Så blev Sverige ett skattesänkarland

Det finns en urscen i historieskrivningen kring den svenska politiken på 1990-talet. Den nyblivna finansministern Göran Persson åker 1994 över till Wall Street för att tigga pengar, tvingas stå ”med mössan i hand” framför de unga flinande mäklarna i de höga glashusen. Likt den fattige arbetaren framför den rika fabriksägaren. Tre år senare skrev han boken Den som är satt i skuld är aldrig fri.

Det var höjden av 1990-talskrisen. Hålen växte i den svenska statsbudgeten och statsskulden fördubblades under decenniets första hälft. För Göran Persson var det främst de höga räntorna som var problemet, de åt sig in i både privatpersoners och statens ekonomi, hindrade sociala reformer och enskilda människors konsumtion – just det som skulle få fart på tillväxten. Och räntorna, de berodde enligt Persson på hur internationella investerare värderade den svenska ekonomins förutsättningar.

Här sker ett avgörande ideologiskt skifte i Socialdemokraterna – de sociala reformerna börjar betraktas som direkt beroende av sunda statsfinanser, och under valrörelsen 1994 smällde partiets kampanjarbetare upp affischer med budskapet ”Rädda välfärden, rädda statsfinanserna”.

Göran Persson lät som en klassisk svensk lutheran – tryckte på ansvarstagande, arbetsetik och att människor skulle göra rätt för sig.

Det var också så partiet skapade den politiska konflikten högerut. Moderaterna och skakiga borgerliga styren, det var samma sak som skenande budgetunderskott, ofinansierade skattesänkningar och radikala oprövade projekt. Den som lyssnade på Mikael Damberg och Magdalena Andersson under den gångna valrörelsen kunde höra Perssons talepunkter eka även i dag.

Runt om i Europa och USA gjorde andra socialdemokratiska partier liknande omsvängningar, men retoriken, de moraliska värden den nya politiken kläddes i, skilde sig avsevärt. Den amerikanske presidenten Bill Clinton och den brittiske premiärministern Tony Blair talade om globalisering och framtidstro, hur marknaden och sunda regleringar av den, kunde lägga grunden för rika samhällen. Men Göran Persson lät som en klassisk svensk lutheran – tryckte på ansvarstagande, arbetsetik och att människor skulle göra rätt för sig själva och samhället.

Under valrörelsen 1994 hade Persson utlovat ett sparpaket på 60 miljarder. När mandatperioden var slut hade siffran landat på det dubbla genom besparingar och höjda skatter. Den som är satt i skuld är aldrig fri.

På andra sidan millennieskiftet skulle Persson emellertid, med hänsyn till ekonomin, även sänka en rad skatter. Arvsskatten och gåvoskatten togs bort och kapitalbeskattningen lättades upp så det blev lättare att återinvestera pengar i nya bolag. När valutaregleringen var avskaffad och kapital fritt kunde flöda in och ut ur Sverige, riskerade sådana skatter att leda till att pengar strömmade ut ur landet, resonerade Persson.

Det var också i kontrast mot denna nya, budgetkramande, socialdemokrati som den moderna partipolitiska borgerligheten växte fram.

2004 publicerade Moderaterna en mycket uppmärksammad debattartikel på DN Debatt, då fortfarande debattsidan som hela mediecykeln kretsade kring. Den var undertecknad av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg, och de tre männen berättade att de låtit riksdagens utredningstjänst granska det egna partiets ekonomiska politik. Resultatet var nedslående. Moderaternas skattesänkningar hade en skev fördelningsprofil och gynnade mest de rika. De var därtill till stora delar ofinansierade. 

För att få en bättre bild över bakgrunden till Moderaternas omvandlingsarbete hör jag av mig till Mikael Sandström, en av huvudarkitekterna bakom Nya Moderaterna och senare statssekreterare på samordningskansliet under alliansregeringarnas tid vid makten. När jag frågar om bakgrunden till debattartikeln slår han fast att Moderaterna under det tidiga 2000-talet hade givit Socialdemokraterna rätt i sin kritik av borgerligheten:

– Socialdemokraterna brukar i varje val, som någon nu levande svensk kan komma ihåg, säga att Moderaterna förstör välfärden, sänker skatterna för de rika och skjuter sönder statsfinanserna. När vi gick igenom de förslag vi drivit 2002 fann vi att 50 procent av våra skattesänkningar gick till de 10 procenten med högst inkomst. De var dessutom utformade så att de inte skulle få någon som helst positiv effekt på sysselsättningen. Vi finansierade det här genom stora neddragningar på kommuner, det vill säga på välfärden. Och dessutom med en lång rad orealistiska förslag så att vi hade skjutit sönder statsfinanserna.  

