Så fungerar Mileis motorsåg

Under 2024 skedde något osannolikt på den argentinska bostadsmarknaden. Antalet tillgängliga lägenheter att hyra formligen exploderade med en ökning på över 300 procent. Samtidigt sjönk hyrorna med 40 procent. Hur kunde det gå till?

Redan i januari 2024 avreglerade Milei den argentinska hyresmarknaden. Trots att den regleringen, som infördes av Alberto Fernández regering 2020, var klart mildare än i Sverige hade den resulterat i en katastrof.

Hyresregleringen hade tre delar. För det första reglerade lagen de årliga hyresjusteringarna till ett genomsnitt av inflationen och det nominella löneindexet. För det andra lagfästes den kortaste hyresperioden till tre år. För det tredje fastställdes att hyror bara fick prissättas i pesos. Kontrakt i dollar förbjöds.

Hyresgäster och hyresvärdar fick alltså, till skillnad från Sverige, komma överens om en initial hyra. Men den höjdes sedan i en reglerad takt i tre år innan den kunde omförhandlas. Redan när lagen infördes var dock inflationen på väg upp, och värre skulle det bli. De reglerade hyreshöjningarna var långt ifrån tillräckliga för att täcka hyresvärdarnas ökande kostnader. Vid nya hyreskontrakt behövde värdarna ta ut kostnadsökningarna i förväg.

De reala hyrorna steg kraftigt. 2020 var inflationen 36 procent, men hyrorna för ettor i Buenos Aires ökade med 57,1 procent, medan hyrorna för tvåor och treor steg med 47,1 respektive 60 procent. Hade hyror kunnat sättas i den mindre inflationsdrabbade dollarn hade detta kunnat undvikas, men det var olagligt.

Snart blev det svårt för hyresvärdar och hyresgäster att komma överens. Den höga inflationen gjorde att de flesta hyresvärdar helt enkelt gick med förlust eftersom drifts- och räntekostnaderna översteg hyresintäkterna. Många tvingades sälja sina lägenheter, andra övergick till oreglerad korttidsuthyrning. Antalet tillgängliga objekt på AirBnB mångdubblades.

Stora mängder lägenheter blev därmed stående tomma. 2022 hade Buenos Aires över 200 000 tomma objekt, en ökning med 48 procent sedan 2018. När tillgången på hyresbostäder minskade kraftigt blev resultatet en omfattande bostadsbrist. Även om lagen var avsedd att hjälpa hyresgästerna, fick den motsatt effekt. Det var uppenbart för alla, hela 85 procent av hyresgästerna motsatte sig lagen.

***

Det går inte att säga något annat än att Argentina är överreglerat. I Fraser Institutes rankning över ekonomisk frihet låg landet 2023 på plats 159 av 165. Enbart fallerade stater som Sudan, Iran och Venezuela hamnade längre ned. Att rucka på regelverken kan leda till stora förbättringar i levnadsstandard, precis som med hyresmarknaden, som bara blev det första framgångsrika exemplet på hur man kan förbättra för människor genom att lyfta på byråkratins våta filt. Men en president har inte tid att sitta och stryka lagparagrafer på egen hand. För att bota ett så pass skadat land som Argentina krävs ett maskineri.

Ett sådant kom till i juli 2024. Genom ett presidentdekret infördes Ministerio de Desregulación y Transformación del Estado (Departementet för avreglering och statlig transformation). Departementet har två tydliga uppdrag. Dels att öka friheten för medborgare och företag, dels att effektivisera staten och minska kostnaderna. Varje reglering skulle granskas utifrån samma enkla fråga: bör staten alls vara involverad i detta område?

Till ansvarig minister för det nya politikområdet utsågs Federico Sturzenegger.

