften – att straffa förövaren, skydda samhället och förebygga framtida brott. De tre bärande delarna är allmänprevention (avskräcka andra), inkapacitering (förhindra nya brott under inlåsningen) samt rehabilitering (hjälpa den dömde att inte återfalla).
Detta perspektiv har sakteligen rört sig alltmer mot empati för de som utsatts för brott, snarare än att fokusera på gärningsmännen. Rättvisa är ett komplicerat begrepp – men i denna kontext handlar det bland annat om att rättsliga straff måste innehålla en tydligare aspekt av just rättvisa.
De straffskärpningar som genomförts eller ska genomföras – dubbla straff för gängkriminella, avskaffande av dagens mängdrabatt, att hela straffskalan ska komma till användning och om ett nytt påföljdssystem där presumtionen mot fängelse ersätts med principen att straffets längd ska styras av brottets allvar och inte av gärningsmannens bekvämlighet – speglar just denna dimension. Det är välkomna steg i en riktning där det allmänna rättsmedvetandet i högre grad korresponderar med Sveriges straffrättsliga lagstiftning. Som Gunnar Strömmer uttryckt det:
”Att skärpa straffen handlar om rättvisa. Vi ökar brottsoffers upprättelse och ser till att farliga brottslingar sitter inne så att alla andra vågar vara ute.”
Lika viktigt är att vårda genomförda reformer och att signalera att nuvarande, tuffare linje ligger fast.
Flera områden återstår att ta tag i under kommande mandatperiod. De inkluderar vassare reformer som skyddar småföretagare mot ökande kriminalitet, bättre verktyg mot bedrägerier, tuffare tag mot brottslighet inom skattefinansierad välfärd samt skarpare insatser mot övergrepp mot barn.
Men lika viktigt är att vårda genomförda reformer och att signalera att nuvarande, tuffare linje ligger fast. Gigantiska myndigheter såsom Polismyndigheten är mycket känsliga för opinioner och medialt tryck. En av nuvarande justitiedepartements största, och lite obemärkta, framgångar är att lyckas ha fått med sig bland annat relevanta myndigheter på kursomläggningen. Personligen tror jag det beror bland annat på att många av de ansvariga tjänstemännen har en oomtvistat gedigen juristbakgrund.
Detta är dock en utveckling som dessvärre snabbt kan raseras.
Socialdemokraternas strategi inför valet är tydlig: planen är att triangulera hejvilt på rättspolitikens område. Partiet säger sig vara för lejonparten av de trygghetsreformer som regeringen genomfört och vill till varje pris upprätthålla bilden av att kursen ska hållas vid ett maktskifte.
Men alla partier är inte lika besjälade av alla politikområden – det ligger i sakens natur. Om du som väljare prioriterar biologisk mångfald som den viktigaste frågan ska du nog inte rösta på Sverigedemokraterna. Och om du verkligen vill se ett slopat karensavdrag så är nog Socialdemokraterna rätt parti denna gång.
Men om man i stället anser att ökad trygghet, lag och ordning är bland det viktigaste för att Sverige ska kunna utvecklas på ett fortsatt bra sätt kommande år så är det troligen klokast att ge förnyat förtroende till dem som visat att de både bryr sig och kan hantverket. Risken för en återgång till relativisering, naivitet och en nedmontering av denna mandatperiods landvinningar på rättsområdet är annars uppenbar.
Det är lite som den där städningen i bostadsrättsföreningen. Alla uppskattar en prydlig trappuppgång som luktar fräscht, men vem tackar städaren?