Utifrån den problembeskrivningen deklarerade Moderaterna att man lade om sin ekonomiska politik – det skulle inte råda något tvivel om att partiet kunde gå att lita på i budgetfrågor. Borta var tiden då man finansierade satsningar och skattesänkningar med tal om dynamiska effekter, det vill säga hopp om att tillväxten skulle öka om skatten sänktes. Och nu skulle merparten av skattesänkningarna riktas till de som tjänade minst, de som varje dag gick upp tidigt för att gå till jobbet och slet för att vardagen skulle gå ihop.

Omläggningen kan kopplas till främst två saker. Den kanske mest uppenbara var katastrofvalet 2002 då partiet fick 15 procent av rösterna. I sin självbiografi Finansministern berättar Anders Borg om hur han på valnatten satte sig ner och började skriva på en eftervalsanalys. Enligt honom berodde inte förlusten på valstugereportaget eller på att Bo Lundgren misslyckats i debatterna med Göran Persson. Folk gillade helt enkelt inte Moderaterna och partiets politik. Förslagen var krångliga, svårkommunicerade, ogenomförbara och med en tveksam finansiering. Men partiet var också fast i 1990-talets problemformuleringar, hopplöst oförmögna att formulera politik för en ny tid bortom gamla ideologiska käpphästar. När Borg hade skrivit klart skickade han resultatet till partitoppen, och snart inleddes ett förändringsarbete.

Borg beskriver hur de unga ideologerna rensades ut från partikansliet. In kom doktorander och forskare i nationalekonomi. Nu skulle det räknas, tas fram nya reformer. Om Moderaterna under Bildts tid hade haft en tydlig ideologisk grund för sin politik, talat om den enskildes rätt och frihet i samband med skattesänkningar, gick partiet nu i en tydlig teknokratisk riktning. Att sänka skatten gjordes inte av princip, utan för att det kunde lösa samhällsproblem. Genom riktade skattesänkningar kunde man styra människors beteenden, genom förändrade incitament lotsade man dem från bidragsberoende till arbete.

Men kanske viktigast, skattesänkningarna behövde vara finansierade, aldrig mer skulle Persson och S få chansen att koppla ihop Moderaterna med osunda statsfinanser. Och de största besparingarna, de kunde göras i sjukförsäkringen och bidragssystemen. Här fanns också själva utgångspunkten för det som senare skulle komma att kallas för arbetslinjen. Genom att sänka skatten på arbete ökade incitamenten för just det, och finansieringen kunde finnas genom sänkta bidrag och en mindre generös sjukförsäkring, något som ytterligare stärkte drivkrafterna att gå från utanförskap till arbete. 

När jag frågar Mikael Sandström om denna antiideologiska dimension av Nya Moderaterna håller han dock inte med. Snarare handlade det om att partiets liberalkonservatism uppdaterades efter en ny tid med nya problem. 

– Jag vill hävda att det var ett väldigt ideologiskt projekt. Moderaterna förenar ju liberalism och konservatism på ett sätt som många inte förstår. Många tror att Moderaterna är ett gäng liberaler och ett gäng konservativa som av någon obegriplig anledning har slutit något slags oheligt förbund. Men i själva verket är de flesta konservativa i sin ansats. Vi ser inget idealsamhälle framför oss. Vi har ingen utopi som vi strävar mot. Vi ser att människor har enorma förmågor men är också ofullkomliga. Vi tror inte att man ska göra revolution utan man ska göra små försiktiga förbättringar. Men vi är ju liberala i vår syn på hur världen fungerar, att marknadsekonomi och frihet för den enskilde skapar rika samhällen. 

Moderaterna var med andra ord ett parti som nu riktade blicken mot de i samhällets utkant.

– Göran Persson hade ända sedan 90-talet sjukskrivit och förtidspensionerat bort folk från arbetsmarknaden. Där hade vi det som är ett grundvärde för ett liberalkonservativt parti, att alla människor ska ha en plats. Det kombinerar då en konservativ tanke att samhället är till för alla. Och en liberal ekonomisk vision av att för att vi ska få tillväxt så kan vi inte slösa bort en massa resurser och trycka ut människor från arbetsmarknaden. Kampen mot utanförskapet är det som är kärnan i Nya Moderaterna, fortsätter han. 

Moderaterna var med andra ord ett parti som nu riktade blicken mot de i samhällets utkant, ville ge de utförsäkrade och de som satt fast i bidragsberoende en möjlighet till egen försörjning och värdighet. Men där fanns också en moralisk syn på arbete, att svenska medborgare skulle anstränga sig och göra rätt för sig. 