Sturzenegger är ingen duvunge i argentinsk politik. Tvärtom är han en av landets mest meriterade – och stundtals omstridda – ekonomer. Han hade en doktorsexamen från amerikanska prestigeuniversitetet MIT och har tidigare tjänstgjort som centralbankschef under högerpresidenten Mauricio Macri 2015–18. Trots sin bakgrund i etablissemanget fann han en ideologisk tvillingsjäl i Javier Milei. Ingen annan var lika redo för jobbet. I intervju med Schweizer Monat (22/10 -25) berättade han: 

Jag utformade mitt avregleringsprogram två år innan Javier tillträdde. Med ett team på ungefär 100 personer granskade vi 4 200 lagar och 2 000 internationella fördrag. Efter ett år hade vi två pappershögar: en med de lagar som skulle upphävas och en med dem vi kunde förbättra.

När Federico Sturzenegger inledde sitt avregleringsprojekt tillhörde han inte Mileis hemmasnickrade gräsrotskampanj. Han hade rekryterats av landets traditionella högerkoalition, Juntos por el Cambio (Tillsammans för förändring), för att leda den ekonomiska arbetsgruppen åt deras presidentkandidat Patricia Bullrich. Till skillnad från Mileis nystartade parti hade Bullrichs koalition tillgång till stora resurser och samarbeten med etablerade tankesmedjor och experter. Sturzeneggers uppdrag var att skriva ett ekonomiskt reformprogram för Argentina om Bullrich skulle vinna valet.

När Milei vann valet stod han med sina visioner och sin vrålande motorsåg, men utan ett erfaret lag för att genomföra sina reformer. När Sturzenegger knackade på dörren och räckte över sina två rejäla pappershögar insåg Milei att han fått landets mest genomarbetade avregleringsprogram, serverat på silverfat. Både planen och arkitekten inlemmades i presidentens närmaste krets på stående fot.

Det var Sturzenegger som författade det gigantiska presidentdekretet, DNU 70/2023, som bland annat avskaffade hyresregleringen. Han var också hjärnan bakom det ursprungliga utkastet till Ley de Bases. Även om det bantades innan det gick igenom parlamentet utlystes ett år av allmänt nödläge som gav avregleringsdepartementet nästintill fria tyglar att skära i regelverken.

Sturzenegger beskrev själv det argentinska systemet som ett nätverk designat för rent-seeking, där varje stämpel eller tillståndskrav hade uppfunnits för att en fackpamp, en politiker eller en monopoliserad industri skulle kunna sko sig på vanliga människor. Den nya filosofin var enkel: Om en reglering inte skyddar liv, egendom eller grundläggande friheter, saknar den existensberättigande.

För att prioritera mellan reformområden tittar departementet på priser. Om kostnaden för något är väsentligt högre i Argentina än i grannländerna, är förklaringen oftast dåliga regleringar. Bra avregleringar leder till kraftigt sänkta konsumentpriser. Sturzenegger brukar säga att departementets reformer i genomsnitt leder till att priser sjunker med 30 procent.

Departementets första uppmärksammade projekt skickades till kongressen i oktober 2024 och döptes till Ley Hojarasca (Lövhögslagen). Namnet antyder på ambitionen att kratta ihop och bränna upp onödiga och föråldrade lagar och regler. Under decennier hade olika regeringar, både peronister och militärdiktaturer, skapat lagar som inte längre tillämpas, men som aldrig hade upphävts. Projektet handlade både om att minska regelbördan, men också om att städa bort föråldrade paragrafer som låg och skräpade i lagboken.

Ley Hojarasca, Lövhögslagen, blottlade några av de mest flagranta frihetsingreppen som legalt fanns kvar ända sedan militärjuntornas dagar.

Ley Hojarasca blottlade några av de mest flagranta frihetsingreppen som legalt fanns kvar ända sedan militärjuntornas dagar.

I lagboken fanns fortfarande en lag som krävde att offentliga möten i slutna utrymmen skulle anmälas i förväg, för att polisen skulle kunna utöva övervakning. En annan lag gav staten makt att kontrollera all tillgång på tidningspapper för att kunna hindra utgivningen av oberoende tidningar.

Landets radio- och tv-stationer var formellt ålagda att spela statligt sanktionerad musik och var dessutom tvingade att ägna minst 60 minuter om dagen åt frågor av ”nationellt turistintresse”. Transportföretagen hade lagstadgade krav på sig att visa statligt framtagen turistreklam. En annan lag begränsade utländskt ägande av argentinska medier till högst 30 procent av aktiekapitalet.

