Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Terroristjakt i Vänsterpartiet
Vänsterpartiet har tvingats utesluta riksdagsledamöter, stryka kandidater och hantera återkommande avslöjanden om sympatier för terrorgrupper. V borde visa att de kan ta ansvar för sitt eget parti innan de kräver att få ta ansvar för Sverige, skriver Tilda Andersson.
Våren 2025 delade Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas ett antisemitiskt inlägg på X och uteslöts ur partiet. Därefter uteslöts Daniel Riazat efter att ha “agerat olämpligt”. Sedan avslöjade Expressen att minst 25 av Vänsterpartiets kandidater i kommun- och regionval uttryckt stöd för terrorgrupper eller delat homofobiska och antisemitiska inlägg. Detta märktes särskilt i Sävsjö, där hela Vänsterpartiets kommunlista återkallas efter att flera kandidater hyllat Hamas och ifrågasatt hbtqi-personer. Nu har Expressen och Kvartal visat att flera av Vänsterpartiets riksdagsledamöter skickat hyllningsbrev till terrordömda palestinier.
Enskilda misstag kan förklaras med otur. Men när liknande avslöjanden återkommer år efter år är otur inte längre en trovärdig förklaring.
Hur många som hade passerat obemärkt om ingen journalist hade börjat granska kandidaterna?
Vänsterpartiet nöjer sig inte längre med att vara ett stödparti, utan kräver en plats i regeringen vid en rödgrön valseger. Men regeringsduglighet handlar om mer än vilken politik partiet vill genomföra – det handlar om omdöme, ledarskap och förtroende. Att välja kandidater är därför en av partiernas mest grundläggande uppgifter. Väljarna har ingen möjlighet att själva granska tusentals namn på kommunala och regionala vallistor, de måste kunna lita på att partierna gjort det jobbet åt dem.
I princip alla avslöjanden har kommit genom journalistisk granskning, inte genom Vänsterpartiets egna kontroller. Frågan är hur många som hade passerat obemärkt om ingen journalist hade börjat granska kandidaterna?
Partiets förmåga att sätta gränser mot extrema rörelser visar sig gång på gång vara obefintlig.
Vänsterpartiet vill vara ett parti som försvarar kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Samtidigt har engagemanget för Palestinafrågan blivit en del av partiets identitet. Det är i grunden ingen motsättning, solidaritet med det palestinska folket är en politisk hållning som delas av människor långt utanför Vänsterpartiet. Men partiets förmåga att sätta gränser mot extrema rörelser visar sig gång på gång vara obefintlig.
När företrädare uttrycker stöd för eller sympati med Hamas och andra extrema organisationer uppstår en konflikt mellan partiets utrikespolitiska engagemang och de värderingar man säger sig försvara på hemmaplan. Ett parti som kämpar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter borde också vara det första att markera mot kvinnoförtryck och förföljelse av homosexuella.
Alla partier gör misstag, människor kan dölja sina åsikter eller förändras över tid. Men när samma typ av avslöjanden återkommer under flera års tid blir de svåra att avfärda som en rad olyckliga sammanträffanden. Det säger något om partiets organisation, interna kontroller och vilken typ av kandidater som lockas till Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet borde visa att de kan ta ansvar för sitt eget parti innan de kräver att få ta ansvar för Sverige.