Ryssland och den forcerade modernitetens svaghet

”Jag utgår från oinskränkt frihet men slutar med oinskränkt despotism. Jag vill emellertid tillägga att min lösning av det sociala problemet är den enda som det kan bli tal om”, proklamerar karaktären Sjigalov i Fjodor Dostojevskijs kanske mest profetiska och underskattade roman, Onda andar (1872). Sjigalov förespråkar en extrem form av jämlikhet som i praktiken innebär att nio tiondelar av befolkningen förslavas under den resterande tiondelen. Allt för att uppnå en totalitär harmoni. På många sätt förkroppsligar han den centrala motsägelse som kännetecknar extrema politiska massrörelser: idén om att människan måste kedjas för att bli fri.

Den ryska romankonsten frodades under 1800-talet av en specifik, nästan tragisk, anledning. Censuren blockerade alla direkta politiska uttryck. Detta tvingade landets intellektuella att dölja samhällskritik och brännande filosofiska frågor bakom fiktionens ridå. Därför är den ryska litteraturen osedvanligt politisk, den fungerade som nationens enda fria arena för moralisk och ideologisk debatt. I Onda andar ser vi hur en liten rysk stad infiltreras av radikala idéer som likt ett virus undergräver tradition, moral och social sammanhållning. Dostojevskij skildrar hur idédrivna massrörelser får individer att handla impulsivt och begå våldshandlingar utan att förstå konsekvenserna. Han anade konturerna av de totalitära rörelser som skulle skaka 1900-talet långt innan de ens fått ett namn.

Det är ingen slump att Dostojevskij var en stor inspirationskälla för den rörelse som betonade den ryska särarten och motsatte sig upplysningens rationalism. 

För reaktionära läsare kan boken framstå som en oförsonlig uppgörelse med moderniteten. Det är ingen slump att Dostojevskij var en stor inspirationskälla för slavofilerna, den rörelse som betonade den ryska särarten och motsatte sig upplysningens rationalism. Men en sådan ensidig tolkning gör våld på verkets komplexitet. Medan Brott och straff gestaltar modernitetens konflikt i den enskilda människans inre, förlägger Onda andar samma slitning till hela samhällskroppen. Det handlar om en våldsam samhällsacceleration och Rysslands oförmåga att införliva den i ett hållbart kollektivt liv. Resultatet blir inte förnyelse, utan en plågsam upplösning.

Moderniseringen beskrivs ofta som en oundviklig historisk process, en naturlig evolution mot ett mer avancerat stadium. Men det är en missuppfattning. Moderniseringen är varken naturlig eller linjär, utan drivs i hög grad fram av geopolitisk konkurrens och yttre tvång snarare än inre samhällsutveckling. 

***

Moderniteten föddes i Holland och mognade i Storbritannien under 1600- och 1700-talen. Britternas framsteg inom industrialisering, vetenskap samt politisk och ekonomisk frihet blev inte bara själva motorn i det egna samhället, utan också grunden för en global expansion. 

Detta skapade en tydlig och smärtsam klyfta. Vissa länder blev moderna, andra lämnades kvar i det förflutna. Resultatet blev en skoningslös konkurrens mellan staterna. För de länder som hamnade på efterkälken handlade modernitet inte om upplysningens ideal, utan om överlevnad. Det gällde att mäta sig med de ledande nationerna ekonomiskt och kulturellt men kanske framför allt militärt. Ryssland är det främsta exemplet på en stat som försökt importera modernitetens frukter utan att så dess frön. 

Rysslands påskyndande framsteg resulterade i stridsvagnar, flygplan och infrastruktur, utan att man omfamnade de grundläggande värden som gör utvecklingen hållbar. 

Rysslands påskyndande framsteg resulterade i stridsvagnar, flygplan och infrastruktur, utan att man omfamnade de grundläggande värden som gör utvecklingen hållbar, såsom yttrandefrihet och rättsstatens principer. Detta skapade en asymmetri där teknik och statsmakt stärktes, medan institutioner och normativ stabilitet förblev svaga, vilket ökade beroendet av repression. Ryssland omfamnade moderniteten på alla sätt förutom det rent politiska och värderingsmässiga. Resultatet blev en strukturellt instabil form av accelererad men oförankrad samhällsomvandling. 

Sedan Dostojevskijs dagar har förvånansvärt lite förändrats i Rysslands storpolitiska position och dess utrikespolitiska självbild. Den förblir paradoxal, en blandning av en grandios civilisatorisk mission och ett djupt underlägsenhetskomplex gentemot väst. Många ryska tänkare framhåller det unikt ryska som en särart som ska frälsa världen från västerländsk dekadens. I denna vision är ära, en gudsanknuten ledare och en mystisk, slavisk förståelse av etnicitet centrala värden.