Men det var inte bara diktaturens regelverk för censur och propaganda som skrotades av Ley Hojarasca. Flera politiska privilegier som uppkommit under demokratin ströks också. Lagen som gav kongressledamöter rätt till gratis parkering rök, likaså lagen som gav skådespelare i teatersällskap privilegiet att resa och använda statliga tjänster till reducerat pris.

Vissa regelverk var nästan komiskt onödiga. Sturzenegger avskaffade en lag som tvingade fastighetsägare som avbröt en byggnation att omedelbart rapportera avbrottet till staten. I decennier skickades papper in, enbart för att samla damm hos stadsbyggnadskontor. Ingen byråkrat sammanställde datan, ingen politiker använde informationen för stadsplanering, och det fanns inget statligt stöd att få för den som avbrutit sitt bygge, men man kunde få böter om man inte rapporterade.

Fram till Ley Hojarasca krävdes statligt tillstånd för att över huvud taget få använda kartor över Argentina i något syfte. Den avskaffades, men en kartregel behölls: regleringen som kräver att Falklandsöarna ovillkorligen måste ritas in på alla kartor över landet.

En annan lag krävde att den som rev en teater ovillkorligen var tvungen att bygga en ny teater på samma tomt, med liknande egenskaper.

Man passade också på att avskaffa statligt sanktionerade organisationer som spelat ut sin roll. Comisión Nacional de Cunicultura – den Nationella Kaninkommissionen som grundades av kongressen 1988. Lagen fastslog att ”främjandet av kaninuppfödning och all annan verksamhet som är direkt eller indirekt kopplad till den förklaras härmed vara av nationellt och prioriterat intresse”. Om allt är prioriterat, är inget prioriterat.

Tillsammans med kaninuppfödningen avreglerades också brevduvorna.

Tillsammans med kaninuppfödningen avreglerades också brevduvorna. Innan Ley Hojarasca fastslog lagen att alla landets brevduvor var tvungna att registreras i Registro Nacional de Desarrollo y Potencial Colombófilo – det nationella registret över brevduvors utveckling och potential. Det var fortsatt uppdaterat eftersom människor sysslar med brevduvor som hobbyverksamhet.

Ley Hojarasca tog dock inte bara tag i onödiga och förlegade lagar och regler – än viktigare var de rent skadliga. En lag krävde att alla teknologitransaktioner eller varumärken formellt behövde godkännas av staten. En annan lag, som infördes under militärdiktaturens sista skälvande månader med nationellt säkerhetsintresse som svepskäl, gav staten makten att omplacera produktionsverksamheter till var som helst i landet. Båda innebar stor formell kontroll och makt åt staten, och stora risker för företagare.

Sturzenegger jämförde skämtsamt sitt arbete med den japanska städgurun Marie Kondo. Om lagarna inte gav medborgarna någon glädje? Kasta dem i soporna.

Departementet skulle snart ge sig på större villebråd. Viktigast var att göra upp med regler som möjliggjorde för korrupta politiker och byråkrater att sko sig på medborgarna.

Ett av de mest uppenbara exemplen på argentinsk byråkratisk galenskap, för att inte säga korruption, var Registros Automotores – fordonsregistren. Till skillnad från i Sverige, där man i dag ordnar ägarbyten digitalt på några minuter, var fordonsregistren i Argentina utlagda på hundratals halvprivata kontor över hela landet. Att sälja en begagnad bil krävde fysiska besök, möten med notarier, dussintals stämplar och avgifter som kunde uppgå till flera procent av bilens värde. Att få driva ett registerkontor var känt som en politisk belöning, ett inkomstbringande monopol som makthavande politiker gav till vänner och släktingar.

Sturzeneggers departement genomförde digitalisering, och stängde därefter dussintals av överflödiga kontor. Man sänkte överlåtelseavgifterna till en symbolisk procentsats och gjorde det möjligt att ägarbyta fordon helt digitalt. Resultatet blev inte bara en tidsbesparing, utan i praktiken en skattesänkning och en liten seger över den politiska korruptionen.

