Motorsågen tog argentinarna ur fattigdom

En av många paradoxer i Argentina är att ju mer staten har spenderat på att bekämpa fattigdom, desto fattigare har befolkningen blivit. När Javier Milei tillträdde som president administrerade staten över hundra olika sociala stödprogram. Socialdepartementets budget och personalstyrka hade exploderat under 2000-talet. Men statistiken visade på socialpolitikens misslyckande. Under våren 2024 levde mer än hälften av befolkningen i fattigdom. Pengarna rann iväg, men de nådde aldrig fram till dem som behövde dem mest.

Förklaringen beror i mångt och mycket på det klientelistiska systemet. Ända sedan Eva Peróns dagar har argentinska politiker varit noggranna med att själva vara de som delar ut hjälp och stöd. Ingen väljare bygger en personlig relation till en statlig myndighet, men om bidrag och gåvor levereras personligen av en politisk ledare, skapas en skuld. En lojalitet.

Den klientelistiska modellen kom över tid att byråkratiseras och ansvaret hamnade på enorma, politiskt anslutna sociala rörelser, movimientos sociales. De flesta av dessa organisationer hade direkta kopplingar till peronistpartiet och fungerade som mellanhänder. Staten betalade ut miljardbelopp till rörelserna, som i sin tur distribuerade mat till soppkök och fördelade bidrag till sina medlemmar.

Systemet skapade en ny, oerhört lukrativ yrkeskategori i Argentina: los gerentes de la pobreza – fattigdomsentreprenörerna.

Systemet skapade en ny, oerhört lukrativ yrkeskategori i Argentina: los gerentes de la pobreza, fattigdoms­entreprenörerna.

Ledarna för movimientos sociales blev i praktiken en slags feodalherrar över landets allra mest utsatta. Eftersom det var organisationen, och inte staten, som i praktiken avgjorde vem som fick bidrag och vem som blev utan, fick ledarna stor makt över bidragstagarna. Och de var inte främmande för att använda sin makt. För att få behålla sitt bidrag, eller få tillgång till matkassorna, var det vanligt att ställa krav på bidragstagarna att delta i politiska manifestationer, blockera gator och rösta på rätt parti. Vissa rörelser gick ännu längre och krävde en månatlig avgift av de fattiga – en maffiametod där de tvingade till sig en andel av det statliga bidraget i utbyte. Vägrade man, blev man utan pengar och mat.

Vid sidan av att bekämpa inflationen låg bidragssystemet högst upp på den liberala regeringens reformlista. Det handlade inte bara om att balansera budgeten, utan om att skära bort mellanhänderna och skapa ett statligt bidragssystem. Uppdraget landade på bordet hos Sandra Pettovello, en journalist och familjerådgivare utan politisk erfarenhet som utsågs till minister för det nyskapade Departementet för humankapital, en gigantisk sammanslagning av social-, arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen.

Pettovello fick med det regeringens otacksammaste uppdrag. Hon hade kontrollen över statens överlägset största budgetposter: socialbidragen, arbetsmarknadsåtgärderna och utbildningsväsendet. Hennes uppgift var att starta den beryktade motorsågen och rikta den rakt mot de sociala rörelsernas hjärta.

Pettovellos första åtgärd var att beordra en revision av de system som den tidigare peronistiska regeringen hade lämnat efter sig. I decennier hade staten avstått från att samköra sina egna register. När den nya regeringen började matcha socialdepartementets utbetalningslistor med skattemyndighetens och migrationsverkets databaser, visade sig ett stort bedrägeri.

Den första skandalen rörde landets soppkök, de så kallade comedores, vilka är livsviktiga för miljoner argentinare. Staten betalade regelbundet miljardtals pesos i livsmedelsstöd till movimientos sociales, som i sin tur påstod sig driva över 40 000 soppkök runt om i landet. Men när Pettovello skickade ut oanmälda inspektörer till de adresser som stod angivna i de statliga registren, möttes de sällan av rykande grytor och hungriga barn.

Närmare hälften av de kontrollerade soppköken existerade över huvud taget inte. På vissa adresser hittade inspektörerna ödetomter, på andra fanns privata villor vars ägare var ovetande om att deras hem var registrerade som statligt finansierade bespisningar. Ett soppkök som mottagit stora summor visade sig ha sin adress inne i en exklusiv gated community, med säkerhetsvakter och swimmingpooler.