Samtidigt präglas landet av en frustrerad jämförelse med andra, särskilt med Ukraina. Den framlidne mellanösternkännaren Fuad Ajami, verksam vid Hoover Institution, menade att Israel fungerade som en spegel för den arabiska världen, en reflektion av dess egna misslyckanden. Ajami argumenterade för att den romantiserade bilden av den ädle krigaren sällan motsvarades av verkligheten i länder styrda av korrupta regimer med ineffektiva arméer. Hans observation äger giltighet långt utanför Mellanöstern. Liknande mönster kan ses i Ryssland och Kina, två eurasiska imperier som representerar ett system som tillhör det förflutna med erövring av territorier, förtryck av befolkningar och exploatering av naturresurser.

I kontrast till dessa historiska imperier kännetecknas den moderna världen av samarbete, rörlighet och teknologisk innovation. När människor som delar historia eller kultur med dessa imperier lyckas överträffa sina forna herrar i välstånd och frihet, som i Ukraina eller Taiwan, synliggörs skillnaden mellan det gamla och det nya systemet på ett obarmhärtigt sätt. Spegeln visar inte bara en fiende, utan en alternativ framtid som imperiet misslyckats med att realisera.

Ett viktigt attribut i det moderna samhället är förmågan till massproduktion och storskalig organisering. Under 1800-talet blev stålindustrin och den avancerade teknologin redskap för att överleva en ny tid. Men moderniteten skapade också masskultur och politiska strukturer som kunde mobilisera stora befolkningslager. Framväxten av ett tidigt massmediesystem – telegrafen, nyhetsbyråer som Reuters, billiga tidningar och järnvägar – gjorde att idéer kunde spridas snabbare. Detta skapade en gemensam offentlighet där människor kunde reagera samtidigt. Det var en förutsättning för de moderna massrörelserna, men i Ryssland blev det en explosiv kombination. Eliten ville modernisera militären och ekonomin, men vägrade ge den enorma rurala befolkningen (cirka 100 miljoner människor vid sekelskiftet) politisk makt. När moderniseringen skedde toppstyrt utan maktdelning så skapades i stället en grogrund för extremism.

Varje försök att forcera framsteg, från Peter den stores reformer till Stalins industrialisering och liberaliseringarna efter Sovjets fall, har skett på bekostnad av individens frihet. 

Under 1800-talet låg Ryssland långt efter Västeuropa i både BNP och medellivslängd. Utvecklingsnivån var jämförbar med Indiens, men eliten mätte sig dock inte med kolonierna, utan med London och Berlin. Varje försök att forcera framsteg, från Peter den stores reformer till Stalins industrialisering och liberaliseringarna efter Sovjets fall, har skett på bekostnad av individens frihet. Den ryska logiken tycks vara att varje försök till förändring triggar en reaktion som befäster kontroll och autokrati. Man har skapat en modern yta ovanpå en arkaisk maktstruktur. 

Framväxten av extrema politiska rörelser i Ryssland blev katastrofal. Redan under det sena 1800-talet fanns en massiv högerextrem rörelse, Ryska folkets förbund, som kan ses som en föregångare till fascismen. Den byggde på nationalism, antisemitism (här föddes de ökända Sions vises protokoll) och en reaktion mot yttre idéer. Masskommunikation utan demokratiska traditioner blev en perfekt grogrund för både radikal vänster- och högerextremism. 

I efterhand ter sig kommunismens maktövertagande i Ryssland och nazismens genombrott i Tyskland ofta som historiskt givna förlopp. Historiens öde var i själva verket betydligt mer öppet. Protofascistiska idéer och rörelser gjorde sig tidigt gällande i Ryssland, medan kommunismen hade ett starkt fotfäste i Tyskland, där revolutionärer vid flera tillfällen etablerade regionala maktcentra, som den Bayerska rådsrepubliken våren 1919. Ideologiernas framväxt präglades dessutom av en stark dialektik, de utvecklades inte bara parallellt utan också i polemisk och ömsesidig reaktion på varandra.

I länder där politiska institutioner och maktdelning saknades, som Ryssland och Tyskland, kunde dessa rörelser ta över helt. 

Fascismen och kommunismen kan båda förstås som blandningar av det förmoderna och det hypermoderna. De utlovar en återgång till en mytisk ordning, men använder modernitetens mest effektiva verktyg, som teknik, rationalitet och total mobilisering. Det är dock en korrumperad modernitet, där accelerationen inte syftar till mänsklig frigörelse utan till statens totala dominans. I länder där politiska institutioner och maktdelning saknades, som Ryssland och Tyskland, kunde dessa rörelser ta över helt. I Storbritannien, där parlamentarismen haft århundraden på sig att mogna, blev extremismens genomslag betydligt svagare. Skillnaden ligger inte i gener eller kultur, utan i huruvida moderniseringen varit organisk eller forcerad. 

För tre decennier sedan lanserade statsvetaren Samuel Huntington tesen om civilisationernas kamp. Han förutspådde att framtidens konflikter skulle stå mellan kulturella block snarare än ideologier. Huntington menade att modernisering inte nödvändigtvis leder till att länderna blir som västvärlden, tvärtom kan den stärka lokala identiteter och skapa motreaktioner, och   ifrågasatte därmed moderniseringsteorins idé om att alla länder genomgår samma förutbestämda utveckling. I efterhand kan vi konstatera att han delvis fick rätt, även om verkligheten utvecklades på ett annat sätt än han föreställt sig.