Samma princip kom att användas på utrikeshandeln. Innan Mileis tillträde detaljstyrde staten all internationell handel. Företag behövde få godkännande genom det så kallade SIRA-systemet för att importera ens minsta skruv. Anledningen var den hårt styrda växelkursen, som enbart kunde upprätthållas genom att centralbanken hade monopol på valutatransaktionerna.

Smedjans läsare kan köpa boken med 20% rabatt. Använd koden SMEDJAN20 i kassan.

Eftersom centralbanken saknade dollar, fick företagen vänta i månader på att en byråkrat manuellt skulle godkänna, och genomföra, deras transaktioner. Systemet blev snabbt en grogrund för korruption. Företag som hade kontakter och möjlighet att betala mutor under bordet till rätt politiker fick importlicenser godkända, andra tvingades i konkurs när de inte fick tag på insatsvaror.

På exportsidan var det minst lika illa. I ett försök att hålla nere de inhemska priserna införde peronistregeringen rigorösa exportkvoter. Ett av de mest tragiska exemplen var den argentinska nötköttsindustrin. Regeringen bestämde hur många ton kött, och vilka styckdetaljer, som fick säljas utomlands. Resultatet blev att landets bönder förlorade marknadsandelar till grannländer som Brasilien och Uruguay, samtidigt som investeringarna i det argentinska jordbruket tvärnitade.

Redan i december 2023 skrotades SIRA-systemet och ersattes av ett nytt regelbaserat system som skar bort byråkraten från processen. Företag behövde inte längre be en korrupt tjänsteman om lov att få importera; bara anmäla vad de importerat. Avskaffandet av importlicenssystem sänkte snabbt priserna på importerade varor, bland annat på kläder med 20 procent och på hushållsapparater med 35 procent. I samma veva slopades exportkvoterna på kött och andra jordbruksvaror. Bönderna fick återigen sälja sina varor till vem de ville, till det pris som världsmarknaden erbjöd.

För privatpersoner skapades nya möjligheter. Tidigare var det nästan omöjligt för en vanlig argentinare att beställa något från utländska hemsidor på grund av skyhöga tullar och krånglig byråkrati. I december 2024 höjde regeringen taket för en enskild privatimport från 1 000 till 3 000 dollar och slopade tullarna på de första 400 dollarna för privat bruk. Privatimporten ökade med 275 procent under 2025. Elektronik stod för en stor del av ökningen, innan avregleringen var vanliga produkter som telefoner och högtalare ofta två–tre gånger dyrare i Argentina än i Europa.

Man passade också på att avskaffa flera förbud mot ny teknik. Fram till februari 2024 hade telekommarknaden omfattats av protektionistiska lagar och regler som stängde ute satellituppkoppling. När marknaden avreglerades och företag som Starlink, Amazon Kuiper och OneWeb började operera i landet sänktes priserna med så mycket som 90 procent i vissa avlägsna regioner.

Nya handelsregler syns rentav på argentinska gator i form av importerade elbilar. Under decennier har den argentinska bilmarknaden omfattats av tullar, vilket drivit upp priserna och begränsat utbudet. Som ett första steg i att öppna upp marknaden har regeringen infört tullfrihet för upp till 50 000 elbilar årligen – ungefär tio procent av nybilsmarknaden. Men bara bilar under ett lågt pristak omfattas av tullfriheten. Syftet har varit att införa ett mindre mått av konkurrens utan att över en natt slå undan benen för företag som placerat sin produktion i Argentina.

Effekten lät inte vänta på sig. På kort tid etablerade sig nya, prisvärda bilmärken som BYD, BAIC, MG och Chery. BYD klättrade snabbt upp på topp tio-listan över de mest sålda bilarna.

De stora vinnarna av den ökade frihandeln har varit de argentinska konsumenterna. Kostnaden för att köpa en ny bil sjönk med 26,5 procent mellan november 2023 och juni 2026.

