Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
21 sjukvårdssystem är 20 för många
Alla politiker säger sig vilja ha en jämlik sjukvård. Men rädslan för en omfattande reform väger tyngre än ambitionen att skapa en likvärdig vård, skriver Tilda Andersson.
Under måndagens partiledarutfrågning i Sveriges Radio fick Kristdemokraternas Ebba Busch frågan om vilket vallöfte som är det viktigaste för henne. Svaret var tydligt: att få ordning på sjukvården genom att avskaffa de 21 regionerna.
Sverige har idag 21 olika sjukvårdssystem. Varje region har sina egna prioriteringar, budgetar och arbetssätt. För patienten är det inte bara en fråga om väntetider, utan om hur snabbt nya behandlingar införs, vilka läkemedel som används, men även kostnader och vilken vård som erbjuds. Det finns inga medicinska skäl till att vården ska förändras vid en länsgräns. Regiongränserna är administrativa konstruktioner som får medicinska konsekvenser.
Det begränsar vårdens jämlikhet och människors frihet. Den som vill flytta för ett jobb, studier eller närmare familjen ska inte behöva fundera över hur det påverkar den vård hon är beroende av. En person med en kronisk sjukdom ska inte behöva väga en flytt mot risken att möta ett annat vårdutbud. Patienter ska kunna välja vårdgivare i hela landet och kunna lita på att samma behandling erbjuds på samma villkor, oavsett var de bor.
Regiongränserna är administrativa konstruktioner som får medicinska konsekvenser.
Dagens system gör det svårare att ta ett helhetsansvar. När vårdköerna växer skyller regionerna på staten, staten hänvisar tillbaka till regionerna och kommunerna hänvisar till båda. För patienter och vårdpersonal är det svårt att veta vem som egentligen ska hållas ansvarig när vården brister.
Det innebär dock inte att staten måste driva all vård. När staten sätter spelreglerna kan fler aktörer konkurrera om att ge patienterna den bästa vården. I dag måste privata vårdgivare navigera mellan 21 olika ersättningsmodeller, upphandlingar och avtal. Det gör etableringen dyrare, hämmar innovation och begränsar patienternas valfrihet. Ett nationellt regelverk skulle sänka trösklarna för nya aktörer och göra det enklare för patienter att välja den vårdgivare de har störst förtroende för.
För patienter och vårdpersonal är det svårt att veta vem som egentligen ska hållas ansvarig när vården brister.
Screeningen mot bröstcancer visar hur ett större nationellt ansvar kan kombineras med marknadens drivkrafter. Cancerfonden uppskattar att var femte kvinna uteblir från mammografin, trots att det är väl känt att screeningen räddar liv. Om en större del av screeningen organiseras nationellt och upphandlas utifrån tydliga resultatmål får aktörerna starka incitament att öka deltagandet. Fokus flyttas från att driva en mottagning till att faktiskt se till att kvinnorna blir screenade. När ersättningen kopplas till utfallet blir innovation en konkurrensfördel – och fler patienter får sin cancer upptäckt i tid.
Vårdansvarskommitténs invändning mot statligt styrd sjukvård gäller främst den administrativa omställningen. Hundratusentals anställda, nya system och nya ansvarsförhållanden är ingen liten reform. Men genomförandet kan anpassas. Staten behöver inte bli arbetsgivare till all vårdpersonal. Huvudmannaskap, finansiering och produktion behöver inte organiseras på samma sätt.
Ebba Busch gör rätt som vågar se förbi frågorna om administration och omställningskostnader. Att något är svårt att genomföra är inte ett argument för att låta bli.