Sagorna har blivit tomma på fantasi

Bokmässan i Göteborg riktar sig till en övervägande del till en vuxen publik. Men barnlitteraturen utgör en betydande del av mässans innehåll. På den så kallade lilla scenen varvas samtal om barnböcker med interaktiva framträdanden för mässans minsta besökare. 

Samtalen på den lilla scenen handlar om allt från hur man pratar om klimathotet med barn till hur dans kan främja språkutveckling. Men i programmet finns det bara ett samtal som  handlar om barnböckernas dramaturgiska båge, språk och stil. Vad som förekommer oftare är samtal om tecknande och bildsättning.

Det finns goda skäl till att lyfta fram just illustrationer. Sverige har producerat flera skickliga barnboksillustratörer genom åren. Många känner till Mamma Mus illustratör Sven Nordqvist och givetvis Astrid Lindgrens parhäst Ilon Wikland. Men även moderna illustratörer som systrarna Adbåge har fått stora internationella genomslag. I barnlitteraturen spelar bilderna en central roll. De gör läsningen engagerande och fårbarnet att luta sig över och själv bläddra i boken. De stunderna, när ens barn tyr sig tätt intill, är ofta mer värdefulla för en själv än för barnet. 

Studien visar att fantasi hade en självklar plats som motiv till läsande i statliga dokument under 1980- och 1990-talet.

Hos Berghs förlag, ett av de större inom barnbokslitteraturen, flockas besökare runt nyutgivningen av klassiska barnböcker. Uppdaterade omslag skiner i starka färger bakom vilka tidlösa berättelser befinner sig. Jag frågar expediten i montern vad som efterfrågas allra mest av dagens föräldrar. ”Klassikerna säljer alltid” svarar hon. Föräldrar vill läsa samma böcker för sina barn som de själva växte upp med.

”Därtill”, säger expediten, ”efterfrågas böcker med mycket bilder”. Vi går fram till hyllan med barnböcker jag aldrig tidigare sett. ”Den här säljer mycket”, säger hon och lyfter ned en bok. På uppslaget hon tar fram finns det illustrationer på båda sidor och inte mer än fyra rader av text med stora läsvänliga bokstäver. Jag tror först att expediten missuppfattat min fråga och tagit fram böcker som barn läser själva. Nej, det här är en bok som dagens småbarnsföräldrar sträcker sig efter när det är dags för högläsning, och de vill gärna ha fler av samma.

Expediten berättar att det mest svårsålda är längre kapitelböcker utan bilder. Sådana som kräver att barnet sitter still och enbart orden gör att fantasin bildsätter berättelsen.

Den brittiska 1700-talsfilosofen David Hume beskrev fantasi som förmågan att skapa inre bilder. Den förmågan är inom kognitionsforskningen känd som något avgörande för vår kapacitet att lösa problem, planera för något som ännu inte har skett och sätta oss in i andras verklighetsbeskrivningar. Historiken Cecilia Riving betonar i en populärvetenskaplig artikel att det svenska ordet fantasi har två översättningar på engelska. Det ena, imagination, inbegriper just förmågan att skapa inre bilder medan det andra fantasy, inbegriper något overkligt. Båda dessa definitioner får plats det svenska ordet fantasi som i Svenska Akademins ordlista har synonymerna ”inbillningskraft” och ”uppfinningsförmåga”.

I forskningsstudien har Riving följt fantasi-begreppets betydelse i läsfrämjande insatser för barn och unga från 1980 till 2020. Studien visar att fantasi hade en självklar plats som motiv till läsande i statliga dokument under 1980- och 1990-talet. Efter millennieskiftet avtar förekomsten av begreppet och försvinner helt under 2010-talet.

Enligt kognitionsforskaren Peter Gärdenfors är kreativitet en förening av fantasi och omdöme

Fantasi har visat sig vara viktigt för att kunna planera framåt, exempelvis föreställa sig att det skulle kunna börja regna senare på dagen och göra en sannolikhetsbedömning av det, och för att stimulera kreativitet. Enligt kognitionsforskaren Peter Gärdenfors är kreativitet en förening av fantasi och omdöme. Och en rik och användbar fantasi formas enligt honom i barndomen. Han berättar att ett sätt för barn att berika sin fantasi är genom lek. Helst lek med andra barn och de själva får utforma den, alltså inte uppstyrt från vuxenvärlden. Men även skönlitteratur, säger Gärdenfors, spelar roll. Det får barnen att sätta sig in i någon annans tankesätt.  

På hyllorna i montern ser jag ingenting som påminner om Roald Dahls böcker om häxor som åker på konferens eller om besserwissern Matilda. Böcker där texten fyller hela sidorna och omslaget utgör den enda fonden för illustration, där fantasin utgör bokens kommunikativa kärna.  

Huruvida det är föräldrarna som inte vill ha böcker utan bilder, eller barnen som inte vill höra på om de inte får bildsättningen serverad är svårt att säga. På mässans ovanvåning stöter jag på Expressens kulturchef Victor Malm, han tror det handlar om tidsaspekten.

– Man läser mycket för sina småbarn, för det får man höra är viktigt på BVC. Sen i takt med att barnen blir äldre så inser man att det är enklare att sätta dem framför tv:n. Då är de tysta och så kan man laga mat. Och då försvinner kapitelböckerna för det finns ingen efterfrågan.

Att komma in i en historia utan illustrationer som stödhjul tar onekligen mer tid i anspråk. Men Malm anser inte att barnbokslitteraturen nödvändigtvis har för många bilder, utan att språket inte har tillräcklig verkshöjd.

– Det finns enormt många skickliga illustratörer i Sverige. Men man illustrerar inte språk på samma sätt. Det är konstigt eftersom vi är så angelägna om att barnen ska bli läsare. Då borde vi väl ägna oss mycket mer åt att vaska fram de stora barnbokstilisterna. För att ska man läsa så måste det vara jävligt roligt att läsa. 

Jag frågar om kultursidorna kanske inte värderar barnlitteraturen lika högt som litteraturen för vuxna, men han håller inte med. 

– Jag tycker att redaktörerna är duktiga på att plocka fram det relevanta. De är dock inte så bra på att plocka fram det usla. 

Kanske behöver det helt enkelt skjutas fler skott mot barnlitteraturen för att det ska mejslas fram en modern repertoar av kapitelböcker utan bilder. I annat fall riskerar barnen som nu befinner sig i läskrisen att växa upp utan förmågan att föreställa sig något utanför den egna verkligheten.