***

Argentina är känt för sina Malbecviner, men med tanke på vad avregleringsdepartementet upptäckte när man granskade det statliga vininstitutet Instituto Nacional de Vitivinicultura (INV) är det överraskande att det alls produceras något vin i landet. Totalt fanns det 1 207 regleringar för den argentinska vinproduktionen. Regelbördan hade byggts på över tid och detaljstyrde nästintill allt: skördeprocessen, druvtransporten, alkoholhalten för varje enskild region och vintyp, druvornas exakta färgnyans och hur etiketterna skulle klistras.

Bara för att transportera druvor och vin utfärdade INV över 140 000 separata tillstånd årligen. Samtidigt genomfördes fler än 5 000 fysiska inspektioner på vingårdar. Vissa gårdar fick besök av statliga inspektörer varannan dag. Dessutom behövde producenterna, varje vecka, deklarera exakt hur mycket druvor de hade skördat, pressat och hur mycket must det resulterade i, samt på detaljnivå redogöra för var i jäsnings- och tillverkningsprocessen allt vin befann sig.

I november 2025 presenterade Sturzenegger sitt vinpaket. Över en natt avskaffades 973, motsvarande 80 procent, av regelverket och man förbjöd de statliga inspektörerna att lägga sig i hur vinet tillverkas. INV:s nya och enda uppgift blev att ta stickprov på färdigbuteljerade viner för att garantera att de inte är manipulerade eller hälsofarliga. I stället för att fastslå i lag exakt hur man ska producera vin på olika platser skapades ett system med frivillig certifiering. Lokala varianter kommer fortfarande att finnas, men producenterna tillåts experimentera om de vill.

Ett annat bisarrt exempel på hur staten har satt krokben för landets producenter, och en av Sturzeneggers favoritberättelser, rör exporten av vattenmeloner. Enligt en förordning från 1983 fick vattenmeloner endast exporteras om de packades i särskilda nät eller påsar. En sådan förpackning användes aldrig vid inrikeshandel, och av goda skäl: den skavde och förstörde frukten under transporten. Men ville man sälja melonerna till utlandet fastnade de i tullen om de inte var förpackade korrekt enligt regelverket. Det spelade ingen roll vad kunden i Uruguay eller Paraguay ville ha – lagen krävde påsar.

Vattenmeloner och förpackningsregler har aldrig legat högst upp på någon politikers prioritetslista, men Sturzenegger inledde sin ämbetsperiod med att uppmana landets företagare att höra av sig om de hade problem med byråkratin. En av de första som hörde av sig var Walter Detzel, en frustrerad vattenmelonbonde från den nordliga provinsen Chaco. Detzel hade tvingats ge upp sina exportaffärer på grund av förpackningskravet, och skrev ett långt mejl till avregleringsministern. Efter bara några dagar hade avregleringsdepartementet svarat och börjat nysta i byråkratin. Regeln ströks.

I oktober 2025 rullade för första gången på decennier två fullastade långtradare med 56 ton lösa vattenmeloner över gränsen till Uruguay. Ett historiskt ögonblick för de lokala bönderna, och för Sturzenegger blev det den perfekta anekdoten för att illustrera hur apati och byråkratisk tröghet under 42 års tid tillåtits att strypa legitima affärer.

För Sturzenegger blev vattenmelonerna inte bara en av hans favoritanekdoter, det ledde också till en insikt om hur många onödiga regleringar som drabbade argentinare utan att de någonsin diskuterades i den politiska debatten. För att fånga upp problematik som Detzels lanserades plattformen Reportá la burocracia (Rapportera byråkratin) den 29 november 2024. Alla uppmanades att agera visselblåsare och anmäla statliga påbud som försvårar deras vardag eller företagande. Plattformen har i augusti 2026 samlat in 16 500 anmälningar, och blivit ett av departementets viktigaste verktyg för att hitta och skrota de obskyra regler som lagt krokben för den argentinska ekonomin i decennier, men som annars aldrig hade nått den politiska radarn.