Movimientos sociales hade systematiskt registrerat ”spök-soppkök” och antingen stoppat de statliga miljarderna i sina egna fickor, eller använt dem till att finansiera sin politiska verksamhet.

När regeringen grävde djupare i socialförsäkringssystemen hittade man ytterligare ett svart hål som fick soppköken att framstå som småpotatis: invaliditetspensionerna.

Pensiones No Contributivas por Invalidez är ett system avsett för personer som på grund av allvarliga medicinska skäl är oförmögna att arbeta. När Néstor Kirchner tillträdde år 2003 var ungefär 79 000 personer inskrivna i systemet. Tjugo år senare hade siffran stigit till över 1,2 miljoner. Antalet funktionsnedsatta ökade 77 gånger snabbare än befolkningen i stort.

Över 2,5 procent av den argentinska befolkningen var alltså registrerade som arbetsoförmögna. Presidentens talesperson, Manuel Adorni, konstaterade torrt på en presskonferens att detta var ”en stratosfärisk siffra som inte ens motsvarar ett land som har genomlidit ett förödande krig eller naturkatastrofer”. Regeringens lösning var att kalla in och medicinskt ompröva hundratusentals av dessa pensioner, en efter en.

När myndigheterna till slut fick i uppdrag att granska de medicinska underlagen bakom invaliditetspensionerna, hittade de bedrägerier på en oerhörd skala. I den fattiga provinsen Chaco upptäcktes exempelvis att en och samma röntgenbild på en skadad axel hade kopierats och skickats in som medicinskt bevis i 150 separata pensionsansökningar.

Det mest bisarra exemplet hämtades från provinsen Corrientes. Där hade en läkare, för att bevisa en patients påstådda och allvarliga problem med ländryggen, skickat in en röntgenbild som tydligt visade skelettet och svanskotan på en hund. Men den peronistiskt styrda byråkratin hade tittat på pappren, stämplat dokumentet, godkänt ansökan och börjat betala ut livstidspension. I regeringens första revisionsomgång var det bara 7 procent av de granskade fallen som faktiskt hade rätt till sin pension.

Granskningen visade också systemets korruption. Bland annat hittade man närmare 700 offentligt anställda tjänstemän enbart inom Buenos Aires-provinsens utbildningsdepartement som lyfte statlig invaliditetspension samtidigt som de gick till sina heltidsjobb.

***

En annan revision riktade in sig på Potenciar Trabajo, landets största sysselsättnings- och fattigdomsprogram med mer än 1,2 miljoner inskrivna. När utbetalningslistorna samkördes med skattemyndighetens och migrationsverkets databaser behövde regeringen omedelbart frysa utbetalningarna till över 160 000 personer.

Tusentals människor, som på pappret var utsatta för extrem fattigdom, visade sig vara heltidsanställda tjänstemän inom staten eller provinserna, som alltså lyfte dubbla offentliga inkomster. I migrationsverkets register kunde man se att över 80 000 personer som mottog Potenciar Trabajo hade rest utomlands samtidigt som de fick stöd. Många hade visserligen bara rest till grannländerna, men tusentals hade flugit till Europa, semestrat i Miami eller åkt på lyxkryssningar. I skatteregistret hittade Pettovello dessutom bidragstagare som var registrerade ägare till yachter, flygplan och exklusiva sportbilar.

Avslöjande efter avslöjande rullades ut i media under 2024. Behovet av paradigmskifte blev uppenbart och Pettovello gav order om att staten inte längre skulle skicka en enda peso via movimientos sociales. Mellanhänderna skulle raderas ur ekvationen.

Men movimientos sociales tänkte inte ge upp utan strid, och deras starkaste vapen befann sig på gatorna.

I Argentina har gatudemonstrationer, piquetes, kommit att bli ett nästintill permanent tillstånd. Innan Mileis tillträde lamslogs Buenos Aires breda avenyer nästan dagligen av tiotusentals demonstranter som blockerade trafiken, brände däck och krävde mer pengar från staten.

