Väljarna avvisade det ideologiskt drivna vårdexperiment som skulle göra Region Stockholm till ett socialdemokratiskt skyltfönster. Nu måste Kristdemokraterna och Liberalerna våga förvalta detta väljarmandat i det nya blocköverskridande styret. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
I regionvalet i Stockholm backade Socialdemokraterna med 4,89 procentenheter. Det är mer än dubbelt så mycket som partiets, även den ansenliga, tillbakagång på 2,31 i riksdagsvalet.
Det är ett väljarbesked som inte går att tolka på något annat sätt än som ett tydligt avvisande av den politik som var tänkt att göra Region Stockholm till ett socialdemokratiskt, och rödgrönt, skyltfönster.
Efter valet 2022 tog Socialdemokraterna över styret i Region Stockholm tillsammans med Centerpartiet och Miljöpartiet samt med stöd, och väsentligt inflytande, från Vänsterpartiet. Det var ett styre med starka ideologiska förtecken, av ett slag som sällan förekommer i den ofta tungrodda och produktionsinriktade regionpolitiken.
Måltavlan var det omfattande nätverk av privata vårdmottagningar som under lång tid bidragit till att tillgängligheten i Stockholmsvården varit bättre än i de flesta andra regioner. I den omställningsplan som styret tog fram skisserades hur vårdvalen inom delar av specialistvården skulle avskaffas och vården tas tillbaka i egen regi. 140 välfungerande vårdmottagningar skulle stängas. Samtidigt saknades konsekvensanalys – det överordnade var den ideologiska riktningen.
När S-ledaren Magdalena Andersson i april 2024 höll ett uppmärksammat linjetal där hon beskrev det socialdemokratiska projektet i termer av att “ta tillbaka den demokratiska kontrollen” och göra upp med “marknadsmisslyckanden” var det ett tal i samma anda som den som präglade styret i Region Stockholm. Det var Aida Hadzialics omställningsplan som skulle visa vägen för hur en framtida rödgrön regering skulle förhålla sig till välfärden och till privata företag. Först tar vi regionen, sedan riksdagen.
Vidden av det sakpolitiska haveriet i Region Stockholm blev snabbt uppenbar.
Vidden av det sakpolitiska haveriet i Region Stockholm blev emellertid snabbt uppenbar. Stängningen av Aleris närakut i centrala Stockholm vållade protester från både patienter och läkare och ledde till överfulla akutmottagningar på de stora sjukhusen. Vittnesmålen blev många när patienter hamnade i kläm när vårdvalen inom bland annat ögonsjukvård, hudsjukvård, allergologi och gynekologi avvecklades eller gjordes om. Väntetiderna blev längre och sedan länge upparbetade vårdkontakter gick förlorade.
Samtidigt ledde återtagandet av ambulanssjukvården till regionens egenregi till stora problem när personalen slutade på grund av försämrade löner och arbetsvillkor. ”I skrivande stund finns enbart en ambulans för hela Stockholm City – flera hundratusentals människor”, konstaterade en ambulanssjuksköterska i ett uppmärksammat inlägg i sociala medier sommaren 2025. Övriga stod still på grund av personalbrist.
Men den fråga som kanske mer än någon annan kom att symbolisera det rödgröna vårdexperimentet var ätstörningsvården. Beprövade och välfungerande behandlingsmetoder i privat regi avvecklades, och patienterna tvingades in i den av regionen beslutade behandlingsmetoden. En modell skulle passa alla i en mycket utsatt patientgrupp. Politiken lade upp för personliga tragedier.
Situationen var som en nidbild av Maktutredningens klassiska formulering om upplevelsen av vanmakt i 1980-talets storskaliga och enhetliga välfärdsstat. Vänsterexperimentet havererade inför öppen ridå.
Det är mot den bakgrunden man ska se det nya blocköverskridande styret i Region Stockholm som tillträder i nästa vecka. Redan under den gångna mandatperioden blev det uppenbart att regionstyrelsens ordförande Aida Hadzialic (S), genom att i perioder göra sig osynlig, försökte distansera sig från den förda sjukvårdspolitiken. Och efter valet tycks det ha varit en socialdemokratisk prioritering att försöka undvika ett nytt styre med inflytande från Vänsterpartiet.
Detta är värt att ha i minnet när man bedömer Liberalernas och Kristdemokraterna medverkan i det nya styret. De två borgerliga partierna har, tillsammans med Centerpartiet som delar uppfattningen om värdet av företagande och valfrihet i vården, helt enkelt ett bra utgångsläge för att kunna rätta till den tidigare vänstermajoritetens felsteg.
I det programdokument som ligger till grund för det nya styret, som består av S, MP, C, L och KD, återfinns mycket riktigt tydliga formuleringar om värdet av en mångfald av vårdgivare. Tanken på att ta tillbaka kontrollen har skrotats. I stället talas det om ”en driftsneutral syn på hälso- och sjukvården. Driftsform är ett medel, inte ett mål.”
Det är en situation som kräver borgerliga sjukvårdspolitiker med förmåga att stå upp mot socialdemokrater.
Det är formuleringar som de borgerliga partierna i styret med gott självförtroende kan ta som utgångspunkt i sitt arbete. Driftsformsneutralitet får inte bli en ursäkt för att acceptera status quo, när utvecklingen går tydligt åt fel håll som en följd av den tidigare majoritetens beslut. Det är en situation som kräver borgerliga sjukvårdspolitiker med förmåga att stå upp mot socialdemokrater.
Vi vet sedan tidigare att privata vårdgivare har en förmåga att leverera samma kvalitet, eller högre, som offentliga vårdgivare, men till en lägre kostnad. Det är ett pragmatiskt synsätt på hälso- och sjukvården som väl ryms inom det blocköverskridande styrets ambitioner, trots att programmet även rymmer defensiva formuleringar om att inte ta några stora beslut som förändrar balansen mellan privat och offentligt driven vård.
Det förutsätter dock att Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, och då inte minst Carl-Johan Schiller (KD) som blir regionråd med ansvar för sjukvården, varje dag är beredd att försvara värdet av valfrihet och en mångfald av vårdgivare i Stockholmsvården. De borgerliga partierna får inte nöja sig med att gå in i styret, få sina regionrådsposter, och tro att arbetet med att stoppa den skadliga vänstersvängen därmed är avklarat.
Det är förståeligt att Moderaterna är kritiska till Kristdemokraternas och Liberalernas vägval. Att hålla samman det borgerliga alternativet till S-ledda styren är centralt. Samtidigt är kommun- och regionpolitik i betydande utsträckning en fråga om att kunna uppnå sakpolitiska resultat i stundtals udda konstellationer. Liberalerna och Kristdemokraterna måste nu bevisa att de förmår driva borgerlig politik även i ett blocköverskridande styre, och att en splittrad borgerlighet i Sveriges näst största parlamentariska församling kan kompenseras med tydliga steg bort från vänsterexperimentet i vården.
För övrigt är sänkt skatt alltid något att glädjas över – även i det lilla. Men inte minst för Moderaterna gäller det nu att påminna det nya styret om att fem öre i skattesänkning är väsentligt mindre än den höjning med 25 öre som det tidigare vänsterstyret drev igenom.
Michaela Haga (C), Carl-Johan Schiller (KD), Aida Hadžialić (S), Jakop Dalunde (MP) och Amelie Tarschys Ingre (L) presenterar ett nytt majoritetsstyre för Region Stockholm. Foto: Pontus Lundahl/TT