Avregleringsministern använder också sociala medier flitigt för att både hitta skadliga regleringar, och se till att reformer får förväntad effekt. I en intervju med magasinet Free Society berättade Sturzenegger att:

Jag har väldigt flytande samtal med dem jag kallar ”statens offer”, och de säger: ”Åh, Federico, du avreglerade det här, men du glömde den här andra bestämmelsen.” Så jag tar itu med det igen och de säger: ”Nej, du glömde den här andra.” På samma sätt som datacenter har dessa redundanser, har de som byggde den juridiska arkitekturen också byggt in redundanser, vilket säkerställer att det finns tre eller fyra skyddslager för var och en av deras privilegier, så det tar lite tid. Sociala medier är fantastiska eftersom det är en plats där alla pratar med alla … Om något inte fungerar kommer folk att säga det högt, för folk firar avregleringar, folk firar sin frihet, men om det inte fungerar kommer de att göra det tydligt och märkbart. 

Den argentinska inrikesflygmarknaden hade i decennier varit en politiskt skyddad verksamhet. I centrum stod det statliga flygbolaget Aerolíneas Argentinas, en källa till nationell stolthet för peronismen som fick Cristina Fernández de Kirchner att åternationalisera bolaget 2008 efter att det privatiserats 1990. Resultatet blev ett slukhål för skattepengar. Mellan 2008 och 2023 spenderade staten åtta miljarder dollar på att täcka bolagets förluster.

Bolaget drevs inte affärsmässigt. Representanter för fackföreningen APLA och alla pensionerade piloter hade rätt till semesterbiljetter i business class för sig själva och sina familjer. Både piloter och övriga besättningen hade rätt att börja räkna sina arbetstimmar när de lämnade hemmet, i stället för när de ankom till jobbet.

För att skydda Aerolíneas Argentinas från konkurrens hade kirchnerregeringarna bland annat infört bandas tarifarias – ett system med lagstadgade minimipriser på flygbiljetter. Syftet var uttryckligen att stänga ute utländska lågprisbolag från den argentinska marknaden. Dessutom hade det statliga bolaget Intercargo monopol på flygplatsernas marktjänster, som bagage och ramptjänster. Även om ett privat flygbolag ville flyga i Argentina, var de beroende av Intercargos fackförening – som enkelt kunde lamslå hela landets flygtrafik genom att vägra lasta väskorna.

Sturzeneggers försök att öppna upp marknaden var reformpaketet Cielos Abiertos – Fria himlar. Med en serie reformer skrotades minimipriserna och Intercargos monopol avskaffades, privata flygbolag fick nu rätt att hantera sitt eget bagage eller anlita tredjepartsföretag. Omedelbart började nya bolag trafikera Argentinas himmel. Priserna pressades och flyget blev helt plötsligt tillgängligt för en bredare allmänhet. Antalet passagerare växte med 13 procent mellan 2024 och 2025.

Fackföreningarnas svar var en våg av strejker under hösten 2024 under vilka tusentals passagerare strandades. Regeringen kontrade med ett ultimatum och presidentens talesperson Manuel Adorni tog bladet för munnen vid en presskonferens den 17 november: ”regeringen har beordrat ett slut på flygkastens privilegier: slut på gratis transfer i taxibilar, slut på vilosätet i executive class vid flyg till Europa, slut på gratis semesterbiljetter för piloter och pensionerade piloters släktingar, och slut på det faktum att arbetsschemat börjar i en taxi.”

Regeringen satte hårt mot hårt. Antingen fick fackförbunden acceptera Cielos Abiertos nya villkor och att Aerolíneas Argentinas skulle privatiseras, eller så fick de överta driften av företaget själva. Det löste ut knuten. Facken, som insåg att bolaget inte skulle överleva en vecka utan omfattande omstruktureringar, valde att kapitulera. Utöver kraftigt försämrade villkor minskades personalstyrkan med 15 procent.

Aerolineas Argentinas gick plötsligt med vinst. 2025 blev det första året sedan förstatligandet som staten inte behövde skjuta till ekonomiskt stöd till bolaget. I augusti 2026 har regeringen ännu inte lyckats övertala kongressen om att slutföra en privatisering.