Visst var det ett uttryck för folklig vrede, men folkmassorna samlades inte spontant, utan var resultatet av en väloljad logistik. Den stora majoriteten av demonstrationerna var beställda av movimientos sociales. När massorna samlades stod rörelsens funktionärer med pärmar och kryssade för närvaro. De som inte dök upp, eller som vägrade blockera trafiken, fick ett streck i protokollet. Några streck senare ströks deras namn från de statliga utbetalningslistorna, och familjens enda inkomstkälla försvann. Hundratusentals människor var i praktiken professionella demonstranter, så kallade piqueteros.

Budskapet sammanfattades i ett mantra som spreds snabbt i traditionella och sociala medier: ”El que corta, no cobra” – ”den som blockerar gatan, får inte betalt”.

Nästa steg blev att försöka bryta demonstranternas makt över gatan. Det uppdraget föll på säkerhetsminister Patricia Bullrich. Redan under Mileis första vecka vid makten lanserade hon Protocolo de Orden Público, sitt anti-blockeringsprotokoll. Budskapet sammanfattades i ett mantra som spreds snabbt i traditionella och sociala medier: ”El que corta, no cobra” – ”den som blockerar gatan, får inte betalt”.

Med alla till buds stående medel började regeringen tala direkt till bidragstagarna med budskapet att staten nu styrde pengarna, inte männen och kvinnorna med megafoner och närvarolistor. Man använde högtalarsystemen på tågstationerna där demonstranter normalt strömmade in från förorterna. Mellan utropen om försenade tåg ekade budskapet: ”Du har rätt att demonstrera, men du har inte rätt att blockera gatan. Om du blockerar trafiken, förlorar du ditt bidrag.” Samma meddelande blinkade på reklamskyltar över motorvägarna och skickades ut som push-notiser i Mi Argentina, den statliga app som miljontals argentinare använder för att se sina bidrag och digitala ID-handlingar.

För att skydda dem som ville hoppa av, öppnade säkerhetsdepartementet en anonym telefonlinje – La Línea 134. Uppmaningen i Mi Argentina var enkel: ”Vi vill försäkra dig om att om du följer lagen kommer vi att skydda dig. Om du är förmånstagare i ett socialt program ska ingen tvinga dig att blockera vägar under hot om att förlora dina förmåner. Du kan rapportera detta anonymt genom att ringa 134.”

Texten är ett utdrag från Rutger Brattströms nya bok Mileis Argentina, utgiven hos Timbro förlag. Smedjans läsare kan köpa boken till 20% rabatt med koden SMEDJAN20.

På bara några veckor tog telefonlinjen emot över 100 000 samtal. Desperata människor vittnade om hur de tvingats lämna ifrån sig en del av sina matpengar till de lokala ledarna, och hur de hotats med våld om de inte tog med sig sina barn till demonstrationerna. Telefonlinjen gav polisen underlag att genomföra hundratals razzior mot de sociala rörelsernas högkvarter. I media läckte röstmeddelanden från WhatsApp där panikslagna piquetero-ledare hotade medlemmar som stannat hemma.

De gatuprotester som blev av möttes av hårt motstånd från Bullrichs federala polisstyrkor. Utrustade med kravallutrustning och tårgas bildade de mänskliga murar längs avenyerna. Demonstrationer på trottoaren tilläts, men de som stoppade trafiken greps och straffades med indraget stöd. Extra kontroversiellt var att Bullrich skickade notan för polisens övertidsarbete direkt till organisationerna som arrangerade protester.

Kombinationen av piska och morot fungerade. På bara några månader förändrades stadsbilden i Buenos Aires. För första gången på decennier kunde man ta sig till jobbet utan att riskera att fastna i milslånga köer orsakade av piqueteros. 2023 hade varit ett stökigt år med totalt 8 239 piquetes runt om i landet, under regeringens första år föll antalet till knappt 6 000, vilket fortsatte ner till 3 893 under 2025, den lägsta siffran som uppmätts sedan 2011.

Men bakom totalsiffran döljer sig många olika protester. 2023 stod movimientos sociales för en tredjedel av landets piquetes, mer än 2 700 enskilda blockader. Till 2025 landade deras bidrag på blygsamma 450, eller 11 procent. Numera ligger fackförbunden bakom de flesta protesterna. Siffrorna visar svart på vitt hur movimientos sociales har förlorat sin makt över bidragstagarna.

