Passionerad uppgörelse med elitism och populism

2001 rasade debatten om globaliseringen i västvärlden. Timbro gav då ut boken Global – reportage från en värld i förändring av Economist-journalisterna John Micklethwait och Adrian Wooldridge.

Mats Johansson skrev om boken i Svenska Dagbladet den 5 december. Han noterade:

”Utgångspunkten är att globaliseringen är vår tids viktigaste fenomen, fast på ett annat sätt än dess fiender tror och hoppas. I stället för att tjäna som mytisk metafor för världens ondska bör globaliseringen betraktas som ett medel att mobilisera människor och kapital för samhällelig utveckling, inklusive ökad individuell frihet – där den tillåts verka.”

Dagen därpå skrev Isobel Hadley-Kamptz en krönika om boken på Dagens Nyheters ledarsida. Hon avslutade med dessa ord:

”Fler som både är för globalisering och engagerade i fattiga människors villkor måste delta i debatten om globaliseringen. Annars vinner motståndarna en promenadseger. Kan vi inte övertyga om att alla de miljoner människor som lever på en dollar om dagen har allt att vinna på ökad globalisering kan världen bli mindre global igen. Och det förlorar fattiga i längden mest på.”

Boken, som hade den engelska titeln A Future Perfect: The Challenge and Hidden Promise of Globalization, fick lysande recensioner till exempel av Jagdish Bhagwati i Foreign Affairs.

Jag arbetade 2001 på public affairs-företaget Kreab. Det var drygt fem år sedan jag slutade som informationschef på Svenska arbetsgivareföreningen för att börja jobba hos Jan Stenbeck på Kinnevik. Men eftersom jag varit engagerad för Timbro ända sedan dess start 1978 följde jag dess verksamhet och var inbjuden till lanseringen av boken.

Det blev starten på ett antal möten under åren därefter – i synnerhet när jag var vice vd på Svenskt Näringsliv från 2005 – med en av bokens författare, den briljante Adrian Wooldridge, som dessutom är mycket intresserad av nordisk politik. Det var först när vi sågs under de år som följde som jag förstod att det var Wooldridge som skrev de briljanta krönikor som fanns under vinjetterna ”Lexington”, ”Schumpeter” och ”Bagehot” i The Economist. 

2021 rekryterades Wooldridge till Bloomberg som ”global business columnist” och jag läser honom troget varje vecka. Hans bok The Aristocracy of Talent utkom 2021 och bokförlaget Stolpe gav ut den i översättningen Meritokrati: Idén som förändrade världen. Det är enligt min uppfattning hans viktigaste bok, och den tål att läsas både i dag och i morgon.

Nu har förlaget Stolpe gett ut en översättning av hans senaste bok Centrists of the World unite! som på svenska heter Den revolutionära mitten – liberalismens förlorade själ.

Dess 350 sidor är fyllda av intressanta resonemang, men är något ojämn. Bitvis präglas den också av vad jag tycker är väl passionerade, och ganska onyanserade, resonemang om allt ont som internetutvecklingen medfört: 

”Yttrandefrihet skulle göra att folket kunde utkräva ansvar från den mäktiga staten. Detta är skälet till att USA:s grundlagsfäder lyfte fram pressfriheten i det första tillägget till konstitutionen. I dag finns makten lika mycket hos ’informationsautokraterna’ som hos staten.”

Lika onyanserat är hans utfall mot World Economic Forum och Internationella valutafonden (”högdjur lika arroganta som gårdagens liberala imperialister”).

”Ju mer folket vänder sig bort från liberalismen, desto mer lockas liberaler att insistera på sitt eget världsförbättrarprojekt.”

Men andra avsnitt är mycket tänkvärda. Han skriver om populismens framväxt som leder till att ”ju mer folket vänder sig bort från liberalismen, desto mer lockas liberaler att insistera på sitt eget världsförbättrarprojekt och bygga murar mot den populistiska flodvågen: politiska murar som isolerar elitens projekt från folkliga störningar och intellektuella murar så att eliten slipper lyssna på människor med ”fördomar”. Man skulle kunna tro att Wooldridge läser Dagens Nyheter och upprörts över exempelvis Åsa Wikforss.

Wooldridge konstaterar att denna onda spiral är ”dålig för liberalismen eftersom det hindrar den från att ta itu med den största utmaningen: att upprätta en fruktbar balans mellan elitism och demokrati och mellan globala och lokala perspektiv”. Den som följt debatten kring Sverigedemokraterna vet vad han talar om, men Sverige är inte unikt i detta hänseende.

Ett intressant avsnitt i denna uppgörelse med liberalismens utmaningar handlar om migrationsdebatten. Ju mer mångfald ett land präglas av ”desto mindre förpliktade känner sig individer mot andra medborgare, och desto hårdare måste staten kämpa för att skaffa sig de resurser den behöver för att finansiera den sociala välfärden”. Han kommenterar svensk och dansk migrationspolitik och konstaterar att även om Sverige fått mycket applåder så är det långsiktigt den danska linjen som visat sig mer hållbar.

Wooldridge kommenterar även biståndsdebatten. Det enda sättet för liberaler att rädda biståndsorganisationerna är att själva städa upp innan populisterna gör det åt dem. Han nämner den ovarsamma reformeringen av amerikanska biståndsorganet USAID (”Musks angrepp på USAID gjordes med ungefär samma fingertoppskänsla som ett yxmord”) men också projekt som motiverat nedmonteringen. Exempelvis: 3,9 miljoner USD för stöd för genusteori och queerteori på västra Balkan och 7,9 miljoner USD för att lära journalister i Sri Lanka att undvika binära könsnormer. 

Boken avslutas med några vägar för återupprättandet av en liberal liberalism:

• Bryta med tendensen till extremism som liberalismen uppvisat på senare tid.
• Tänka bättre när det gäller populismen: ”Liberaler med sina vanskligt höga hästar har många gånger funnit sig själva till sist slå in på samma stig som de föraktade populisterna.”
• Bygga upp vårt kollektiva försvar mot de autokratiska axelmakterna.
• Ta striden till fienden. Liberaler måste bli mer kraftfulla i att peka på svagheterna i regimer som den kinesiska och den ryska. På hemmaplan måste liberaler peka på att populismen bygger på ressentiment snarare än på en tydlig teori om hur landet ska styras. Det är populismen snarare än liberalismen som bär på fröet till sin egen undergång.
• Göra den liberala eliten mer självmedvetet liberal. Dagens generation av liberala ledare har ersatt expertis med auktoritet, engagemang med etablissemang.

Den liberala teorin om det goda livet utgår, skriver han avslutningsvis, från ett negativt bud: Försiktighetsprincipen kräver att vi blockerar de vägar som leder till helvetet innan vi börjar bygga en trappa till himmelriket; maktdelning sätter gränser för de möjligheter mäktiga människor har att ge. Tonvikten vid tolerans hindrar ideologer från att tvinga oss att omfatta deras vision av sanningen. Fundamentet för social fred i ett modernt samhälle är inte konsensus utan samexistens.

Liberalismen är i första hand ett sätt att leva och först därefter en politisk filosofi.