En av de sektorer som har störst potential i Argentina är gruvindustrin. Grannlandet Chile står för en fjärdedel av världens kopparproduktion och mer än en tredjedel av världens litiumutvinning. Gränsen mellan länderna går mitt i bergskedjan Anderna och den argentinska sidan bedöms ha likvärdiga fyndigheter. Ändå producerar Argentina bara en bråkdel av världens metaller. Det beror till stor del på politiska hinder.

Sedan 2010 har den nationella glaciärlagen (Ley de Glaciares) varit i kraft. Lagen stoppade i praktiken nya gruvor, eftersom den förbjöd all industriell aktivitet kring glaciärer och så kallade periglaciala miljöer – frusen mark som omger ismassorna. Totalt finns närmare 17 000 glaciärer i landet. Enligt gruvbolagens samarbetsorganisation Cámara Argentina de empresas mineras förbjöds 75 procent av landets möjliga koppargruvor av glaciärlagen.

I april 2026 klubbade kongressen, efter månader av intensiv debatt, en ny glaciärlag. Det nya regelverket flyttar ansvaret från nationella myndigheter till provinserna. Det är numera upp till guvernörerna att avgöra vilka områden som utgör ”strategiska vattenreserver” och därmed ska skyddas, och vilka som öppnas upp för prospektering.

Förändringen fick en omedelbar effekt på gruvindustrin och utländska investeringar började strömma in. Under första halvåret 2026 ökade Argentinas gruvexport med 74,4 procent jämfört med året innan, och landade på 4,74 miljarder dollar. Uppgången drevs delvis av höga världsmarknadspriser på guld och silver, men den stora skillnaden var litiumutvinningen. Exporten av litium ökade med hela 185 procent och drog in 1,1 miljarder dollar bara under årets första sex månader.

När det blev tydligt att glaciärlagen skulle avskaffas ökade intresset för att använda sig av RIGI, ett program med skattelättnader för stora investeringar, från internationella gruvbolag. I februari 2026 meddelade Lundin Mining och australiensiska BHP att man går samman för den största investeringen hittills: 18 miljarder dollar i guld-, koppar-, och silverprojekt i provinsen San Juan. I maj 2026 bedömde gruvsekreteraren Luis Lucero att landets kopparproduktion kan öka från dagens negligerbara nivåer till 1,6 miljoner ton inom 10 år, det är 30 procent av vad Chile producerar, men en ansenlig andel av världsmarknaden.

Sturzenegger har inte bara riktat blickarna mot bergen och himlen. I slutet av juli 2026 var det sjöfartens tur. Med dekret 690/26 avreglerades det argentinska lotsväsendet, ett system som vuxit till ett komplext regelverk som kraftigt drev upp transportkostnaderna. 

Ett annat regelverk, med högt ställda krav, gällde båtarna som transporterade lotsarna ut till fartygen. Sturzenegger konstaterade sarkastiskt att kraven på lotsbåtar var skarpare än på hangarfartyg. Resultatet var att bara ett fåtal aktörer hade råd att få en lotsbåt godkänd, vilket begränsade utbudet och höll priserna uppe. Den 31 juli 2026 sammanfattade Sturzenegger reformen på X: ”Argentina behöver att dess floder ska fungera som en motorväg för utveckling, inte som en regleringsbarriär.”

Ett annat område som avregleringsdepartementet tog sig an var den argentinska bokmarknaden. Sedan slutet av 2001 hade försäljningen av böcker reglerats av Ley 25 542 – lagen om enhetliga bokpriser. Lagen innebar att en nyutgiven bok alltid skulle säljas till samma pris, bestämt av bokförlaget, oavsett om man köpte den i en liten boklåda, en stormarknad eller en digital återförsäljare. Tanken var att hindra stora detaljhandelskedjor från att konkurrera ut små bokhandlare.

I juli 2026 inledde Sturzenegger ett försök att upphäva Ley 25 542. Regeringen argumenterade att det fasta priset var en onödig restriktion som höll uppe konsumentpriserna. Utan lagen skulle stormarknader och e-handelsjättar kunna konkurrera fritt och erbjuda lägre priser på storsäljare,vilket bedömdes kunna sänka priset på nya böcker med 20 procent eller mer.