Huntingtons analys var träffsäker i sin observation att en civilisatorisk kamp pågår, men han missade dess verkliga natur. Det vi ser i dag är inte nödvändigtvis en kamp mellan civilisationer efter religiös urkund, utan mellan imperiella logiker. Det är en strid mellan gamla, landbaserade imperier, som Ryssland, Kina, som bygger på territoriell kontroll och historisk kontinuitet, och moderna, ofta maritima aktörer, som prioriterar nätverk, rörlighet och innovation. De gamla imperierna ser staten som förkroppsligandet av en uråldrig civilisation. När en del av denna sfär, som Ukraina, väljer att ansluta sig till den globala, öppna ordningen, tolkas det inte som geopolitik utan som ett civilisatoriskt förräderi.

Här står den handlande, samarbetande och nätverksbaserade ordningen mot en anakronistisk imperieestetik. 

Denna konflikt bör i grunden inte förstås som en oundviklig krock mellan statiska civilisationer, utan snarare som en brytning mellan två fundamentalt olika maktlogiker, de gamla eurasiska landimperierna och den moderna globala gemenskapen. Medan dessa imperier klamrar sig fast vid en självbild som bärare av uråldriga, exklusiva civilisationer, där territoriell dominans och historisk särart står i centrum, representerar deras motpoler något helt annat. Här står den handlande, samarbetande och nätverksbaserade ordningen mot en anakronistisk imperieestetik. 

Spänningen uppstår därmed i mötet mellan de som hävdar en civilisatorisk ensamrätt och de som definierar sig genom öppenhet, teknologisk innovation och global integration, vilket gör konflikten snarare till en kamp om framtiden än en strid om det förflutna. Det förklarar också varför reaktionerna blir så våldsamma. För en autokratisk ledare är Ukrainas modernisering ett existentiellt hot mot den egna maktens legitimitet. Om lillebror kan vara modern, demokratisk och välmående, faller hela argumentet om att den egna nationens särart kräver despotism.

Ryssland är inte unikt. Kemalismen i Turkiet och Muhammed Alis reformer i Egypten var försök att importera västerländsk teknik utan dess ”kulturella baksida”. I Kina under 1800-talet lanserades slagordet Kinesisk kunskap som grund, västerländsk kunskap för tillämpning. När moderniseringen misslyckas med att leverera värdighet och välstånd till massorna vänder de sig ofta till reaktionära ideologier. Radikal islamism växte fram ur ruinerna av halvhjärtade moderniseringsprojekt på 1970-talet. Huntington hävdade att modernisering inte nödvändigtvis förutsatte västernisering, det vill säga ett övertagande av västerländska politiska institutioner och värderingar. Han menade att sådana moderniseringsprojekt ofta genomfördes ovanifrån och därmed riskerade att ignorera folklagrens intressen och identiteter. Trots detta drevs många stater till modernisering av geopolitiska och ekonomiska konkurrensförhållanden.

I länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten finns en växande insikt om att riktig modernitet kräver djupare samhällsförändringar.

I dag ser vi dock en förändring. I länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten finns en växande insikt om att riktig modernitet kräver djupare samhällsförändringar, att kvinnors deltagande, utbildning och social öppenhet är nödvändiga komponenter för hållbar tillväxt. De börjar förstå att teknologisk utveckling inte kan skiljas från sociala värden i längden. 

Ryssland befinner sig vid en liknande korsning. Institutionellt har landet länge haft mer gemensamt med de patrimoniala staterna i Mellanöstern än med väst. Landet präglas av råvaruexport, fixering vid det förflutna och etnisk splittring. Men till skillnad från gulfstaterna har den ryska eliten ännu inte påbörjat den djupgående omvärdering som krävs för att till fullo omfamna moderniteten. Gulfen ligger långt efter Ryssland, men förändringen där är mer genuin. 

Dostojevskijs skildring av onda andar som sliter sönder ett samhälle är en påminnelse om att idéer har konsekvenser. När moderniteten tvingas på ett folk ovanifrån, som ett verktyg för makt snarare än som en väg till frihet, skapas farliga spänningar. Rysslands väg är dock inte ödesbestämd. Civilisatorisk tillhörighet är inte en statisk barriär, vilket Ukraina och Taiwan med all önskvärd tydlighet visar.

Identiteter kan omformas, och även de mest trögrörliga normer kan förändras genom mod och medvetna val. Krigets brutalitet kan i stunden verka cementera motsättningar, men det blottlägger också det gamla systemets bristande hållbarhet. För att ett samhälle ska bli genuint modernt krävs en organisk utveckling där rättsstat, vetenskap och frihet inte ses som västerländska importvaror, utan som universella förutsättningar för mänsklig blomstring. 

Kanske kan Ryssland en dag nå dit, men den resan kan inte forceras fram med vapen, den måste börja i ryssarnas egna händer, genom en uppgörelse med de onda andar som Sjigalov en gång släppte lös.