Samtidigt som man försökte rensa upp i korruptionen och klientelismen återstod det verkliga problemet, själva fattigdomen. Argentina var fortfarande ett land där nästan halva befolkningen inte hade råd med basala behov utan statens stöd, samtidigt behövde man oundvikligen göra stora nedskärningar. Hur skulle det gå till utan att orsaka svält?

I stället för att förlita sig på det klientelistiska systemet, började staten skicka pengar direkt till de utsatta familjernas bankkonton. Om staten ska hjälpa till, förkunnade regeringen, ska hjälpen gå direkt. Inga fler spök-soppkök. Inga fler politiska mellanhänder.

Regeringen skrotade formellt Potenciar Trabajo, och flyttade över resurserna till två redan befintliga program Asignación Universal por Hijo (AUH), ett allmänt barnbidrag för arbetslösa och informella arbetare, och Tarjeta Alimentar, ett statligt matkort för barnfamiljer.

Under regeringens första månader vid makten chockhöjdes dessa två riktade bidrag med över 100 procent, och de fortsatte sedan att räknas upp i takt med inflationen.

Filosofin var enkel: ett statligt matkort går inte att utpressa. Pengar som hamnar direkt på en ensamstående mammas bankkonto utkräver henne inte på politisk lojalitet. Man kringgick mellanhänderna och satte mat på bordet hos de mest utsatta, utan att göda den peronistiska maktapparaten. Det fanns gott om andra budgetposter att skära i.

Utöver direkta bidrag hade Argentina under decennier byggt upp ett massivt system av prissubventioner. I stället för att bara hjälpa dem som behövde hjälp, hade peronistiska regeringar använt skattepengar, och sedelpressar, för att hålla priserna på el, gas, vatten och kollektivtrafik låga för alla.

Systemet var kraftigt regressivt. En bankdirektör betalade lika lite för sin elförbrukning och tunnelbanebiljett som en städerska i slummen. Staten betalade mellanskillnaden direkt till elbolagen och transportföretagen. Subventionerna kostade staten miljarder dollar årligen, en bidragande orsak till landets kroniska budgetunderskott. Dessutom ledde de artificiellt låga priserna till att ingen släckte lamporna, och att elbolagen saknade pengar för att underhålla elnätet, vilket resulterade i ständiga och förödande strömavbrott under de heta sommarmånaderna.

När regeringen successivt drog undan subventionsmattan kom en rejäl prischock. El- och gasräkningar sköt i höjden med flera hundra procent. En vanlig medelklassfamilj som tidigare knappt reflekterat över sin elräkning fick plötsligt se den äta upp en betydande del av månadslönen. Priset för en bussbiljett i Buenos Aires fyrdubblades.

I stället för att subventionera utbudet använde regeringen de frigjorda resurserna till att stötta de som behövde hjälpen. I stället för att skicka miljarder direkt till bussbolagen, lät man biljettpriset stiga till sin verkliga marknadsnivå. Den som tjänade bra fick hädanefter betala vad resan faktiskt kostade. Endast de som var låginkomsttagare eller pensionärer fick behålla en subventionerad taxa.

På samma sätt reformerades det statliga sjukförsäkringssystemet för pensionärer, PAMI, som tidigare givit ut mediciner gratis till i princip alla pensionärer, oavsett inkomst. Regeringen ändrade reglerna så att enbart pensionärer med inkomster under en viss gräns får full subvention. För de mer välbärgade pensionärerna subventioneras medicinerna med mellan 50 och 80 procent. Åtgärden var extremt impopulär bland de äldre, men sparade staten miljarder.

Samtidigt som Milei och Pettovello svingade motorsågen skoningslöst mot byråkratin och movimientos sociales ökade alltså de sociala utgifterna för de allra fattigaste. När ekonomin också började återhämta sig sjönk fattigdomssiffrorna snabbt. Första halvåret av 2025 levde enbart 31,6 procent av argentinarna i fattigdom, nästintill en halvering från början av 2024.

Texten är ett utdrag från Rutger Brattströms nya bok Mileis Argentina, utgiven hos Timbro förlag. Smedjans läsare kan köpa boken till 20% rabatt med koden SMEDJAN20.