Initiativet mötte omedelbart motstånd från författare, småförlag och bokhandlare. Branschföreträdare varnade för att en avreglering skulle slå sönder värdekedjan. Deras farhåga var att stora aktörer initialt skulle sälja storsäljare med förlust för att svälta ut de mindre butikerna, för att sedan höja priserna på den äldre och smalare litteraturen när konkurrensen väl minskat.

Ännu har avregleringen inte röstats igenom i kongressen.

***

På avregleringsdepartementets hemsida kan man följa dess arbete. Regelbundna uppdateringar görs över hur många lagar som har förändrats eller avskaffats, och hur många enskilda paragrafer det handlar om. I augusti 2026 är siffran 2 699 förändrade regelverk och 16 178 paragrafer.

Avregleringarna innebär minskade kostnader och snabbare processer för både medborgare och företag. De innebär också en besparing för staten. Förvaltning upprätthålls inte av sig självt, för det krävs byråkrater. När regleringarna blir färre krävs färre byråkrater.

Ett år in i Javier Mileis mandatperiod hade den federala staten gjort sig av med över 30 000 anställda, vilket motsvarade nästan 10 procent av den nationella offentliga arbetsstyrkan. Det handlade framförallt om att man lät bli att förnya korttidskontrakt. Sedan dess har personalstyrkan fortsatt minska i långsammare takt. Till skillnad från omkring hälften av de argentinska arbetena som är informella och därmed saknar anställningstrygghet, är de statliga anställda mycket svåra att säga upp. I praktiken var det omöjligt innan Ley de Bases.

Numera kan man, om det inte längre finns arbete åt en statligt anställd, genomföra en uppsägning efter tolv månaders väntan med något reducerad lön. I augusti 2026 uppgick den totala minskningen av statligt anställda till 71 711 kontrakt, en minskning med 36 procent sedan Mileis tillträde.

Den mest udda av alla avregleringar är Sturzeneggers avskaffande av de politiska åtgärderna mot varulvar.

Den mest udda av alla avregleringar är Sturzeneggers avskaffande av de politiska åtgärderna mot varulvar.

Enligt gammal östeuropeisk myt riskerar den sjunde sonen i en familj att bli en varulv. Myten följde med när så kallade Volgatyskar emigrerade från det ryska imperiet till Argentina. Över Atlanten färdades också en idé om hur man skulle kunna bryta förbannelsen, och förhindra att barnet övergavs eller till och med dödades. Den enda beprövade lösningen var att få landets mäktigaste man som magisk beskyddare.

För att lösa varulvsproblemen i Tsarryssland hade Katarina den stora beviljat ett kejserligt gudföräldraskap åt sjunde söner, vilket skulle ge magiskt skydd. År 1907 föddes José Brost i den lilla staden Coronel Pringles, som den sjunde sonen till det Volgatyska paret Enrique Brost och Apolonia Holmann. Ställda inför en överhängande varulvsrisk och med tsarfamiljen på andra sidan jorden skickade familjen Brost ett brev till president José Figueroa Alcorta och bad om hans beskydd, vilket beviljades. Den unge José blev gudson till presidenten och ceremonin markerade början på en tradition.

Länge var sjunde söners möjlighet till gudfaderskap från presidenten en informell företeelse, men 1974 stiftade Isabel Perón en lag. Sedan dess har alla familjers sjunde barn av samma kön kunnat ansöka om att bli presidentens gudbarn, och med det ett stipendium för att finansiera barnets utbildning. På regeringens hemsida hittar man ansökan tillsammans med tre andra utbildningsstöd, de till barn till krigsveteraner från Falklandskriget, barn med skyddsåtgärder och elever som tillhör ursprungsbefolkningar.

Mer än 12 000 barn beräknas ha blivit gudsöner eller guddöttrar till en argentinsk president sedan 1907. Mest generös var Cristina Fernández de Kirchner, som samlade på sig hela 1 152 gudbarn under sina åtta år som president.

Texten är ett utdrag från Rutger Brattströms bok Mileis Argentina, som lanseras den här veckan. Smedjans läsare kan köpa boken med 20% rabatt med koden SMEDJAN20.