Just den sociala dimensionen i arbetslinjen var något som underlättade när det kom till att skapa en enad front bland de borgerliga partierna mot socialdemokratin. Det syntes när den nybildade alliansen samlades hemma hos Kristdemokraternas Göran Hägglund i Bankeryd. Tidigare hade de borgerliga partierna haft svårt att komma överens om de sociala frågorna, där avståndet mellan framför allt det socialliberala Folkpartiet och det högerorienterade Moderaterna var stort. Så även nu, men med arbetslinjen som utgångspunkt nåddes en uppgörelse om bland annat skattesänkningar på 40 miljarder, sänkta arbetsgivaravgifter vid nyanställning och budgetbesparingar. Expressens ledarsida utropade Äntligen!

Moderaterna och de borgerliga partierna hade därmed sopat undan två av socialdemokratins huvudargument mot den borgerliga oppositionen: statsfinanserna och den politiska enigheten. Moderaterna hade ända sedan den självkritiska debattartikeln två år tidigare inpräntat bilden av sig själva som finansiellt ansvarstagande, och Allians för Sverige, som nu gick till val på ett samlat politiskt program, framstod som långt mer enade än de tre rödgröna partierna. Men kanske viktigast var att den nya konstruktionen på skattepolitiken och dess finansiering hade givit borgerligheten ett helt nytt fördelningspolitiskt kapital.

Det syns kanske tydligast i slutdebatterna. Göran Persson håller då en klassisk socialdemokratisk utläggning om en borgerlighet som bara sänker skatterna för de rika på välfärdens och de fattigas bekostnad. Fredrik Reinfeldts svar skakade tydligt om den annars så retoriskt skickliga statsministern:

”Göran Persson är mannen som ringat in de flesta miljardärerna i Sverige. Han har tagit bort arvsskatten och gåvoskatten… Den här klasskampsretoriken, vem är det du talar till? Det finns en grupp du aldrig sänker skatten för – de som tjänar minst. Hur kan det vara rättvist att stå för en politik som inte gör det mer lönande att arbeta för låginkomsttagare, kvinnor som sliter hårt i sjukvården och offentlig sektor och tycker att de får för lite kvar i lönekuvert? Varför har du aldrig råd att se till att de får lite mer?”

När Alliansen sedan kom till makten sänktes skatterna genom jobbskatteavdragen med 40 miljarder som utlovats, sedan ytterligare med 10 miljarder. Arbetsgivaravgifterna för nyanställningar togs bort, RUT- och ROT-avdragen infördes och pensionärers skatt sänktes genom en förstärkning av grundavdraget. Men man genomförde även andra skattesänkningar. Förmögenhetsskatten avskaffades, fastighetsskatten togs bort och under sin andra period vid makten sänktes bolagsskatten och ISK-sparandet infördes.

När Alliansens tid vid makten var slut hade skatten totalt sänkts med 140 miljarder kronor, mer än de där 130 miljarderna som Bo Lundgren hade utlovat inför katastrofvalet 2002. Det ligger troligtvis mycket i att det var möjligt tack vare uppstramningen av Moderaterna, övergången från det ideologiska till teknokratiska och ansvarstagande.

Men där finns även något annat, att man byggt en politisk berättelse och konstruerat politiska förslag med utgångspunkt i människorna i samhällets utkant. Sådant skapar fördelningsmässig trovärdighet. Det är värt att tänka på för dagens borgerlighet, framför allt om den får möjlighet att fortsätta regera. 

Det lägsta skattetrycket sedan 1975 är inget dåligt facit.

Elisabeth Svantesson har fortsatt i samma anda som sin moderata företrädare på finansministerposten. Man har inte kommit upp i Alliansens 140 miljarder, men väl i 110 miljarder i skattesänkningar och därmed det lägsta skattetrycket sedan 1975. Det är inget dåligt facit.

Den värderingsmässiga utgångspunkten för dessa skattesänkningar har emellertid varit medelklassen, småbarnsfamiljerna som så ofta lyfts fram. Klokt i valtider kan tyckas, men frågan är om det skapar legitimitet för framtida reformer. Sverige har i dag ett annat utanförskap jämfört med det Alliansen tog sig an 2006, men ett utanförskap likväl – hundratusentals människor som låsts fast utanför samhället med höga murar in på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. 

Den som vill bygga grunden för morgondagens frihetsprojekt gör klokt i att börja där. Eller som Mikael Sandström uttrycker det i slutet av vårt samtal.

– Socialdemokraterna satt i regeringsställning i ett halvsekel i ständig kamp mot orättvisor. Vi (Moderaterna) skulle kunna sitta vid makten i ett halvsekel i ständig kamp mot utanförskapet. Utanförskapet är inte ett problem som man löser en gång för alla, utan det är något som ständigt uppstår på nytt.